Jag ställer upp!

Det är nog ingen större skillnad mot förr och nu, det har nog alltid varit svårt att få folk att ställa upp. Men ändå, antagligen lite värre nu.

Typiskt var ju det där med klassföräldrar i skolan en gång som många försökte få slippa och när det blir städdag på området höll dom sig borta. Discovakt på skoldansen i 6:an, där var vi oftast samma föräldrar. Så har det nog alltid varit, men jag har ju dels svårt att säga "Nej" men också tycker jag man alltid ska försöka ställa upp, det bara är så. Så jag har genom åren hamnat i många styrelser som ordförande, sekreterare eller vad som helst. Bubbat bord på fester, klistrat kuvert och sånt. Kursen i Spanska hade jag svårt att hoppa av när vi var så få och den skulle ju få läggas ner om jag slutade, men det var ju lite dumt. Kursen kostade rätt mycket och gav mig inget. Nån måtta får det väl vara.

Gubbhyllan fylls på

Men när vår kör ska ha sin sedan länge inplanerade föreställning och det visar sig att vi är bara en handfull killar som vill vara med så är det klart att jag ställer upp även om jag hellre skulle vilja vara på åttaårskalas i Stockholm. Det kan ju tänkas att mina kamrater i killsektionen har fullt upp den här dagen så ingen skugga på dom, men några fler borde vi väl vara. Några fler så att jag kunde få äta tårta i stället. Jag får väl se.

Men det blir förstås aldrig som förr. Ideella organisationer tappar medlemmar. Folk är inte längre engagerade i politiska partier på samma sätt, inte jag heller. Men jag var kassör i föreningen på Bäckby några år och röstandet i allmänna val är väl fortfarande är rätt högt i Sverige.

Tiderna förändras och det är positivt i alla fall att många åtminstone engagerar sig i protestgrupper och upprop på Facebook. Och jag röstar ofta på Aftonbladets frågor om rätt låt vann osv.

Och när rockkören Rock Everybody har föreställning försöker jag alltid vara med, speciellt när gubbhyllan eller killsektionen blir för tunn.