torsdag 30 oktober 2014

Ooops, I did it again

Jag skrev en rad häromdan att jag hade för bråttom att ringa när nåt inte fungerar, nu har det hänt igen.

Det är sällan jag förbeställer taxi, men till idag var det förstås lugnast att förbeställa och det enklaste var att göra det på Västerås Taxis hemsida. Det gick förstås bra och jag kollade noga att allt såg rätt ut innan jag tryckte Enter och fick direkt ett felmeddelande. Namn, adress, tider och sånt var korrekt ifyllt men jag hade inte fyllt i fältet Övrigt som dom tyckte var ett obligatoriskt fält! Varenda en som beställer taxi på nätet måste ju få samma fel som jag om man nu inte har några speciella önskemål. Dåligt programmerat om man frågar mig,

Jag skrev ett "Hej" i fältet Övrigt och tryckte Enter igen, och sen hände ingenting. Vad var detta? Gick beställningen iväg? Kom det kanske en bekräftelse till eposten. Nej, där var det tomt.

"Gick det bra att boka?" frågade Margareta. "Det är lugnt" mörkade jag, men jag var inte helt säker.

Drygt 90 år med Taxi Västerås
Från Västerås Taxis Hemsida
Så kollade jag mailen lite då och då någon timme utan att se något spår från taxi men sen fick jag lov att ringa dom och fråga. Jodå sa tjejen och skrattade lite åt min fråga, "vi har bara inte hunnit planera in det än".

Visst hade jag lite resfeber och var säkert lite stirrig och stressad, men jag tycker ändå att det var naturligt att bli lite fundersam. En bekräftelse "Tack för din beställning" eller så direkt när man bokar är väl självklart. Dåligt programmerat om man frågar mig.

Däremot gick incheckningen hemifrån bra även om jag hade glömt att göra det och inte kom på det förrns jag höll på och somna och fick sitta och knappa vid datorn lite väl sömnig. Det är mycket uppgifter dom behöver för att man ska få åka till USA, men våra Boardingkort är utskrivna och klara.  
Och nu har taxin kommit och vi är på väg! Hoppas jag, det här är skrivet i förväg att publiceras 6.15 på torsdagsmorgonen samtidigt som taxin från Västerås Taxi anländer för transport till Busscentrum och bussen till Arlanda.
          

onsdag 29 oktober 2014

Så var jag snart framme vid målet

Nu är väskorna färdigpackade, nästan. Bara en sista dag att fördriva innan vi kommer iväg i morgon.

Målet i Central Park. Been there, done that.
Jag förstår att många tycker det är märkligt att sätta upp såna här mål "vid min ålder", men egentligen borde fler göra det, att utmana sina gränser. Jag har gjort det några gånger men alldeles för sällan, och jante känner väl många av när dom gör något avvikande. Lite nedsättande kommentarer i härskarteknikstil kan man också märka, men jag tar inte illa upp, det är mänskligt.

Minns att innan jag själv började springa sa vi om grannen ovanpå att hon verkar vara kroppsfixerad för hon började ofta kvällen med en joggingrunda efter arbetsdagen. Det hade väl inte vi nåt med att göra, så om någon ruskar på huvudet åt mig när jag ger mig ut bryr jag mig inte så mycket. "Inte skulle jag vilja springa nån jäkla mara" hörde jag på distans häromdan. Jaja...

Nu vet jag förstås inte om jag klarar av det här, allting kan hända med en sån här utmaning, men jag är otroligt nöjd med vår planering och våra förberedelser, tänk att allt har gått i lås så här långt, det har varit en hel del pyssel både för Margareta och mig. Och tom en egen hejarklack kommer att vara på plats i svenskkolonin på 69:e gatan. Så här dan före avresedan blir man ödmjuk.

Och det är klart att det kommer mera vare sig det blir succé eller fiasko i New York. I programförklaringen för den här bloggen stod det att den skulle bli min egotrippade roadmovie under sjuttitalet, och asap efter en förhoppningsvis snygg målgång kommer jag att formulera nya mål som kommer att djupanalyseras och kommenteras här i Mitt ljuva sjuttital.

Målgång förresten. I NY-marans Facebook har dom frågat efter vilka målgångsgester vi löpare planerar. Just det tog jag upp en gång i Stockholmsmarans Facebook där jag hade tänkt mig Anja Perssons Sälen, och det var den jag tränade på i Rocklundaskogen för en tid sen. Men nu tror jag inte försäkringsbolaget går med på att betala en reparation till så jag får försöka tänka ut en annan gest, men det var kul att NY tog upp min gamla idé. När man krossar målgången ska man gör det med stil och finess.            
                 

                      

tisdag 28 oktober 2014

Hero3 blir min följeslagare på maran i New York

Mobil och Hero3 ska ner i magväskan
Jag hade tur att få låna en sån här manick, och nu har jag provsprungit en sväng med den och testat lite. Det verkar funka bra.

Det är rätt skönt när man inte har några ambitioner att göra några stordåd längre i motionsloppen så att man kan kosta på sig att ställa sig i ett gathörn och plåta lite, och som nu med en Hero3 även filma lite.

Jag plåtade en hel del förra gången också, men då var det med en engångskamera, jag var lite rädd att ramla då och skada både mig och kameran så det fick bli en engångs den gången, men dels finns det väl knappt längre sådana och dels verkar det väl osannolikt att jag skulle drutta omkull så den här gången kör jag med riktiga grejer.

Med en Hero3 har man också ett handtag så att man kan hålla ut den en bit från sig och filma sig själv. En rörlig selfie så man sen kan sitta och beundra sig själv och den snygga löpstilen.

OK, lite skakigt blir det när man filmar mens man springer, men det var en höjdare att få låna den här prylen. Tack Robban!

Den blå magväskan på bilden kommer från Vasaloppet år 2000 och den använder jag bara vid högtidliga tillfällen, som i år då förstås. Jag ska nog ladda den med lite hallonbåtar också tror jag, snabba kolhydrater är bra ibland.

måndag 27 oktober 2014

Spontana besök är sällsynta

Jag har sen länge haft en öppen inbjudan att besöka min barndomskompis. Så synd att man inte gör spontana besök längre, det blev inte av den här sommaren heller.

Den där reklamen Gevalia körde med förut om oväntade besök är nog lite omodern, ingen gör oväntade besök längre. Min syster åker jag hem till när som helst, och barnen också även om dom oftast vet att vi kommer, men till andra gör jag nog inte det.

När min bror besökte sin tjejs mamma i Chile härom året var det visst fortfarande så där i det landet att det där ofta kom oväntade besök sent på kvällen, så kunde dom sitta och surra till långt in på natten. Ja bror min surrade nog inte så mycket, hans spanska är inte så bra än. 

Men det passar nog inte oss svenskar längre. "Titta in när du har vägarna förbi" , nej så säger inte jag längre, för jag vet att det aldrig blir av. Jag har försökt nån gång själv att bara ringa på dörren och tänkt mig ett kort samtal över en slät kopp kaffe, men då har jag märkt att det var nog inte så lyckat. Nej jag skulle ha ringt någon dag innan så det blivit en middagsbjudning i stället. 

Men till min barndomskompis hade jag "vågat" stanna till spontant, men som sagt blir det aldrig av. Även om man åker just den vägen förbi har man ju alltid bråttom hem eller bort. Men nu ska det bli av! Inte spontant, men planerat. Jag har helt enkelt skrivit in i min kalender att jag ska ringa honom en viss vecka, och så har jag mailat honom för säkerhets skull. Inte direkt spontant men då kommer vi i alla fall att träffas.

Kanske det är lättare för kvinnor än för oss män att vara spontana, men jag googlade och ser att nog de flesta ogillar spontana besök, vi vill väl inte visa att vi har det lite stökigt kantänkas. Och sådana besök som Martin Ljung gjorde hemma hos Ester är inte så lyckade förstås. Tänk så populär den här sketchen var en gång. Man kunde den utantill.
            

söndag 26 oktober 2014

Hos tandläkaren

Jag fick några funderingar där jag satt hos tandläkaren häromdan. Utslagen framtand och granntanden var också skadad visade det sig. men det kommer att fixa sig. Man blir lite ödmjuk.

Så mycket som hänt hos tandläkaren sen man var grabb, att gå till Folktandvården på 50-talet var ingen höjdare. Så var det några decennier med de där borrarna som gjorde ont bara man tittade på dom innan ny teknik gjorde plågan mindre, och så har det fortsatt.

Utan att plåga mig det minsta har jag nu fått ett provisoriskt plastgarnityr innan det om några veckor blir det den slutgiltiga uppsättningen. Dyrt förstås, men som tur var hade jag olycksfallsförsäkring. Utan den hade jag förstås varit tvungen att fixa pengar själv, för i vår tid vill man ju knappast gå tandlös.

Det är då man blir lite ödmjuk. Varje dag ser man ju på TV eller i tidningar bilder på äldre, ja ofta bra mycket yngre än jag, som är tandlösa pga sjukdomar, dålig mat eller bara fattigdom. Folk på 50 ser ut som 80. Och för den delen går väl många svenskar som hamnat på skuggsidan också tandlösa. Dom som inte hade någon olycksfallsförsäkring.

Med 3D-skrivare kan man snart skriva ut sina egna tänder
Vad man kunde fixa på 50-talet vet jag förstås inte, men inte gick det så här smidigt. Och det finns ännu nyare teknik hos en del tandläkare, Margaretas har nån digital utrustning läste jag som visst var dramatiskt mycket bättre när man skulle göra bryggor, tandimplantat, tandproteser eller vad det heter. Går mycket snabbare, kanske nån slags 3D-skrivare, jag blev lite nyfiken.

Löständer? När jag googlar lite om tänder nu ser jag att folk med löständer riskerar att få gå tandlösa i höst.  I en artikel i Expressen förra veckan  läser jag att ett bindemedel som behövs har tagit slut. Var 10:e svensk över 20 har löständer för hela eller delar av tandraden står det. Det kunde jag aldrig tro!

Jag har hela livet gått till samma tandläkarmottagning. Min första tandläkare kunde aldrig säga "du" fast jag var under 20 när jag började där, "Äter Vi någon medicin" kunde han fråga. Då var det bara han och en tandsköterska, nu är dom i samma lokaler två tandläkare, två sköterskor och en tandhygienist. Och i fredags även en praktikant. Trångt är det för dessutom har dom en reception, det var det inte från allra första början. Kryllar av folk i den där lilla lokalen.

Blev det bra med nya bloggen

En månad nu, nästan. Utsiktsbloggarna kändes lite uttjatade, den här nya bloggen om mitt sjuttiotal med ett tioårsperspektiv känns bättre för mig och mer framtidsinriktad, och jag har helt andra förhoppningar och förväntningar med den här bloggen så det känns bra.

Jag har inte många läsare kvar men det kan väl tillkomma nån allt eftersom åren går. Att hamna högt i Googles sökmotorer är en vetenskap som jag inte kan mycket om och just nu hör jag nog till bottenskrapet men jag räknar med att med tiden när jag fått en och annan kommentar och kanske även blivit länkad till från något håll så får jag högre poäng och hamnar högre i deras sökalgoritm.

Men å andra sidan bryr jag mig inte så mycket om det. Den här bloggen Mitt ljuva sjuttital  är ju mest min egen dokumentation för att komma ihåg hur jag förspiller min ungdom i den här fasen av livet. Och som en dagbok, "när gjorde vi det och det" för det är ju i dom funderingarna man ofta hamnar, man glömmer så fort. Och felstavningen av "sjuttital" är avsiktlig och visar att jag inte är så noga, det var min djupa tanke när jag valde rubrik om nu någon irriterat sig på den felstavade titeln.

Mina läsare faller väl ifrån en efter en efter så här meningslösa inlägg men jag tar risken, det här är ett kom ihåg för bloggägaren själv för att dokumentera hur jag tänkte så här i början av den här bloggserien. I dag är bloggen kompletterad med ett analysprogram så jag kan följa några kurvor och analysera var i världen jag får mest genomslag... Jojo.

Nåt för min blogg?
Så ska jag väl nån gång gå vidare till en egen hemsida och bli mer aktiv själv på andras bloggar, länka och delta mer utåtriktat mm, men jag vet inte när jag ska få tid till sånt, det kanske får tuffa på så här. Egen domän har jag i alla fall, orjanwidmark.se men där hamnar man än så länge bara här på den här bloggen. Bra nog för mig.

Idag tar vi en tur till Solna för att låna en häftig kamera till resan i New York. Fungerar den bra kanske det är något för mig så att jag kan göra bloggen lite modernare. Jag har gått och väntat på Google Glass men dels har dom väl inte kommit än till Sverige och dels verkar dom bli alldeles för dyra. Ska bli spännande att se hur den här manicken funkar, man vill ju hänga med. Om jag nu hinner lära mig den på några korta dagar innan starten går nästa söndag, men mer rörliga bilder tror jag jag kommer att laborera med framöver, det hör nog sjuttitalet till.

lördag 25 oktober 2014

Man vänjer sig

Den där låten av Kjell Höglund är fortfarande en höjdare. Han hade många succéer men den här tröstlösa låten var en av hans största. Längesen jag såg honom på stan, han gifte sig härom året och håller sig kanske mer hemma nu.

Williamsburg, NY, i går kväll
Att jag kom att tänka på den titeln var hälsningen jag fick i natt från min hejarklack som redan är på plats i New York. Man vänjer sig. Det är så självklart nu att få en bild och en liten text på Facebook när som helst och varifrån som helst, inte ett bara vykort som kommer fram efter 3-4 veckor. Ungdomar som är uppväxta med Sociala Medier vet ju inte om något annat men själv tänker jag ofta vilken skillnad det har blivit och hur fort jag vande mig med det här. Nu en helt självklar infrastrukturkanal för kommunikation i dagens samhälle (så seriöst det låter, men det är ju så det är).

För min 10 års-horisont för den här bloggen känns det bra att av och till göra en summering hur jag använt en Sociala Medier-kanal senaste veckan, jag speglar min Facebook den här veckan så tar jag en annan kanal en annan gång. Så har jag lite att jämföra med om 3-6-10 år, har det kommit något nytt då, eller har det tagit slut?

OK, vecka 43 år 2014, var en rätt normal vecka. Jag lägger inte ut speciellt många inlägg själv på Facebook, det brukar inte bli mer än ett i veckan eller så och den här veckan länkade jag till inslaget på den här bloggen där jag skrev att Jan Malmsjö hade ringt. Det är klart att man vill göra sig lite märkvärdig när det hänt något ovanligt. Veckorna innan var det några bilder fån återträffen med mina IBM-kamrater.

Så fick jag en ny FB-vän av misstag, men rätt kul. Jag tryckte på fel knapp när jag kollade ett inslag om vår gamla hobby, Square Dance, och fick på köpet en ny FB-vän i Ryssland. Inte ens 30, boende i Murmansk och har hon har lagt ut en hel del fina Square Dance-filmer som är kul att kolla. Hon är vän med en massa svenska och utländska callers så jag kan gott stå på hennes lista jag också. Kanske jag kan rycka in på en dans däruppe i Murmansk om dom blir danssugna.

Så fick jag själv en vänförfrågan av en utländsk dam som jag tackade nej till för hon verkade bara samla på snygga killar och jag tyckte inte jag platsade. Vänförfrågningar från okända är väldigt väldigt ovanligt, har nästan aldrig hänt mig tidigare under de sju år jag varit med på FB. Jo en gång var det en dam som samlade på killar som hette Örjan men henne strök jag också.

Annars läser jag dagligen inlägg från mina FB-vänner och inlägg i grupper och sidor jag prenumererar på. Åkes dotterson hade gjort mål för Montana (ishockey), "Inte rasist, men" gjorde nya avslöjanden om Sverigedemokraterna och när VSK spelar bandy får man liverapporter på FB och flera dagliga inlägg om New York-maran trissar upp stämningen inför vår resa till New York nästa vecka. Mycket "roliga klipp" cirkulerar på FB, och ett och annat sånt tittar jag på gärna nostalgiska som idag ett klipp från en snöig bandymatch från 1971 då Snoddas sjöng Hadderian i pausen.

FB-kampanjen för att bevara Medelhavsinstituten har rasat under veckan och verkar ha gett resultat, blir nog kvar. Och så har jag bidragit med några inlägg hos Rock Everybody på Facebook. Gjort lite reklam för en Beatlesshow bl.a.

Jo mycket cirklar kring Facebook, senaste nytt i informationsfloden med de senaste kommentarerna, mobilen åker upp bra många gånger om dan när det plingar till. Kan man klara sig utan? Jo, säkert men man vänjer sig.

                
 

fredag 24 oktober 2014

Jag vinglade betänkligt idag hem från stan

Det såg skumt ut där jag vinglade Engelbrektsgatan fram. Till råga på allt stötte jag på Kerstin på väg hem där jag tog det ena snedsteget efter det andra. Och klockan var inte med än halv ett på dan, vad var nu detta?

Ja, det har väl aldrig över huvud taget hänt att jag vinglat hem ens mitt i natten, jag är en sån där tråkig typ som inte gör något dumt åtminstone med sånt som man blir yr i bollen av. Men vad hade hänt nu då?

Jo jag hade en träff med min tandläkare kl 11.00 och efter en halvtimmes uppmjukning med lite småkrafs och även småprat om träning i allmänhet och maraton i synnerhet så satt jag sen från 11.30 till 12.30 med munnen öppen utan att vid ett enda tillfälle få tillfälle att skölja munnen. Jag kunde bara kommentera tandläkarns frågor med ett Öhh eller ett Ehh och kanske en tumme upp eller så, annars satt jag bara där med käkarna spända. Undra på att man blir yr i hatten!

Vad tänker man på i en hel timme? Jo, den här timmen utnyttjade jag till att lära mig en musikallåt utantill: "When the beating of your heart Echoes the beating of the drums There is a life about to start When tomorrow comes!" satt jag och  sjöng för mig själv i tankarna, Ett bra knep också för att inte märka när tandläkarn var lite extra våldsam.

Vad var tanken? Dyra var dom i alla fall har jag läst.
Så hade jag knappt vinglat hem förrän det var dags igen att ta en promenad ner till stan igen, men nu gick det betydligt bättre. Rakt som ett streck ritat med linjal gick jag ner till Coop för att köpa hem lite frukt som vi glömt att fylla på med. Jag klarar inte en kväll utan ett enda äpple i fruktskålen! Så smög jag ner en chokladkaka också till fredagsmyset och gick lika föredömligt rakt hemåt, nu skulle Kerstin ha sett mig!

Så ska väl Engelbrektsplan vara skyltad.
Eller,,,?
Och jag kunde inte låta bli att irritera mig över designen på Engelbrektsplan (jag irriterar mig varenda gång jag går där, dvs ett par tre gånger om dan). Det kanske är nån tanke med dom här stora gula puckarna men nu sen en tid står det tre stora krukor med ljung där också som föredömligt täpper till för cyklar och gående. Jag höll på att krocka med en tjej på cykel idag så kameran åkte upp. Insändare? Nej, av och till är det andra som skriver, men varför finns det ingen skylt om lågfartsområde där, det borde det väl vara? Jag fick hjälpa en bilist där häromdan och förklara hur hon skulle köra så den där skylten som saknas kanske kan bli en insändare. Väldigt, väldigt ofta ser jag bilar som tvekar om dom törs köra in där och blanda sig med cyklar och gående.

Ikväll blir det extra intressant med Kulturnytt, Medelhavsinstituten ska diskuteras. I Facebookgruppen blir det bara fler och fler som ansluter sig och det är den stora snackisen på Twitter idag. Undrar om det inte helt enkelt är så att det gick lite för fort i svängarna i budgetprocessen, det lät så när ansvarig minister (som jag inte lärt mig namnet på än) blev intervjuad idag. Hoppas det.

Trevlig helg!

Politik här i bloggen

Allting är ju politik sägs det och här i bloggen är det självklart att jag av och till tar ställning i politiska frågor. Ibland lite ytligt som visar att man inte läst på riktigt och där man avslöjar sin okunnighet, men det är OK.

Under de senaste åtta åren har det väl varit lite väl mycket tjat om pensionärsskatten och pensionen i allmänhet. Lite meningslöst men rätt skönt att få klaga lite, och det är en manna annat också jag varit upprörd över, Läxrut och Rut för att blanda drinkar t.ex. Maud Olofsson var en politiker jag inte orkade med och det gav några blogguppslag. Men nu då, vad ska jag gnälla över den här mandatperioden.

Ja, pensionsfrågor kan väl ha en plats i fortsättningen också och hittar nya regeringen på något dumt kommer det bli ett och annat inlägg här, men S+Mp ska få en tids smekmånad och nog var det mycket som var bra i den här regeringens första budget även om jag har inte orkat sätta mig in i allt. Men satsningar på skolan, vård och miljö låter bra. Och pensionärsskatten ska börja justeras.

Institutet i Istanbul.
Medelhavsinstitutet i Istanbul
Det man saknar ibland är de där kafferumsdiskussionerna där man kunde testa sina argument och munhuggas hetsigt ibland och nån enstaka gång sakligt med sina arbetskamrater, men nu har man ju som tur är Twitter i alla fall. I morse såg jag något intressant där som jag sen fick lite mer förklarat av Anders. Han var upprörd över en post i budgeten och jag ska sätta mig in problemet lite mer men spontant är jag beredd att hålla med honom. Regeringen kommer att lägga ner tre Medelhavsinstitut som vad jag förstår nu har stor betydelse för samhällsvetare, språkforskning och arkeologer läser jag. En blunder skriver Ulf Bjereld som alltid har bra åsikter, en som jag har förtroende för.  Och småpengar i sammanhanget, 22 miljoner uppdelat på två år.

Det här ska jag läsa mer om och med så här lite på fötterna gick jag genast med i Facebook-gruppen "Rädda Medelhavsinstitutet". Anders ska få berätta mer, men jag kan inte acceptera vad som helst av herr Statsminister Stefan Löfven.      

    
          

torsdag 23 oktober 2014

Rock Everybody goes musical

Jag är fortfarande väldigt aktiv i PRO:s rockkör, Rock Everybody. Och kören är också aktiv med över 200 deltagare. Nästan så att vi börjar bli för många i kören, men det törs jag nog inte säga.

Vi sjunger vår ungdoms rockmusik förstås från 50-60-70-talet, och det låter riktigt bra även om just jag inte hör till dom där som sjunger speciellt bra. Rockmusiken kommer vi aldrig att släppa, men på senaste träningen fick vi en rejäl utmaning i en helt annorlunda stil.

Ett arrangemang i vinter i Konserthuset ska vi förgylla med några sånger och alltså inte rock den här gången utan några kända musikalmelodier. Vi tränade i måndags på de tre sångerna vi ska sjunga, och det slår en hur mycket träning det ligger bakom att kunna sjunga bra. Även om man hört låtarna förut och kanske redan kan en och annan textrad så blir det väldigt annorlunda när man sjunger i kör. Och lite stämmor här och var.

Vår repertoar består nu av 10-11 låtar jag kan rätt OK utantill, så har vi tre nya som vi repeterar in som jag har en del kvar på att memorera och så är det dessutom nu tre musikallåtar som ska nötas. De första månaderna i kören tänkte jag ofta att jag kommer aldrig att kunna lära mig sångerna utantill, men det går alltså! Jag kan inte hålla rätt på plånbok och nycklar men några hjärnceller är väl i alla fall kvar eftersom jag kan plugga in våra texter. Så kan man ju inte låta bli att tänka på skådespelare som Meta Velander, 90 och för den skull ynglingen Malmsjö, 82 (förlåt) som pluggar in nya roller på löpande band. Jag inbillar mig att det är bra hjärngymnastik.            

Här är en av låtarna vi ska sjunga. Vi sjunger bitar av Herodes text men jag är osäker om damerna i kören ska ha liknande scenkläder som damerna i filmklippet har. Fin sång är det i alla fall som vi ska försöka plugga in.  

onsdag 22 oktober 2014

Bra väder i New York

Nu har vi börjat kolla långtidsprognoser över New York-vädret från alla vädertjänster. Margareta är den som tror mest på prognoserna, jag är väl lite mer skeptiskt, men visst kollar jag också och håller tummarna för bra väder.

Accus prognos för maradagen
Väderprognosen inför NY-maran 2002 följde jag också. Med bävan, det blev bara värre och värre ju närmare avresedagen vi kom. Det utlovades iskallt väder, regn och rusk och tom snö den gången. Hur blev det? Jo kallt var det och isande nordliga vindar och det var kallt men mest sol på maradagen. Någon regnskur under veckan och lite i kallaste laget hela tiden, men inte alls så eländigt som prognoserna sa. Helt OK att ha lite fel i prognosen den gången.

Nu när jag tittar på långtidsprognosen, (det finns ju så många olika ny som Yr, SMHI, Klart m.fl.) nu kollar jag dom mest i stort. Inte tror jag så mycket på att om dom visar sol på söndag om fem eller tio dar så inte blir det så just den dagen, så exakta är nog inte prognoserna för New York heller. Men det intressanta är i alla fall prognosen i stora drag där det verkar som att det är hyfsat varma luftmassor som ligger över New York vår maratonvecka. Blir det så är vi nöjda!

AccuWeather.com sticker ut hakan med en prognos som sträcker sig över hela vår resa. Sol och östlig vind på maradagen, och 13 grader säger dom och inget regn, det vore en fullträff i så fall. Perfekt löparväder! Och så blir det lite varmare under resten av vår vecka där säger dom vidare. Jag som brukar hålla mig till Yr och SMHI. Om Accu-prognosen håller byter jag app i mobilen.

tisdag 21 oktober 2014

Janne ringde och önskade lycka till!

Alla som följt mina bloggar vet att jag blev lite väl starstruck på maratonresan till New York 2002.

Snyggingen i papperspåsen är Janne! 
Hur många gånger har jag inte ältat det där att Margareta och jag råkade växla några ord med Jan Malmsjö? "Ska han inte ge sig" har nog mina läsare tänkt mer än en gång. "Jag slutar läsa hans bloggar om han fortsätter." Etc. Men faktum är att det nog till 100% beror på Jan Malmsjö att vi nu ska till New York igen, så inspirerad blev jag av det TV-program som Svt spelade in under hans lopp då 2002 och senare av det faktum att han så ofta framhållit sina två maror (vid 50 och 70) som de två höjdpunkter han är mest stolt över i sin karriär. Säger en artist som haft och har en så framgångsrik karriär!

Jag har ofta tänkt på honom där jag knegat fram i regn och rusk under de här åren fram mot det här målet som 70-åring i New York 2014 så jag tyckte i somras att det var inte mer än rätt att han fick ta lite ansvar för mina plågor. Jag skrev ett kort mail till Dramaten och bad dom framföra en hälsning till "Idrottsprofilen Jan Malmsjö" där jag påpekade just det där att jag fått slita hund nu i 12 år bara för att försöka tangera hans prestation! Han kunde gott få veta hur jag fått slita!

Så var jag ute på dagens joggingrunda när telefonen ringde, "Privat" stod det på displayen.

Stannade så att jag inte lät så anfådd och svarade:   "Hej, det är Jan Malmsjö" sa rösten!

Vilken peppning. Vi pratades vid en god stund och han berättade om sina förberedelser inför hans maror och vilka problem han nu hade för att kunna träna. Han hade ett tag haft tanken att springa vid 80 också berättade han, men de oregelbundna tider man har som skådespelare gjorde det omöjligt att hålla igång. Och med titanknä blir det så stumt berättade han. Redan då vid 70, 2002, hade han haft några sjukdomar och knät var lindat redan då minns jag. Jag tackade för omtanken och han önskade lycka till inför loppet.

Men hur ska det bli nu då? Jag tänkte en gång lägga av efter New York 2002, men det var innan jag fick syn på Malmsjö, 70, i pappsäck. Jag fortsätter till 2014 och slutar sen tänkte jag då, och så säger Janne (som vi i den närmaste kretsen säger) att han hade tänkt fortsätta till 80 om han inte fått titanknä! Nu vet jag varken ut eller in. New York 2024...? Vid 80? Återkommer.

söndag 19 oktober 2014

Throwback Thursday

Om jag nu förstått den här idén med Throwback Thursday på Sociala Medier behöver det inte speciellt ha något med torsdagar att göra. Om jag har fel ska jag rätta in mig i ledet och följa reglerna för Sociala Medie-återblickar, men det här är en återblick av ett inlägg skrivet en söndag för drygt ett år sen som är värt en återblick.
Fotostopp när vi susade ner från 1000 m ända ner till havet

Om en dryg vecka ska vi ge oss iväg på nästa resa, vår marathonresa till TCS New York City Marathon, och det kan passa med en titt på vår senaste utlandsresa, Sardinien 2013, oftare än så gör vi inte några utlandsresor. 

Just den här resan var en av våra bästa någonsin med bra arrangemang och roliga cykelturer. Vi har nog aldrig skrattat så mycket på en semesterresa tidigare och vi fick några nya vänner för Facebook och Instagram som vi haft lite utbyte med sen vi kom hem från den där resan. Hela resan beskrev jag på min nu nedlagda reseblogg I DET HÄR INLÄGGET.  

Mycket handlade om mat. Karin från Temaresor har dukat upp.
Den här typen av semester är förstås jobbig ibland och det var den här också när etapperna var långa och uppförsbackarna höga, men då smakade picknicken desto bättre när det blev matstopp. Jag var allra äldst på den här resan men den var graderad som medelsvår och då klarar de flesta av att hänga med. Margareta hade en svacka på andra dan minns jag, men det hade en annan tjej också ung. lika gammal som Margareta så dom pushade varandra när det var som jobbigast. Och de flesta etapper var det en ren njutning att trampa fram genom det vackra Sardinien.

Och en spin off-effekt av resan som fick långtgående konsekvenser för mig var att ett gäng körsångare från Uppsala-trakten var med på resan och det blev mycket sjungande på kvällarna, så mycket att jag när jag kom hem gick raka vägen ner till Växhuset i Västerås och skrev in mig i rockkören Rock Everybody som PRO Kultur precis hade startat.

Enda smolket var att den adresslista som vår reseledare skulle fixa till så att vi kunde dela med oss våra bilder, den adresslistan blev aldrig av. Det var trist, det var en norrman med på resan, Trond tror jag han hette, som jag gärna skulle velat säga ett extra hej till. Och som den gamle cyklist han var lärde han mig ett knep att komma upp på cykeln när man är lite stel i rygg och ben!

En återblick över en fin semesterresa värd att minnas länge än.    

lördag 18 oktober 2014

Fem-två, en statusrapport.

En del kallar den en diet men jag tycker mer det är en livsstil, det här som vi hållit på med i ett och ett halvt år nu. 5:2. Halvfasta på måndag och torsdag, ät som vanligt de andra dagarna. Vi började 1/7 2013. Det blir nog även på min nya blogg en avrapportering åtminstone varannan månad eller så för att inspirera eller avskräcka andra att ta efter.
Såna här rubriker ser
man inte numera

Jag missionerar inte, säger bara som det är. Enklast på måndagar för om man ätit lite onödigt mycket under helgen är det riktigt skönt att ta det lite lugnare, och inte så svårt på torsdagen heller. Generellt går det nog lite lättare för mig än för Margareta och så har vi en svacka på torsdagskvällarna då våra TV-vanor på torsdagarna omfattar några matprogram, inte så lyckat! Själv har jag senaste månaderna haft svårt att somna just fastedagarna så det händer att det får bli en nattmacka efter en halvfastedag.

No big deal! Vi gör ingen stor sak av sånt. Och är det nån måndag eller torsdag det inte passar att halvfasta så trekvartsfastar vi väl. Eller äter som vanligt den veckan. Huvudsaken att vi generellt drar ner på kaloriintaget som i vår kultur är alldeles för högt. Om två veckor är på resa till New York och då äter vi förstås som vanligt. Ja veckan innan också, då måste i alla fall jag ladda med kolhydrater i stora lass.

En orsak varför man 5:2-ar är de hälsovinster det sägs att man får med den här livsstilen, och de pågår vetenskapliga studier på Karolinska med resultat som jag återkommer med nån gång, men de första resultaten som kom i maj visade entydigt på positiva resultat, jag är så glad att vi hoppade på det här tåget när det var så hypat sommaren 2013. Det bästa är att man kan äta precis som vanligt på 5-dagarna. Jag gillar en burgare och en biff ibland, en mustig gryta, fisk och skaldjur.... 

