En konstruktionsmiss

"In bastun veritas" är en lätt omskrivning av ett känt talesätt. Man tänker så bra i bastuvärmen och av en händelse hade Arne och jag på onsdagsmorgonen haft i princip samma fundering och ensamma i bastun råkade vi komma in på det ämnet. Så här resonerade vi:

Vart man sig i världen vänder så är vi rätt lika. 

Först tyckte vi båda att det det var märkligt att vi människor är så pass lika varandra fast  vi levt så skilda från varandra i 1000-tals år över hela jorden sen vi började utvandra från Afrika till Australien, Grönland, Hawaii, Mongoliet, Amazonas, Västerås.... Hudfärgen och en del smådetaljer som t.ex. ögonvinklar och har blivit lite olika, men i stort är vi ju helt lika, vi kan bilda familj med varandra hur som helst. Man kunde tänka att nånstans i nån avkrok hade människorna efter årtusenden fått ett extra öga i bakhuvudet t.ex. Simhud mellan tårna för människor som mest lever i vattnet, lite sånt. Men som sagt vi är rätt lika varifrån vi än kommer. Här hade vi många teorier och även många andra exempel.

I de här tiderna med främlingsfientliga, ja rasistiska, rörelser inte bara i Sverige, vi har också läst om Frankrike, Sydafrika, Indien, Hong Kong. då är det väl intressant att vi människor var vi än bor är så lika.

Men så var vi överens om att vi människor trots att vi blivit så lika dras med minst en stor konstruktionsmiss. Som blir allt mer märkbart så här i sjuttitalet. Det här att behöva gå upp mitt i natten och "lufta på sig", vad är tanken med det? Varför har evolutionen gjort den konstruktionen. En ren miss? Och bråttom blir det också lite väl ofta. Både Arne och jag hade några intressanta historier som kunde vara kul att återberätta, men nu har jag lämnat den personliga sfären och hamnat i den privata så jag stoppar där.