Snyggingen i papperspåsen är Janne! |
Jag har ofta tänkt på honom där jag knegat fram i regn och rusk under de här åren fram mot det här målet som 70-åring i New York 2014 så jag tyckte i somras att det var inte mer än rätt att han fick ta lite ansvar för mina plågor. Jag skrev ett kort mail till Dramaten och bad dom framföra en hälsning till "Idrottsprofilen Jan Malmsjö" där jag påpekade just det där att jag fått slita hund nu i 12 år bara för att försöka tangera hans prestation! Han kunde gott få veta hur jag fått slita!
Så var jag ute på dagens joggingrunda när telefonen ringde, "Privat" stod det på displayen.
Stannade så att jag inte lät så anfådd och svarade: "Hej, det är Jan Malmsjö" sa rösten!
Vilken peppning. Vi pratades vid en god stund och han berättade om sina förberedelser inför hans maror och vilka problem han nu hade för att kunna träna. Han hade ett tag haft tanken att springa vid 80 också berättade han, men de oregelbundna tider man har som skådespelare gjorde det omöjligt att hålla igång. Och med titanknä blir det så stumt berättade han. Redan då vid 70, 2002, hade han haft några sjukdomar och knät var lindat redan då minns jag. Jag tackade för omtanken och han önskade lycka till inför loppet.
Men hur ska det bli nu då? Jag tänkte en gång lägga av efter New York 2002, men det var innan jag fick syn på Malmsjö, 70, i pappsäck. Jag fortsätter till 2014 och slutar sen tänkte jag då, och så säger Janne (som vi i den närmaste kretsen säger) att han hade tänkt fortsätta till 80 om han inte fått titanknä! Nu vet jag varken ut eller in. New York 2024...? Vid 80? Återkommer.
Du är för härlig, och Charlotte och jag gör som Malmsjö "Lycka till" och ramla inte denna gång!!
SvaraRadera