Jogging som terapi

För att vara ärlig så är jag fortfarande lite ur gängorna efter min vurpa 16 september. En rätt liten sak egentligen men tillräckligt för att det ska kännas rejält segt. Blir det bättre nästa vecka?

Lillfingret är inom felmarginalen sa dom

På tisdag ryker gipset. Som du ser på bilden ser mitt lillfinger nästan riktigt bra ut och gipset gör ju att man känner sig så klumpig så det ska bli skönt att tappa nåt kilo. På torsdag börjar tandläkaren med mina tänder, dom provisoriska jag har nu känns verkligen provisoriska och jag får äta så försiktigt. Och med lite tur får jag nya glasögonen under veckan också, glasen i de gamla är så repiga.

Inte så himla mycket att oja sig över egentligen men det där är tillräckligt för mig för att vara ur balans. Törs inte tänka på hur det känns att gå gipsad månadsvis eller ha andra långdragna sjukdomar. Eller det vet jag förstås, jag har haft min beskärda del av långdragna eländen så den här svackan är väl inget att tjata om. Men ändå ser jag fram mot i första hand veckan som kommer så att reparationsarbetena kommer igång.

Fram tills dess är joggingen min terapi, och så har det nog alltid varit sen jag började springa regelbundet. När man känner sig vissen men kommer ut på en joggingtur blir man som en annan människa. Klyschigt, men så är det. Idag blev det en kortvända, 8 km. I T-shirt och kortbyxor den 3:e oktober! Är det klimatförändringar som ligger bakom så är det här en positiv bieffekt.

Tog bara en kortvända idag för det är mycket intressant på TV, nya regeringen är klar, 24 ministrar är utsedda och massor av kommentarer hit och dit, ros och ris, sånt som jag tycker är så kul att lyssna på. Men hur ska det gå när tröskandet i riksdagen kommer igång, kommer regeringen att överleva?