måndag 18 september 2017

Mitt liv som kulturarbetare

Jag kallar mig ju "kulturarbetare" i mitt dagliga värv som bloggskribent. Minns inte riktigt, men det var nån intelligent artikel jag läste en gång som hävdade det just i samband med bloggar. Kan bara hålla med.

Publiken börjar samlas. Vid nedsläpp var det knökfullt. 
Nu är det ju inte bara som skribent jag kulturarbetar, mitt sjungande är också kultur. Som vanligt bidrog jag med min väna stämma på Kulturnatten i Västerås tillsammans med mina kamrater i rockkören Rock Everybody. Hur vi hade lyckats få en så bra placering vet jag inte, men den skönlitterära avdelningen på Stadsbiblioteket är så mycket kultur man kan tänka sig. En av de bästa platserna av alla 100 ställena där vi kultarbetare kan visa upp oss under Kulturnatten.

Manliga kulturarbetare
En gång sjöng vi utomhus vid det årets invigning och ett år inomhus i Konserthuset som avslutning på Kulturnatten, det var bra det också, men det här var extra kul. Biblioteket känns lite extra fint för oss kulturarbetare. Och det blev lite intimt, man kom nära publiken.

En utmaning den här gången var att kören var så utspridd, ett gäng ovanför en trapp och ett gäng nedanför och grabbarna däremellan. Det blir lite knepigt med ljudet om man säger så.

Men succén på biblioteket kunde direkt avläsas på mitt tredje område där jag också kulturarbetar, på Facebook! Margareta, körens fältfotograf tillika bloggens korrekturläsare, tog några riktigt fina kort som jag med stolthet lade ut på körens Facebooksida, och aldrig har väl ett av våra bidrag där spridits så snabbt, med våra mått mätt Succe Grande! Inom några timmar hade över 2000 sett bilderna och aldrig har väl så många reagerat! Gillat, delat och kommenterat. "Underbar sång" läste jag. "Njutbart"....

lördag 16 september 2017

Bråttom till kyrkogården!

Jag sjöng på en begravning igår. Det var första gången så det måste det bli en notis om i Mitt Sjuttital. Jag sjunger normalt knappt psalmerna ens.

Igår hade jag bra hjälp av 10 andra i kören och det kändes bra att sjunga en låt av The Rolling Stones för en körkamrat som lämnat in. Rock Everybody och Stones  på begravning låter lite märkligt, men As Tears Goes By sjungs nog ofta på begravningar, passar bra där. "It is the evening of the day...." 

Då passade jag också på att titta till en grav på Hovdestalund som  jag sköter, hur såg den ut, det var några månader sen jag var där. Jag var lite orolig och jag såg direkt att jag borde varit där redan för nån månad sen. Blommorna hade vissnat.

En körkompis berättade om en vän som i dagarna fått ett brev från kyrkogårdsförvaltningen om "vanvårdad grav, misskötsel etc.", gravrätten skulle sägas upp hotade man med. Otroligt okänsligt brev om det nu var sant, men för säkerhets skull åkte jag upp redan idag med spade och nya plantor så att det är snyggt igen, jag vill ju inte riskera hotfulla brev från prästen!

Men jag sköter normalt mina gravåtaganden utan anmärkning men ändå så offentliggör jag här svart på vitt min avsiktsförklaring att sköta dom ännu bättre utan att Margareta ska behöva påminna mig. 

Kyrkoval i helgen, det får jag inte rösta i numera, men det hindrar inte att kyrkogårdsförvaltning inte ska behöva skämmas för att att jag gör ett dåligt arbete.

Den här fina låten sjöng vi igår på Lasses begravning:


              

torsdag 14 september 2017

Nya scenkläder

För snart ett år sen hade jag en utläggning här om jeans. Om inte annat så har jag nytta själv av att skriva lite i min blogg så att man har koll på klädinköpen.

Då för ett år sen var valet mellan dyra eller billiga jeans. Jag hade det väl lite knapert då så det fick bli billiga på Dressmann den gången, men igår lovade regeringen skattesänkningar för pensionärer så jag gick direkt till Levis. Och det blev de dyraste jeansen jag nånsin köpt, jag måste vara snygg på Kulturnatten på lördag!  Bussigt, statsminister Löfven att du tänkte på mig.

En ung kille som expedit hade bra koll på mitt midjemått och vilken modell som skulle passa mig, 511:or. Men vilket tyg ska man ta? Det är lite annat tänk att handla jeansen på Levis än på Dressmann och jag blev sugen på dom där i lite kraftigare tyg, lite styvare, inget stretch.    

2014 hade jag midjemått 29 tum, 2016 behövde jag 30 tum och nu plockade han utan att tveka fram ett par 31:or!

"Nä nä", sa jag "30 får räcka!"  Så provade jag och jo, dom där med lite stretch gick rätt OK att få på men så blev jag mest intresserad av "511 Slim Fit Selvedge" med ett riktigt kraftigt jeanstyg. Kändes riktigt bra på men där var det ingen marginal att stretcha så nu har jag ett par jeans med 31 tum i midjan, det var det längesen som jag behövde. Men snygga och en helt annan passform än mina gamla, och allt för kulturen! På lördag är det Kulturnatten och jag tränger mig alltid längst fram.

