Kursledaren har nog haft 100-tals elever efter mig och jag är ju ingen som utmärker mig speciellt så lite förvånad blev jag. Samma sak med en kille jag ser av och till på stan men aldrig nånsin har hejat på. Han var arbetskamrat till pappa Sven och kanske 10 år äldre än jag. Jag känner igen honom, men känner han verkligen igen mig? Ja, Hej sa han i alla fall.
På joggingrundan i fredags svischade Robert förbi på cykel. Vi var några månader med i samma jogginggäng för 15 år sen men har inte setts sen dess. Jag hann känna igen honom på den där tiondelen av en sekund och han mig.
Jag får skärpa till mig och sluta tro att ingen känner igen mig. Det är ju så dumt och jag är säker att många tror att jag är en riktig mallhoppa när jag verkat nollställd inför såna jag inte sett på länge.
På återträffarna jag är med på är det alltid en och annan jag inte skulle känt igen om dom inte presenterat sig, det är ju så olika hur vi folk åldras, men rösten ändras mycket mindre än ansiktet har jag lärt mig. På Coop Extra i Sala stod en kille framför mig i kön som jag inte kände igen men hans gnälliga röst gick inte att ta fel på, en gammal granne hemma från Bäckby. Så skulle jag betala mens han plockade i sina varor och då reagerade han när han hörde min ännu gnälligare röst. Nej, han hade inte känt igen mig och jag kände nätt och jämnt igen honom, men tack vare våra gnälliga röster fick vi en pratstund där i affärn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar