Hilton Hotel Slussen

Söderledstunneln dyker ner under hotellet 

Lite lätt tagen efter en späckad Stockholmshelg nöjer jag mig med en recension av hotellet vi bott på.

Byggt över Söderledstunneln och läget här vid Slussen var ett perfekt läge för våra aktiviteter. Stockholm Marathon går förbi alldeles utanför fönstret och bara ett par minuter till tunnelbanan . Inga stora hotell är väl direkt personliga, men här var det trevligt i receptionen och vi fick ett jättefint rum, ett rymligt Queen Size-rum.

Det första man gör när man kommit till sitt rum? Kollar sängen och badrummet är nog det vanligaste för de flesta. Förr kollade jag ofta TV:n också, vilka kanaler har dom, men här slog vi inte ens på TV:n. Finns det Wifi är viktigare numera.

Jodå - Wifi fanns förstås och sängarna var också fina. Badrummet var fint men det första som slog mig var det opraktiska, runda tvättstället. Antagligen trendigt men tvålen kunde lite ligga kvar på kanten och det blir lite outnyttjat utrymme runt ett runt handfat. Och riktigt svårt att ta sig upp i badkaret för att kunna duscha. Nåt litet minus för badrummet alltså. Sen blir jag alltid lite irriterad när jag inte förstår hur jag ska tända lamporna. Det var en golvlampa som vi inte fick fart på, det var väl nåt specialtrix man skulle ta till antar jag.

Receptionen ser ut som
receptioner brukar se ut

Tyst i vår korridor, var vi enda gästerna där i Queen Size-korridoren? Knappast för  frukostmatsalen var knökfull och vi var lite sena till frukosten båda dagarna så det var väl lite tomt på en del fat. "Helt OK" och riktigt gott bröd, men kanske ändå inte så märkvärdig hotellfrukost. Det mest positiva var en av servitörerna, thailändare kanske, som vi skojade lite med första dan. Så på söndan kom han fram till oss igen och pratade en stund. "Sitter ni här nu" sa han "det är inte alla som är så glada som ni här på morgonen"  Positivt! Frukosten får full poäng tack vare den trevlige servitören.

La Vida Tapa Y Vino 

På kvällen tänkte vi käka i matsalen men hade glömt att boka bord. Matsalen var lite väl liten, där skulle vi inte få bord förrän 21.00, så den kan jag inte betygsätta. Ingen ko på isen! Runt Slussen är det inte direkt ont om matställen. Tapas i Gamla Stan var inget dåligt alternativ där vi hade en spansk afton och Margareta bjöd på födelsedagsmiddan, 71 år är det visst....  

Hilton Hotel Slussen kommer vi att överväga även nästa gång vi tar en Stockholmsweekend.        

Stockholm Marathon i regn

För första gången nånsin har jag stått vid sidan om och tittat på när Stockholmsmaran går. Inte helt skönt i det här regnvädret som visserligen var värre 2012 men riktigt otrevligt i år också.

Jag hade gärna varit med och sprungit, undrar om inte det hade varit skönare än att stå vid sidan. Här kommer snart några bilder.

Kvällen innan maran var det fest

Regnsjukt

Äntligen målgång

Man får ta lite risker

"Man får ta lite risker" sa min pappa ofta efter att en av hans arbetskamrater på Posten släppt iväg ett brev som vägde 25 gram men bara var frankerad i viktklassen 20 gram. Det blev ett talesätt för honom och senare för mig också. Idag tar vi risken att åka tåg.

Aftonbladet hade en jätterubrik i går om nedrivna kontaktledningar igen och störningar i trafiken. Vilken är det som drar ner alla kontaktledningar kan man undra. Det skulle vara tryggare med ånglok. Bättre förr?

Vi tänker trots det ta tåget till Stockholm idag. Rätt odramatiskt och det kan vara skönt att slippa bilen när man ska bo i centrum ett par dar, men jag blev skraj av Aftonbladets rubrik. Jag kom att tänka på den där gången när Margareta sist tog tåget till Stockholm och det var kopparstölder både på vägen dit och hem. Hon kom försenad fram till Stockholm efter att fått åka buss bitvis och ännu mer försenad på vägen hem omdirigerad via Eskilstuna!