Vikten då? Det går lite i etapper. Jag gick ner mycket första halvåret sen står det still ett bra tag och så tappar man nåt kilo igen. Jag har tagit ett kliv nedåt igen nu de senaste veckorna som väl också hänger ihop med att jag toppar formen just nu med långa joggingrundor. 7-8 kilo har jag nog tappat sen jag började och är nöjd med det. Mitt BMI är nere på 23,5 mot 25,5 när jag började. Riktigt nöjd!

Trist ibland? Jovisst hände det i somras när vädret var så där riktigt fint och man blir akut sugen på en stor glass på promenaden. Och  när jag småhungrig kommer hem och öppnar brödburken för att ta en ostmacka och kommer på mig, inte heller så kul. Och så är det de där evinnerliga matprogrammen på TV!  Jaja, det är ju helt frivilligt!

BMI 23,5 and falling. Jag har för mig att jag satte en gräns vid 23,0, om inte annat sätter jag den gränsen nu. Under det ska jag nog inte hamna. Tills dess gäller business as usual. 

fredag 17 oktober 2014

Min konstnärliga sida

Visst finns det fördelar också att bli äldre där man vinglar fram i sjuttitalet mot nya mål och äventyr. En sån är att man inte bryr sig om man gör en tavla då och då. Igår var jag lite för snabb.

OBS - det här inlägget är ovanligt ointressant för kreti o pleti, skrivet mest för att jag själv ska bli en bättre människa.
Det är så billigt att ha en egen domän på nätet så jag registrerade  orjanwidmark.se




Borde inte alla ha en egen domän? Jag tycker det, men vad jag ska ha den till vet jag inte riktigt men det kostar bara 109 kr/år, tillräckligt billigt för att slå till. Jag valde Crystone, en leverantör med support dygnet runt och det gick hyfsat bra att registrera domänen och till en början tänker jag bara ha den för att vidarebefordra mina talrika besökare till min blogg mitt70tal.blogspot.se Nåväl så långt gick allt bra, alltså att registrera och så. Men sen att få det att fungera, där körde det ihop sig.

Ungdomar nu för tiden verkar fungera så att fungerar det inte direkt tappar dom intresset, jag blir mera ivrig och vill slänga mig på telefonen och ringa supporten, och det gör jag alltid för snabbt, jag borde tänka efter ett par varv först!  Så jag ringde supporten och hade tre frågor jag tänkte ställa till dygnetrunt-supporten.

Och direkt blev jag ställd och började hacka. Jag borde begripit att dygnetrunt-support betyder förstås att man pratar engelska, supporten kan ju sitta var som helst i världen, och det tar en stund för mig innan jag kan slå över till engelska och formulera problemet på ett begripligt sätt. Killen i supporten ruskade nog på huvudet och undrade var det var för en Nisse han blev drabbad av. "Hur ska man få Agda, 55, att förstå" sa vi i min ungdom och tyckte dom tragiska figurerna över 50 var hopplösa fall, nu är man sen länge där och långt långt över själv. Men första frågan fick i alla fall Örjan, 70, svar på och så kom jag till fråga två men hittade inget bra engelskt ord för "vidarebefordra" så jag rundade av samtalet i stället och glömde fråga tre i hastigheten. "Good luck, Sir" sa supporten, ruskade nog på huvudet och lugnade sina nerver med en kopp kaffe.

Men poängen med hela den här sörjan är egentligen att man inte ska ha så bråttom (som jag alltid har). Hade jag tänkt efter hade jag insett att en sån här operation tar ett par timmar innan min lilla domän har hunnit skickas runt till alla internets servrar runt om i världen. Hur kunde jag tro att det skulle vara klart så snart jag tryckt på Enter!

OK - ett ovanligt ointressant inlägg tom för den här bloggen men intressant för bloggägaren som nu blivit uppmanad att tänka efter lite bättre innan han kastar sig på telefonen och gör bort sig. Men i min ålder bryr man sig inte så mycket, jag gör bara som Frank Sinatra sjöng en gång och snart gör jag väl nästa tavla. Tralla med i en glad melodi!

Pick yourself up, dust yourself off and start all over again 

torsdag 16 oktober 2014

En riktigt bra vecka.

Det började med att jag fick hämta ut mina nya glasögon så att jag kunde skicka in alla mina kvitton till försäkringsbolaget. Joggingturerna har visat på god form och det var bra drag på jazzkonserten i tisdags. Alla papper för TCS New York City Marathon kom i onsdags. Och även min Sweden-tröja och en blågul keps.
 
Och idag hade jag träff med min terapeut. Frida heter hon som ger mig arbetsterapi för mitt lillfinger efter min vurpa i motionsspåret.

Den ser fortfarande ut som en liten prinskorv men har repat sig rätt bra men jag ska tillbaka till henne en gång till. Visst är det imponerande av sjukvården i Sverige att dom tar en skada på ett lillfinger så här seriöst så att jag får gå i terapi för att få ordning på den där lilla. Jag har skött träningen bra, ett åttapunktsprogram som jag kör minst fem gånger om dan. Jag fick också med mig en liten pyjamas till min lille vän så att han ska har det bra på natten!

Kanske folk undrar vad jag håller på med ibland, för jag tränade lilla Vicke när jag var på jazzkonsert häromdan. När jag promenerar ner till stan går jag och stretchar den, även när jag sitter på biblioteket ja när som helst kan jag köra mina åtta träningsmoment. Lite svullen fortfarande är han inte riktigt kurant än, men snart.

