Nu blir det skåpmat och munsbitar

Det här #Blogg100-racet kräver sin man/kvinna, vi noterar nog det flesta av oss ett något ökat bloggläsande så att vi av och till lägger ner lite extra jobb på att få ihop något läsbart. Men när jag går mot helg inser jag att nu blir det tufft några dar, kortkorta inlägg. Att få tid vid datorn och få egen tid är inte alltid så lätt.

Då börjar jag Valborgshelgen med att bara konstatera att årets Valborgsbrasa på Stentorpet gick av för tidigt. Vårbrasan är jag alltid skraj för, lite rädd för att den torra vassen längs ån ska 

ta eld och så förstås tanken att man tar livet av djur som kan finnas i rishögen. 

Den var rätt liten så jag ruskade om så mycket jag kunde, flyttade grenar och stimmade. Igelkott har vi inte haft på evigheter på Stentorpet men kanske fågelbon? Inte ens ormar vill jag elda upp i onödan. Larver? Dom håller väl hellre till i vårt larvhotell, men man vet ju aldrig.

När jag så tyckte att det inte var nån större fara så fick brasan brinna men en liten krake råkade illa ut. När brasan nästan var uppbrunnen låg det en liten rackare i kanten och sprattlade. En liten ödla hade kanske dragits till brasan av ljuset eller värmen, hur vet vad man hur en ödla tänker, men han blev kokt direkt. På en sekund fick jag bort honom när jag såg den prekära belägenheten han hamnat i, men det var för sent. Han var redan på väg till ödlehimlen.

I vår brasa eldar vi förstås inte det som kan komposteras och grenar och sly borde man väl egentligen köra ner till återbruket, men det är rätt kul att elda. Vassen längs ån klarade sig, årets första brasa är borta men börjar redan fyllas på till nästa och en ödla fick sätta livet till. På torsdag står man väl som vanligt och huttrar i kvällskylan vid en Valborgsbrasa.

Första maj välkommen!