Anna, inte ska väl tåget stanna? 

Men i morrn ska det väl gå bra. Och lite fegt har jag skrivit ut papper på allt vi behöver, tågbiljetterna på papper, kartor på papper, hotellreservationen på papper. Inte för att jag är orolig och allt har man ju i mobilen, men idag är det viktigt att det inte blir några missar det fick bli både hängslen och livrem. Btw förstår dagens ungdomar den liknelse? Och förstår dagens äldre Sms-förkortningen Btw?

En utvikning, men spännande ska det bli att se hur tåget sköter sig annars blir det en tweet till Infrastrukturminister Anna Johansson.                

Sveriges Regering

Sossarna har stämma i Västerås i helgen. Då kom jag och tänka på att det är många i regeringen jag inte kan namnet på.

Ettan vann. Jag håller med.

Det är lite en självklar sak för mig att man ska kunna namnen på folk i regeringen och det brukar jag vara bra på men nu är det bra många jag inte har koll på.

Det var lättare med en fyrpartiregering där det var fler kända namn, fyra partiledare och ett par tre till i varje parti kände jag redan till, men här är det en hel del helt nya namn som jag inte placerat än men som jag ska lära mig.

Att Framtidsministern var äldst i regeringen visste jag, och nu vet jag att hon är riktigt rolig också. Och aktiv på Instagram.  I hennes senaste inlägg från igår fick man rösta på vilken hatt hon ska ha när hon träffar Indiens president. Det blev nr 1. Klart jag följer Kristina Person nu.

Alliansen hade ju Göran Hägglund som aktiv och rolig på Sociala Medier, och Carl Bildt förstås som aktiv åtminstone, och Kristina Persson bjuder verkligen på sig själv, tom med en ungdomsbild med cigaretten i mungipan, det var lite tufft. Hon tar över som rolighetsminister också.

Och det är väl så här jag får göra, kolla hur dom presenterar sig på nätet.  Alice Bah Kuhnke har också ett kul och personligt Instagram som jag fr o m nu följer, men hennes Twitter har inte ett enda inlägg!

Henne kände jag ju till förstås, men Anna Johansson då? Transporter och infrastruktur. Klart jag borde kunna henne med alla SJ-problem. Hon kör med Twitter så nu kommer jag att ha koll på henne.

Helt klart är det så här jag får göra med okändisarna, det ska väl gå, jag har ju 3,5 år på mig, antagligen. Dom som inte syns i Sociala Medier får vara.

Fönstret åt gården

Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv tagit initiativet till att tvätta fönster. Det är säkert nödvändigt någon gång då och då, men att man tar tag i det bara för att det är nån timmas lucka  en vardagseftermiddag, det skulle jag aldrig få för mig. Jag tar hellre en kopp kaffe.

Rent fönster

Vi hade tvättdag igår och det engagerar jag mig alltid i, men mens tvättmaskinerna tvättade och torkskåpet torkade blev alltså också fönstren tvättade den här gången. Min insats blev bara att bistå med ett fönster som fastnade i fönsterramen på ett lite konstigt sätt men sen passade jag på att sitta vid skrivbordet och snegla ner på gården nu när det blev klar sikt. Ja, det var inte så dålig sikt före heller, men lite klarare blev det allt.  


Utanför mitt fönster blommar kastanjen sen har jag utsikt över takåsarna på Karlsdal där det aldrig händer något spännande. Nedanför på gräsmattan brukar barnfamiljerna hålla till på filtar, men det är ju lite kallt än. Så mycket mer spännande brukar det inte vara. Då hade James Stewart och Grace Kelly det lite mer omväxlande i Hitchcockfilmen "Fönstret åt gården". Dom fick ett mordfall på halsen, det vill jag helst slippa, men nåt lite spännande nån gång kunde det väl få vara. Några grabbar som spelar boll åtminstone.

Där ligger den mystiska granen.

Sen har jag bra uppsikt över radhusen med både balkonger och inglasade uteplatser men jag ser sällan nåt liv där. Man tycker nästan att man borde lära känna några i radhusen, vi bor ju så nära, men dom är aldrig ute. Det händer för lite spännande saker här på Karlsdal. En trädgårdsfest kunde väl nåt radhus kosta på sig så man kunde sitta och reta upp sig på alltför hög musik.

