They never come back

Förlåt för det här inlägget. Det verkar lite väl egotrippat kanske att visa upp sin medaljskörd, men det där gamla uttrycket i rubriken om tungviktsboxare som gått i golvet slog mig idag. Gäller det marathonlöpare också? Har jag inkasserat min sista medalj?

Ingemar Stenmark, Carolina Klüft och Sarah Sjöström har måhända både fler och finare medaljer än vad jag har, men jag har också en rejäl bunt. Det ena ger det andra och när jag möblerade om på min medaljhylla idag efter att Margareta hade putsat dom allihopa så slog en fundering  mig, har jag tagit min sista medalj?

Gubben med studentmössan övervakar skatten

Stockholm Marathon 2015 går av stapeln utan min medverkan! Kommer publiken att undra vart den där smidige äldre gentlemannen tagit vägen?

På ett undantag när har jag sprungit där varje år sen 1998, så marathonmedaljerna är flest men en hel skrälldus från Lidingöloppet har jag också och så en massa från det roliga Rösjöloppet som blev lite av ett familjelopp då när vi var 4-5 stycken i familjen som sprang det varje år i början av maj.

Medaljerna från Klassiker-tävlingarna är jag extra stolt över och Klassiker-diplomet hänger på väggen där också diplomet från New York Marathon 2002 har fått en plats. Att det inte blev något diplom från New York 2014 kan man ju gräma sig över, men det var inte mitt fel. Jag var i kanonform men blev nersprungen av en annan löpare och blodig som den värsta slaktare blev jag plockad av banan strax innan Bronx med gott om krafter kvar.

New York 2002 överst
Klassiker 2000 under

Silvermedaljen på Lidingöloppet smäller också högt liksom 10-årsmedaljen från Stockholm Marathon. Broloppet från pingsten 2000 och Jubileumsmaran 2012 är ett par andra lopp som sticker ut.

Och så klart Riks70-loppet i Sala 2008 där hela klanen var inblandad. Resultaten hittar jag inte riktigt mer än att Anders kom 3:a i kvartsmaran, Calle sprang halvmaran och gjorde säkert en kanontid. Casper, då 10 år, sprang milen så bra att han kom in som 21:a! Helt otroligt, själv var jag långt efter. Sen var det flera i klanen som gick, och några sköt barnvagnar, alla var med. Den medaljen uppskattar jag också lite extra.

Men tog min karriär verkligen slut i ett sjukvårdstält på First Avenue strax innan Bronx en kylslagen söndagseftermiddag i november 2014?

Efter dagens joggingrunda är jag inte säker på att gubben är slut än. Tiden på dagens mil var visserligen bedrövligt dålig, men så ser jag att de sista kilometerna gick snabbare och snabbare.

"Jag är egentligen ingen löpare"  sa jag till några kamrater på seniorträningen igår, simmare som fortfarande simmar och tävlar i VM för oldboys och har flera SM-rekord i sin åldersklass, 71-75 år. Men dom frågade om mina kvalifikationer och undrade vem som då kan kalla sig löpare...

Floyd Patterson var den första tungviktsboxaren som kom tillbaka, jag får väl tänka på honom ibland.