torsdag 19 september 2019

75-årsfirande i fyra månader!

Uppvaktning undanbedes brukar jag försöka med, men det blev tvärtom!

Kanaltur med mat i aktersalongen
75-årsdan firade vi "i stillhet" på Tyrol med det fantastiska Mamma Mia-partyt och så fick det bli en tårtbit på Midsommarafton i stället för klanen. Men vad händer sen?

Jo, först en kanaltur på Hjälmare Kanal. En riktigt fin tur som jag gärna gör om en annan gång igen. Fin natur, bra mat, rymligt, avkopplande. Tänk att jag knappt visste om att den här turen fanns.


Guldpennor med stil
 
Så blev jag också presentad med fina guldpennor. Min kollega i körbranschen,
Kjell Lönnå, stoltserar alltid med två guldpennor i bröstfickan, det hade Annika observerat och tyckte att jag borde vara lite värre, tre stycken!
En Caran dÁche 849 och två 407:or, nu kan jag alltid glänsa lite extra.

Uppsala Kulturmaraton
Men jag blev lite fundersam när Elisabeth bjöd in mig till en lämplig halvmara. "Finns det egentligen  någon lämplig sån"   tänkte jag, jag slutade ju att springa för över tre år sen. Jo hon lurade visserligen med mig på ett millopp härom året, men nog har jag sett min löparkarriär som avslutad. "Lämplig halvmara" skrev hon... "Får väl se" tänkte jag jag.

Så gick några veckor när jag funderade på saken innan jag tog fram mina nerslitna joggingskor. En tvåkilometersrunda till mossen på drygt 9 minuter per kilometer. Pinsamt.

Men efter drygt två månaders träning var jag ändå hjälpligt startklar. Halvmaran på Uppsala Kulturmaraton. Två 40-talister. en 50-talist och resten 60-70-80-90-talister. Katt bland hermelinerna.

Jag var riktigt nöjd med min insats när jag gick i mål efter en fin, lite plågsam, resa genom Uppsala centrum ända ut till högarna. Riktigt riktigt nöjd, en sån tur att Elisabeth drog iväg mig på det här.

Jo, jag kom sist med råge och den andra 40-talisten kom näst sist, men en sån förmån att fortfarande kunna springa två mil i gamla slitna joggingskor.

Nu sliter jag med frågan om jag ska kosta på mig ett par nya Asics och börja träna på allvar.

tisdag 10 september 2019

Jobbig vecka

Mina veckor är alltid rätt välfyllda, men den här veckan var lite extra.

Började redan igår, måndag, med en extratur till stugan. Sotarn och ett annan intressant aktivitet som jag kanske tar upp i den här kanalen senare.

Så idag, tisdag; Begravning av en riktigt god kamrat. Hoppas det inte blir vardagsmat nu i Mitt Sjuttital med begravningar, men visst kommer det hända igen nu när min generation närmar sig 80 och sjukdomar kryper sig på. Men min kamrat var bara 74 och råkade ut för en olycka. Orättvist!

Men den här dan måste gå och jag ska få sjunga i kyrkan och på minnesstunden, det blir både svårt och fint.

I morgon onsdag en heldag till Hälleskogsbrännan. Det blir lättare, en trevlig heldagsutflykt till skogen som brann för fem år sen. Det var ett tag sen nu sen vi var där.

Torsdag . tvättstugan och en räcka ärenden på stan. Jag samlar på mig en lista som jag ska handla och den är rätt lång nu. Hoppas jag hittar allt i centrum, annars får jag väl åka runt till Erikslund och Hälla också. Förresten, det var ju nåt på IKEA så det får väl bli Erikslund också då. Hela dan kommer att gå. 

Fredag: Ögonläkarn för min starr. Den tiden har jag väntat på nu i 4-5 månader. Sen blir det väl minst lika  lång tid innan det kan bli operation, Och efter lunch packar jag träningsveckan och åker till Almunge för att ladda upp för lördagenl.

Lördag: Kl 10.00 går starten på halvmaran på Uppsala Kulturmaraton. Kommer nog att ta minst tre timmar för mig om jag nu orkar hela loppet. Och efter loppet bär det hemåt Västerås.

Kl 21.20 står jag nyduschad och uppsjungen på Stadsbiblioteket för att riva av 7-8 rocklåtar i min rockkör, Rock Everybody! Utantill och med entusiasm! Allt för kulturen!

För att hinna veckan fick jag boka av alla träningar på Actic, men några löppass hinner jag med för att vässa formen inför lördagen i Uppsala!   

torsdag 22 augusti 2019

Morgonpromenad på Djäkneberget

Vaknade extra tidigt idag för idag skulle dödsannonsen vara införd i tidningen.

Fina promenadvägar
Min barn och ungdomskompis och vän omkom i en fallolycka för två veckor sen och det har varit en omtumlande tid sen dess. En sån onödig olycka. Att snubbla på en sten med ett så katastrofalt resultat. Begravningen blir om ett par veckor stod det.

Så efter frukosten behövde vi en promenad och gick en vända på Djäkneberget där jag och mina barndomskompisar lekte året om på 50-talet. Klättrade i bergen, sparkade fotboll, spelade bandy, cowboys... Djäknebergets högsta punkt är 29 meter över havet berättade ofta min humoristiske biologilärare Ljusterdahl.

Nu är Djäkneberget en härlig oas på några stenkasts håll från oss där vi ofta promenerar och extra fint var det idag när sensommarsolen värmde och vi kunde prata lite om min kompis som även var en nära vän till Margareta. En fin restaurang finns också där där vi ofta äter och där samlade jag många barndomskompisar för en lunch härom året och förstås även min nu avlidne kompis.

Trappen var min skolväg under många år.

Djäkneberget var lite slitet ett tag, men underhålls bra numera. Morgonpromenaderna tar jag gärna i fortsättningen på Djäkneberget och minns några hyss vi grabbar gjorde där när vi var små och skänker en extra tanke till min kompis som gick bort alldeles för tidigt.   


         

fredag 16 augusti 2019

Skriva är en bra terapi

Jag skriver för lite numera på min blogg och mina andra Soc.Med.-kanaler. Men nu måste jag ha en stunds återhämtning och skriver några rader som terapi.

De flesta män har som jag, till skillnad från många kvinnor, ingen riktig vän där man kan prata om allt. Jo jag har vänner förstås som man kan diskutera politik, idrott och väder med, men inget djupare. Det hade inte min kompis heller sa han när hans son gick bort häromåret. Vi hade ett bra samtal då och han mådde för ett tag bättre, men vi män har svårt att öppna oss riktigt från djupet. Man läser ibland om kändisar med fantastiska karriärer, men även dom kan sakna den där riktiga vännen man kan prata om allt med. Äkta hälften blir aldrig samma sak.

Min kompis  hade de senaste åren ett par livskriser som jag inte var rädd att prata med honom om och våra samtal kanske gav honom något lite i alla fall, men nu när jag själv skulle behöva prata lite med honom och få lite stöd går inte det. Han finns inte kvar längre.

Som grabb hade jag många kompisar, men framför allt var vi tre grabbar som alltid höll ihop. Så gick en bort härom året, Alzheimer, och nu fick jag ett samtal för ett par dar sen: min andra barndomskompis hade omkommit i en tragisk olycka. Jag skulle behöva prata av mig med honom nu om hur dumt det var att han förolyckades och lite mer om våra gamla gemensamma minnen, men nu är det bara jag kvar.

Men skriva är en bra terapi. Skriva i första hand för sig själv. När jag började med den här bloggen tänkte jag inte bry mig om ev läsare och jag inser att jag inte heller kommer att få några läsare i någon större omfattning, men jag kommer ändå att vara lite flitigare med skrivandet framöver.

För min egen skull. Terapi.

Jag är inne på andra halvan av Mitt Sjuttital. Mina två närmaste barndomskompisar kom inte så långt i livet som jag så jag får vara tacksam att jag fick chansen att "streta" vidare genom livet ett tag till i med och motgångar i min fina familj och bland mina vänner.

tisdag 16 juli 2019

Filma mera!

När jag var 24  år köpte jag min första filmkamera och vardagen blev rätt bra dokumenterad på film.

Lite väl mycket filmer från semester och födelsedagskalas, men jag fick med en del vardag också, det som skulle vara det viktigaste hade jag tänkt, och dom scenerna är nästan roligast att se nu 40-50 år efteråt. Men några av mina filmprojekt blev aldrig av och jag filmade inte så mycket jag först tänkt, det blev för dyrt.

En billig kamera utan ljud. Dyra super 8-filmer, 3 minuter långa och 50 kronor, som under många, många långa kvällstimmar klipptes och klistrades ihop till 15-minutersfilmer som vi nu har tittat igenom igen.  Våra tidigaste år är dokumenterade och överförd till 6 timmar på DVD.

Nu har varenda kotte, jag med, en filmkamera i fickan med hundra gånger så bra kvalitet som min 60-talskamera och det filmas som aldrig förr. Men där jag satt och klippte och klistrade kan man numera redigera med suveräna program i datorn och mobilen., lägga på texter och effekter mm.

Men jag tror inte folk har tid längre att filma, även med moderna program tar redigeringen sin tid, men jag har nu sen en tid tagit tag i nya projekt och satt ihop några filmer. Med ljud!

Gratisprogram för redigeringen får räcka, Microsofts Foto är svårt nog för mig.

Men så motig! Jag tänkte sätta ihop en film här stugan idag, men vårt 4G hos Telia och Margaretas gamla bärbara dator räcker inte till, okörbart! Filmen får vänta tills jag kommer hem till Västerås.

Och bredbandet vi ska få i Sala har man inte ens börjat gräva - det var väl minst 5 år sen Telia klippte vårt  ADSL och IPOnly lovade fiber till Stentorpet! Nej nån filmstudio blir det inte än på länge här på Stentorpet, men en liten vacker sång kan jag väl få bjuda på! 15 sekunder från Tik Tok.




Och du som har ditt snabba bredband, bra mobil och en suverän dator. "Filma mera!"

fredag 12 juli 2019

Resfeber

En regnig dag i stugan får jag väl erkänna att det kliar lite i resnerven med en lätt feberkänning.

Så här ser det ut för våra vänner i klanen idag och under 3-4 veckor framåt:

Jo, vi tog en båttur till Strömskär häromdan. Det var kul.  

  • Tyskland
  • Polen
  • Estland
  • Lettland
  • Skåne
  • Frankrike
  • Italien
  • Schweiz
  • USA
  • Bali
  • Kanske Tjeckien och Litauen också
  • .......
Vad säger man?  Vi planerar en tur till Sätra Brunn och Stockholm och möjligen Gnesta!

Det regnar rätt friskt just nu men jag eld i kaminen. Tar mig en smörgås till tröst och en tupplur så kanske resfebern lindras


söndag 7 juli 2019

Var är alla bin?

Att fåglarna tystnar efter midsommar är ju vanligt, men det är en oroväckande brist på bin.

Andra insekter är det en oroväckande brist på också tycker jag. Kanske för att vädret har varit lite kyligt ett tag, men det känns lite konstigt. Inga änder i år, det är också skumt. Inga andungar att mata, inte en enda and simmar i ån eller ligger och vilar och skitar ner på bryggan. Inte en enda! Skumt.

Stackars getingarna drunknade
Vi har inte behövt lägga nät över jordgubbarna, inga fåglar hackar på gubbarna, det är också skumt. Det enda som det är gott om är getingarna. Dom som varit lite obetänksamma och byggt sina bon på dumma ställen har fått ångra sig, men jag vet förstås att getingar också behövs så stör dom inte får dom vara kvar.

Men getingoptimisterna som byggde bo i sandlådan fick inte bo kvar. Det kostade mig tre stick och Margareta ett, men med vattenslangen och krattan fick vi bort deras bo.

Dom får bygga på ett bättre ställe, men jag undrar fortfarande varför bina och änderna har försvunnit.

Ska man vara orolig?