Men kolla! Nu ser jag en sak jag kan reta upp mig på i alla fall. Närmsta radhuset har en vissen julgran kvar i trädgården. Alltid något, vad kan det tyda på för karaktärsdrag. Jo förstås att jag borde ägna mig åt något nyttigare än att sitta och spana på grannarna, men radhusgrannarna då? Slarvrar? Nej, det är säkert hedervärda människor som bor där med lite för mycket att göra bara, dom har väl bara glömt granen där lika glömska som jag är. Eller ligger det nåt spännande bakom det här? Helt vanligt är det ju inte med en julgran i maj. Intressant.

Det här kommer jag fortsätta att bevaka.  

En halv gul sol, tyvärr fortfarande aktuell

Fem plus

Biafra-kriget minns alla i min ålder, men vad var det som hände egentligen? Det vi minns är den ohyggliga svältkatastrofen, Biafra-barn med uppsvällda magar var ett begrepp.

Nu har jag ett bra tag hållit till i Afrika, 700 sidor, och till sist har jag lärt mig lite mer om krig och elände.Det började så bra med en välutbildad, politiskt intresserad familj och en massa namn och afrikanska uttryck att hålla rätt på. Middagar, människor, diskussioner, relationer, ett rätt modernt Afrika kändes det som.   Men så börjar oroligheterna, Biafra bryter sig ut från Nigeria och kriget börjar med allt som det för med sig, Splittrade familjer, flykt och elände. Kriget pågick mellan 1967 och 1970. Två miljoner biafraner dog och 200000 nigerianer innan kriget tog slut och landet enades igen.  

Biafrabarn

En bladvändare som ändå tagit lång tid att läsa, det har varit så mycket ett tag, men i går kväll kunde jag inte somna innan jag läst ut boken. Krig och elände, men det är personerna man följer i deras vardag, inga tekniska krigsskildringar. Finns som film också ser jag, en film från 2013 som jag ska leta efter när boken har sjunkit in.

Fortfarande aktuell? Ja, det här kriget är ju över nu sen 45 år men då man tänker på allt som sker nu i Syrien, Irak, Libyen  och på så många andra ställen tänker jag att det är ju miljoner och åter miljoner paralleller med människoöden, samma elände, samma hjälpbehov. Jag minns inte vad jag tänkte om det här kriget mens det pågick mer än att jag följde nyheterna. Jag var drygt 20 och borde vetat mer, men rejält tagen blev jag nu av En halv gul sol, och nu är det nya barn som far illa. Ödmjukt kan man bara säga att det är ett fint land vi råkat få bo i.

Den här boken kommer jag att minnas länge.

Det ska nog gå

Snart bara resten kvar

Ett par veckor kvar, det ska väl gå i år också. Tredje året i rad.

Rätt skönt nån gång att bara skriva en rad om själva blogg100-bloggandet, bra för mig själv att summera lite men sorry, lite ointressant för andra. Så här har det varit i år:

Svårt att hitta ämnen? Nej det händer så mycket hela tiden och i huv'et på en gammal gubbe surrar alltför många tankar.

Stressande? Jo lite ibland när man är AWK, "away from keyboard" som det heter. Men det går ju lätt att lägga ut nåt livstecken från mobilen också.

Nöjd så här långt? Jodå, hyfsat. Möjligen är Mitt70tal-bloggen lite väl lik mina gamla Usiktsbloggar, Jag hade nog tänkt den lite annorlunda, det får väl bli senare när de dagliga publiceringarna är över.

Läget i dag då? 104 inlägg har jag skrivit av varierande kvalitet, 12-14 kvar, jag har inte riktigt koll. men med råge kommer jag över 100 i alla fall. Många av mina inlägg kanske inte borde blivit publicerade om man haft kvalitetskrav på inläggen och en del livlinor har det blivit.  Som det här inlägget t.ex. vilket tugg! 120 inlägg på 100 dar, det kan ju inte vara guld varje dag.  

På Facebook kan man laborera bland blogg100-bloggare 

Kollegorna? Jag har läst ovanligt många inlägg av mina kollegors inlägg i år. Många skriver rätt bra och engagerat, men en del är lite väl pretentiösa och djuplodande. Jag är lite allergisk mot alltför högtravande och seriösa inlägg men många bloggar ihop med sin yrkesroll, och det kan ju bli lite torrt. Lite nördigt.

Själva utmaningen? Vi deltagare har lite gemensamt i en Facebook-grupp, och hela cirkusen är en högst privat företeelse av några i mediebranschen som säkert inte har så mycket tid engagera sig i det här, men som statistikintresserad så saknar jag några löpande siffror, hur många var med vid starten, populära ämnen, hur många inlägg har skrivits, hur många deltagare är kvar etc.

Uppföljning? De första åren var det en gemensam uppföljning för alla deltagare med förtäring och diskussioner blir det nåt sånt i år? Intressant 2013 med möte på Historiska Museet med talare som Ebba von Sydow, Aftonbladets Karin Pettersson och flera. 2014 fick jag inte tid och blir det nåt i år hinner jag inte heller. Jag är ju pensionär och har inte all tid i världen!

Däremot tänker jag mig ett lokalt seminarium i Sala för lokala blogg100-deltagare. Anmälan öppnas idag och anmälningar kan göras som kommentarer till det här inlägget. Program meddelas senare men att det blir både kaffe och bulle är redan nu klart efter en kort förhandling med Margareta.

ESC, så här tyckte jag

Det är klart att vi såg ESC från Wien igår. Vi satt kvar framför TV:n ända till allra sista slutet.

60 år har det hållit på, genom hela min livstid! Ibland är jag lite provocerande träig och kör med "bättre förr", men nog är det högre kvalitet på det här fenomenet nu än förr. Men just i kväll efter en intensiv arbetshelg i stugan orkar jag bara med en kortkort summering av vad jag tyckte.

Alla tre låtarna i toppen, Sverige, Ryssland och Italien var värda sina placeringar, och det är klart att jag hejade på Måns. Det var den allra bästa låten.

Men hur är det med min musiksmak? Den melodi jag ringde och röstade på, United Kingdom, kammade hem 5 poäng och hamnade på plats 24. Sen gillade jag Cypern också som fick 11 poäng på plats 22. Och min tredje favorit, Österrike, hamnade allra sist, 0 poäng på plats 27!

Jo, det var väl några andra låtar jag också gillade som kom lite bättre men jag är nog körd som melodifestivalorakel. Jag kanske skulle ha mörkat min dåliga musiksmak, men nu är det sagt.

Jag har inget mer att tillägga till mitt försvar.                  

Kreativt och nytänkande

I väntan på täten 

"Ö till Ö" känner man till, den där populära tävlingen i Stockholms Skärgård, men här i Salatrakten är det dåligt med öar, då var det fiffigt att köra med "Sjö till Sjö" i stället.

I augusti kör IFK Sala med Silverman, det är också lite kreativt med egen variant av Ironman med egna distanser, en tävling som bara blir allt mer populär.  

Och någon i IFK Sala fick tydligen en ny snilleblixt och idag var det premiär, världspremiär till och med? Men det har ju varit ovanligt kallt ett tag så man bestämde inte förrän i går kväll om loppet skulle kunna köras eller inte. 15 km löpning och 3,5 km simning och 10-11 grader i vattnet!

Ett mixedlag ledde med 2 minuter till tvåan

Världspremiär och så går loppet just här förbi oss i Stentorpet. Man måste tävla två och två och jag fick inte med mig Margareta som partner i mitt lag så jag ställde inte upp i loppet och åkte runt lite på cykel i stället och kollade och pratade med folk. Och fick höra att det är svårt ibland att få tillstånd till cykelgrenen i ett triathlon, det skulle vara en av anledningarna att IFK Sala provar den här tuffa varianten som säkert kommer att bli en återkommande tävling.

Historisk mark. Här gick världens första
Sjö till Sjö!   

Jag kom i slang med en tjej som hade sin mamma med i tävlingen och hon berättade lite om regler och sånt för mig. Olika typer av våtdräkter, godkända utrustningar etc. 20 lag ställde upp och det var imponerande att se när dom kom upp ut vattnet vid Silvis och utan att tappa två sekunder bara sprang vidare ner mot Långforsen och sista simsträckan. Tjejen jag pratade med lovade att ställa upp i mitt lag nästa år, men tyvärr tappade jag bort hennes telefonnummer...