Kön  för P-biljett slipper man
med EasyPark 
Så har jag nu också fyllt mitt Högkostnadskort, jag har fått frikort hos Landstinget Västmanland. Det var ju fint, för det är dyrt att bli sjuk eller skadad. Gäller ända till och med september nästa år, och inte för att jag hoppas att få utnyttja det speciellt mycket, men nästa träff hos Frida bjuder hon och Landstinget på! Min vurpa var onödig, men hos Landstinget har det funkat bra. Hoppas det funkar bra hos Skandia också, försäkringsbolaget, jag väntar på en utbetalning.

Och parkeringen på Lasarettet är jag också nöjd med, ett ständigt återkommande ämne att gnälla på på insändarsidor här i Västerås. Men med EasyPark slipper man köa för biljett, ja idag betalade jag tom parkeringsavgiften där jag satt i väntrummet hos Frida.

Planeringsmötet med kören idag var ovanligt trevligt och tidigare i veckan kunde jag med visst besvär avsluta ett projekt här i huset som varit en surdeg i flera år men som nu with a little help from my friends gick i lås!

En riktigt bra vecka!

    

onsdag 15 oktober 2014

Ett leende smittar av sig

Jag hade inte kommit mer än 5-600 meter på dagens joggingrunda när jag mötte en ung tjej på cykel och fick ett varmt leende som gjorde hela rundan lättsprungen.

Hon kanske log av medlidande eller att jag som gammal gubbe såg lite löjlig ut säger pessimisten, men jag tog det som ett "Bra gjort" och sprang vidare på lätta fötter.

Jag försöker alltid få ögonkontakt med de jag möter på joggingrundan för att själv få till ett Hej eller ett leende, men det är tufft, de flesta stirrar bara rakt fram. Ibland har jag försökt föra lite statistik. Hur många får man kontakt med, vilka hejar, killar eller tjejer, gamla eller yngre etc. men jag har nog inte sett nåt speciellt resultat att redovisa, det är nog ganska blandat.

En ovetenskaplig tanke (för begränsat urval) fick jag på förra rundan att man kanske ler mer i andra kulturer. Jag fick då några uppmuntrande tillrop av två invandrare. Först en kille som med ett leende drog till med något på ett språk jag inte förstod och sen en kvinnlig busschaufför som vilade sig utanför bussen på ändhållplatsen. På bruten svenska erbjöd hon mig skrattande att åka hem gratis på bussen.

Jag har massor av exempel när jag försökt säga nåt putslustigt som nog oftast uppskattas. Som häromdan när en ung mamma kämpade för att få ut barnvagnen ur den minimala 40-talshissen hos tandläkaren. Vi skrattade lite åt eländet båda två medan en surgumma som också väntade på hissen bara såg irriterad ut.

Får jag bjuda på Smile, en låt från 30-talet, skriven av Charlie Chaplin. Efter begravningen av en släkting som gick bort alldeles för tidigt spelades den här vackra melodin på grammofon under den samling vi hade efteråt. En absolut favoritmelodi, här sjungen an Nat "King" Cole:

Keep smiling!

tisdag 14 oktober 2014

Patrick Modiano är bättre än Leif GW Persson

Hela sommaren har jag varit en svacka med mitt läsande, jag som alltid har en bok på gång och ofta två eller fler, men nånting hände efter min 70-årsdag, det blev ingenting läst på hela sommaren,

I september läste jag i alla fall  Leif GW Perssons Pinocchio. Smårolig ibland, spännande nån gång och så blir man som vanligt upprörd över ärkebuffeln Evert Bäckström, men det blir nog inga fler av den typen. Dom är för långa! 5-600 sidor är alldeles för mycket! Där är årets Nobelpristagare Modiano bättre fast jag ännu inte läst en rad av honom, men hans böcker ska visst vara bara 200 sidor eller så, det räcker bra.

Alice Munro som fick priset förra året skrev ju noveller och jag har med nöje läst flera stycken av hennes böcker som aldrig blir så där tradiga långkörare som tar veckor att ta sig igenom. Så började jag med första delen av Karl Ove Knausgårds Min Kamp som är så omtalad och fast den började lite tungt med döden så var den ändå lättläst och intressant. Men efter 50 sidor så tog jag ett för mig ovanligt beslut: jag slog ihop boken och lämnade tillbaka den till bibblan. Det är ju 6 delar i serien, 6 gånger 550 sidor blir 3300 sidor, jag blir sittande hela hösten med Knausgård tänkte jag. Bra bok men Nej Tack!

Pojkarnas Julbok 1952: Kon-Tiki 
En annan bok jag läst senaste dagarna är "Pojkarnas Julbok från 1952", Thor Heyerdahls Kon-Tiki. Jag lånade väl ut den till Kent nån gång 53-54 och så fick jag den tillbaka för någon vecka sen när han hade sorterat gamla böcker! Den läste jag direkt och lika spännande som vanligt, jag har läst andra böcker också om Kon-Tiki. I pojkboken slås man av att den inte är så tillrättalagd för barn. Liten text, tättskrivna rader och normalt vuxenspråk med mycket vanliga fakta. Det går nog inte att ge ut såna här böcker nu för tiden, det ska nog vara fanatsy för att vara intressant.


Flickornas Julbok 1952

En annan sak är förstås det uppenbara skillnaden mellan Pojkarnas Julbok och Flickornas Julbok från samma år, Syster Eva på åttan. Uppdelning pojkar och flickor på det här sättet och valet av ämnen för det årets julböcker är knappast förvånande, det var ju så på den tiden. Eller på den tiden, hur fångar man pojkar och flickors läsintresse nu?

Ungdomarna läser allt mindre sägs det, och jag med den här sommaren, men nu känner jag mig igång igen. Återkommer med intressanta boktips, men jag kommer nog att undvika tegelstenar.