Jag hade inte kommit mer än 5-600 meter på dagens joggingrunda när jag mötte en ung tjej på cykel och fick ett varmt leende som gjorde hela rundan lättsprungen.
Hon kanske log av medlidande eller att jag som gammal gubbe såg lite löjlig ut säger pessimisten, men jag tog det som ett "Bra gjort" och sprang vidare på lätta fötter.
Jag försöker alltid få ögonkontakt med de jag möter på joggingrundan för att själv få till ett Hej eller ett leende, men det är tufft, de flesta stirrar bara rakt fram. Ibland har jag försökt föra lite statistik. Hur många får man kontakt med, vilka hejar, killar eller tjejer, gamla eller yngre etc. men jag har nog inte sett nåt speciellt resultat att redovisa, det är nog ganska blandat.
En ovetenskaplig tanke (för begränsat urval) fick jag på förra rundan att man kanske ler mer i andra kulturer. Jag fick då några uppmuntrande tillrop av två invandrare. Först en kille som med ett leende drog till med något på ett språk jag inte förstod och sen en kvinnlig busschaufför som vilade sig utanför bussen på ändhållplatsen. På bruten svenska erbjöd hon mig skrattande att åka hem gratis på bussen.
Jag har massor av exempel när jag försökt säga nåt putslustigt som nog oftast uppskattas. Som häromdan när en ung mamma kämpade för att få ut barnvagnen ur den minimala 40-talshissen hos tandläkaren. Vi skrattade lite åt eländet båda två medan en surgumma som också väntade på hissen bara såg irriterad ut.
Får jag bjuda på Smile, en låt från 30-talet, skriven av Charlie Chaplin. Efter begravningen av en släkting som gick bort alldeles för tidigt spelades den här vackra melodin på grammofon under den samling vi hade efteråt. En absolut favoritmelodi, här sjungen an Nat "King" Cole:
Keep smiling!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar