Liten och obetydlig men viktig ändå

Det var så jag tänkte när jag åkte hem från Centrallasarettet idag. Och så kom jag att tänka på en morgonbön på Läroverket runt 1960. Så det kan bli!

Det är mitt vänstra lillfinger jag tänker på. Jag fick en fraktur i den vid min vurpa 16/9 och har gått gipsad sen dess men idag blev jag av med gipset. Lite klumpigt har det varit att släpa runt med gipsklumpen, t.ex. när man ska plocka med papper, duscha, knäppa knappar etc. Margareta har fått hjälpa mig en hel del med såna där småsaker.

Med gipset borta tänkte jag att nu är väl allt OK direkt men det var det inte, lillfingret sitter liten, tjock och svullen på halv stång där på sin kant och vill inte sträcka på sig. Det är då man inser att fast den är liten och obetydlig gör den banne mig en hel del nytta och nu när han ännu inte riktigt är tillbaka i gammal god form ska han få lite extra uppmärksamhet. Jag fick ett träningsprogram med mig hem från ortopeden för min lille vän där på vänsterkanten som jag ska följa noga så då är han nog snart i fin form igen. När man sitter och knappar på datorn vill man ha en pigg Vicke Vire, och när man greppar något eller när man ska skära maten, vid en massa såna där små saker har lillfingret sin uppgift. Tummen och pekfingret kanske är viktigast, sen kommer nog lillfingret.

Ett konkret mål blir att kunna sträcka på den där lille parveln

Man hör om så mycket negativt om sjukvården, men jag blev imponerad idag när jag blev av med gipset och direkt fick en sittning hos Frida, arbetsterapeut på ortopeden. Hon gav mig ett träningsprogram, mätte några vinklar och bokade in mig på ett återbesök redan nästa vecka! Frida tycker som jag, lillfingret må vara litet men att det är viktigt att hålla den där lille kamraten  i form!

Så till min morgonbön i samma ämne, garanterat den enda morgonbön jag minns från hela min studietid på Högre Allmänna Läroverket i Västerås. Historieläraren Westerlund var vikarie för de vanliga kristendomslärarna och pratade om skolans blåsorkester där en liten piccolaflöjt hade svårt att göra sig hörd, men så i en passage tystnade baryton och valthorn och piccolaflöjten hade sin stund i rampljuset med ett solo. Liten och obetydlig men viktig ändå. Av någon anledning tyckte jag väl det där var en så bra tanke att jag haft den i huvudet sen tidigt 60-tal!