1399 för ett par jeans får man kosta på sig, det finns säkert dubbelt så dyra om man vill göra sig riktigt märkvärdig. Avdragsgillt, dom är ju köpta som scenkläder? Men skatteverket är nog så noga att dom kollar säkert om man nån inkomst av sitt artisteri.  

Pensionärsskatten trodde jag inte skulle vara avskaffad under min livstid men nu är löftet 2020 och tills dess ska jag väl vara i livet. Bara nu inte Alliansen med muntergöken Kristensson i spetsen hinner ta över och införa nya jobbskatteavdrag i stället.

tisdag 12 september 2017

Dagen efter tvådagen

Måndagen är vår "halvfastedag" eller "lågkaloridag" kanske det heter eller kanske snarare "tvådagen för 5:2-are". Men vårt 5:2 har blivit 6:1 och till vilken nytta vet jag inte riktigt, men det känns så bra med åtminstone en lågkaloridag i veckan.

Jo, visst är det lite tråkigt ibland med en lågkaloridag (5-600 kcal) när man inte kan ta en macka och ett äpple så där lite spontant eller en bulle till kvällskaffet, men i stort är det helt OK. Sällan man går och blir hungrig numera när man är så van, man är inställd på att inte äta. Jag minns inte ens hur länge vi hållit på 4-5 år. och det går fortfarande bra? Men det verkar inte vara så trendigt längre, inga feta rubriker i tidningarna längre om folk som tappat en massa kilon.

Oftast somnar jag lätt efter en lågkaloridag och sover också bra även om det var ett undantag just igår kväll och i natten som var. Men när man vaknar på morgonen är det alltid så att man inte är speciellt hungrig, det tycker jag är lite intressant.

Normalt har jag en vanlig morgon rätt bråttom upp för att sätta på kaffet och få mig ett par morgonmackor när jag vaknar, men efter lågkaloridagen, tvådagen, är jag mindre hungrig. Skumt! En sån morgon kan jag gott vänta ett bra tag, kanske för att njutningen blir desto större när det är dags för frukost.

Vikten då? Jo, jag tappade allt rejält med kilo när jag började med 5:2 och nu med 6:1 är vikten rätt stabil på en bra nivå.det är bra nog. Men kanske jag skulle vilja fila lite på midjemåttet och tänker mig en boost i höst ett par kilo fram till jul, det är en lagom utmaning.

6:1 med en extrasatsning i oktober, det är dagens intressanta nyhet från Mitt Sjuttital-redaktionen.

söndag 10 september 2017

Vadå jag stressad?

Vem minns inte Alfred E. Neumans ständiga "Vadå, jag dyster?". Men han såg ju aldrig speciellt dyster ut så jag vet inte varför han undrade, men jag funderar idag om jag kanske är lite stressad. Fast jag inte känner mig det.

Men jag har så dåligt självförtroende idag, skrivandet tar sig inte. Tre ämnen jag började med har jag tryckt "Radera" på, det som var så intressanta ämnen, men jag kom inte längre än till rubriken. Varför är det så?

Kanske det beror på oredan på hjärnkontoret, "hela havet stormar" där uppe. Värre än orkanen Irma som just nu är på väg in över Florida, den värsta orkanen någonsin sägs det. Stressande för folk i den delen av världen, men inte är väl jag stressad?

Jag har börjat bita tänder, det är ett tecken på stress säger Margareta, men jag är ju inte speciellt stressad! Vad kan jag göra jag? Jo lyssna på musik är nog bra. Precis nu slår jag på Spotify och går med musik i lurarna några dar som alla andra ungdomar gör så får jag se om det blir bättre. Och så skriver jag helt enkelt några rader om veckan som kommer.

Nu är höstsäsongen igång och till helgen blir första körframträdandet. Några nya låtar som jag inte är hundra på men det är en hel vecka att slipa på detaljer så det här är jag inte stressad för. Vi fick bästa tiden, 19.45, på den bästa platsen, Stadsbiblioteket, så det borde bli knökfullt för oss på Kulturnatten. Allt för kulturen! När vi själva ska ut på Kulturnatten brukar vi börja med att kolla om det är nåt bra på bibblan.

Dagen innan är det begravning för en kille i kören då vi några välsjungande från kören sjunger en liten liten stillsam trudelutt, det är inte heller så stressande. Men det var stressande att försöka skriva med musik i lurarna. Louis Prima med "Oh Marie" var lite för snabb för att kunna skriva, nu är det lite stillsammare "All I do is dream of you". Men svårt det också, hur klarar ungdomarna läxor med musik i lurarna hela dagarna? Jomen jag lyssnade ju också jämt på musik när jag var ung så det ska nog gå bra. Bra mot stress och Tinnitus!

Resten av veckan blir det träning på gym och i joggingspåret. Rent avslappnande. Och  även med musik i lurarna gick det ju att skriva några rader men lite svårt att tänka får jag erkänna men "Vadå jag stressad?" Aldrig i livet.                                    

torsdag 7 september 2017

Ett oväntat möte och en sannolikskalkyl

Det är oftast kul när man stöter på en bekant lite oväntat och jag har varit med om mer spektakulära oväntade möten än det som hände igår, men det var lite kul i alla fall. Och gav anledning till en fundering.

Vi åkte till Uppsala igår och klev ur bilen på en parkering vid en skola en bit utanför centrum. "Hej Örjan!"  hörde jag direkt. Så himla välkänd är jag väl inte i Mellansverige så att det bara var en lyckträff förstod jag, men där på gatan passerade en tjej från kören hemifrån Västerås dragandes på en barnvagn. Vi pensionärer har ju en viktig uppgift att hjälpa våra barn få livspusslet i deras familjer gå ihop med barnpassning och sånt. Barnhämtning på skolor och dagis var vårt ärende i Uppsala igår.

Och i och för sig inte så konstigt att man stöter på en bekant i Uppsala, konstigare när det händer på semestern i nån avkrok som har hänt nån gång, men ändå kan man väl tänka lite på sannolikheter och sånt. Att man kommer exakt på samma sekund till en speciell plats alltså.

Vi som är tillräckligt gamla kommer ihåg Tage Danielssons geniala sketch om sannolikheter, den slog mig förstås nu, men annars tänker jag egentligen mest tvärtom, hur osannolikt sällan jag stöter på mina gamla närmaste bekanta, arbetskamrater och grannar man haft genom åren. Skolkamraterna som jag vet bor kvar i Västerås. Medlemmarna i kören ser jag ofta på stan, men dom andra? Är dom aldrig nere på stan? Handlar ingen i "mina" affärer?

Jo, förresten, min gamle chef sen 90-talet stötte jag ju på i affären i förra veckan. För första gången på alla år. Och efter alla år på gymmet dök en gammal arbetskamrat upp där i onsdags. Också första gången jag stött på en gammal arbetskamrat där. Jag kanske är ute i ogjort väder! De allra senaste dagarna har jag ju stött på några arbetskamrater, tänkte inte på't.

Är det här kanske en ny trend som kom i dagen medan jag skrev? Mina gamla arbetskamrater börjar alltså plötsligt synas på stan, och mina körkamrater börjar synas tom i städerna här runt omkring!

Det här blev ett virrigt inlägg, men jag känner mig lite trött. Borde inte skriva mer idag. Men lite kul är det när nån ropar "Hej Örjan" när jag  är på uppdrag.

söndag 3 september 2017

En rekordjobbig helg

En av de jobbigaste helgerna vi varit med om är snart över så vi kan pusta ut, men det kommer att dröja länge innan vi är över den här pärsen.

Starten har gått i Chamonix
Jag älskar löpning och det har smittat av sig på fler i familjen och värst har den bacillen drabbat Anders, en ultralöpare i allra högsta klass och han sprang UTMB i helgen. 17 mil i Alperna med hela världseliten på startlinjen. Just nu när jag skriver det här har Anders sprungit 38 timmar i ett sträck och närmar sig sista kontrollen, Flégère innan målgången i Chamonix. En mil kvar ungefär. Kommer han att klara sig i mål? Det går långsamt nu, alla depåer i musklerna är sen länge slut. Regn, blåst, snö, kyla och sömnbristen på det... Fyra stigningar till 2500 meter, sammanlagt en stigning på 9500 meter, ett av de tuffaste ultramaror som finns.

Om han kommer i mål summerar han säkert loppet senare och jag kanske kan länka det här i mitt forum i så fall, men så här en hel helg framför datorn och mobiler har det också varit jobbigt. Vi har knappt kunnat företa oss nånting sen i fredagskväll och nu finns det inga naglar kvar att bita på.

Det här är inte Anders, lånad bild.
Men bergen är Alperna 
Start fredag kväll 18.30 i bra väder, sen har vädret varit väldigt varierande och han sprungit hela natten till lördag, hela lördagen och hela natten till söndag och nu är klockan 11 på söndagsförmiddagen och målet i Chamonix är inom räckhåll på söndagseftermiddan. Riktigt bra hemsida med tider och kartor och TV-kameror på många ställen. På Facebook och tom Snapchat finns intervjuer, bilder, kommentarer som vi följt. Hans supportteam, Anna och barnen och kompisen har också haft det tufft att försöka ge support längs banan, jag skulle gärna velat ha varit med därnere jag också den här helgen och kanske gjort lite riktig nytta.

Men vi sitter maktlösa vid datorn och håller tummarna. Hur det än går de här sista timmarna blir det en fortsättning på rapporteringen, det här var bara en pysventil för att lugna mina egna nerver.

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Ett snabbt tillägg: Det blev målgång, SUCCÉ GRANDE. 42 timmar blankt. i Alpernas "lätt kuperade" terräng. Utan sömn.   GRATTIS Anders! Nu kan vi äntligen koppla av, och du dansar väl på lätta fötter i natt på banketten
.