Premiärloppet gick tom över våra broar, men det var bara i år. Det var vägarbete på den planerade vägen, men visst var det kul att världspremiären av Sjö till Sjö gick just förbi oss. Redan i sommar ser jag att flera andra klubbar tagit upp den här idén som dom kreativa i IFK Sala hittat på.

Hur ska det gå för Måns Zelmerlöw i morgon

Spänningen stiger, nerverna på helspänn!

Imponerade effekter och en bra sång

Visst ska jag se ESC från Wien i morgon, jag är fast i schlagerträsket. Jag följde båda semifinalerna så jag har rätt bra koll men blir det rätt låt som vinner? Det är inte alltid just min musiksmak som slår igenom när slutröstningen är klar. Men så här tänker jag dan innan finalen:

Måns Zelmerlöw är helt klart en vinnarkandidat, en riktigt bra låt. Och han har lägst odds ser jag i en tabell där Ryssland ligger tvåa. Rätt bra den också men ingen vinnare tycker jag.

Belgien och Israel gillade jag och Italien tippas också högt, men det vet jag inte om jag hörde nån gång under semifinalerna. Portugal rök i semifinalen, men den tyckte jag om och även Englands bidrag som i oddstabellen hamnar långt ner. Cypern gillade jag också.

Sen är jag otroligt imponerad av effekterna bakom artisterna, alla färger och lampor. En riktig show!  
Det här mina kandidater och i alla fall några jag gillade, men gissar jag fel så får jag väl säga att fel låt vann. Kanske jag inte var riktigt koncentrerad heller under semifinalerna.

Men i morgon, lördag, sätter jag på mig Sverige-tröjan och viftar med Sverige-flaggan!

Heja Måns!



                

Sala är en liten stad men ändå...

Jag hämtade grus idag, och strax efter mig i kön stod en ung kille med sitt släp. Mens vi väntade på Bengan som skulle komma och lasta åt oss började vi prata förstås.

Hyrsläpet från OK, 201 kr för 3 timmar  

Han var uppvuxen i Viksbergs skola alldeles bortom kröken, höll ofta till här i Stentorpet som grabb, det ligger på vägen till badet i Silvköparen. Vi hade gemensamma bekanta där runt Viksberg och jag uppdaterade honom på det som hänt sen han flyttade därifrån för 15-20 år sen. Margareta hade jobbat ihop med hans mamma fick jag reda på när jag kom hem och vi hade en samfällighetsfest just hemma på hans gård för rätt länge sen. Han var nog bara en lite parvel då, men lite kul var det väl, han var säkert med på festen. Nu hade han nyss köpt ett fritidshus nedåt Västerås just vid sjön dit jag ofta cyklade och badade som grabb och dit jag ofta tog bilen och badade senare när mina egna barn var små.

Snart är det min tur. Ett lass grus 0-18 för 300 kronor 

Tiden gick så vi ringde till sist och frågade varför ingen ville hjälpa oss med grus och jord - och hoppla! vi hade båda råkat åka till fel adress! Jag tog häng på killen, han hittade till de rätta stället där vi fick vår kärror lastade, han fick jord och jag grus. Men visst var det lyckat att båda körde fel men fick en massa gemensamt att prata om.

Det har hänt en gång förut när jag på Arlanda råkade komma i slang med en tjej från Sala som som barn och ungdom hade sprungit här på Stentorpet just på vår gård och kände alla här i kring, Gunnar uppe vid dammen, Ove med bina m.fl. Lite lyckat, så himla ofta pratar jag inte med Salabor var dom är uppväxta och det finns ju många väderstreck runt Sala, men så är det runt Stentorpet dom har rört sig dom jag kommer i slang med.              

Jag tar livlinan idag

Kanske kommer jag att berätta vidare om dagens vedermödor framåt kvällen, men om inte så får det räcka med en selfie idag föreställande en hårt arbetande fritidshusägare (arbetet till 100%, ägandet till  50%) som den här tvådagen har jobbat rätt hårt med vårt aktuella projekt med bra hjälp av fritidshusägarinnan (de resterande 50%-en). Nu tar vi en kopp kaffe i väntan på att få fylla på kaloriintaget framåt kvällen så vi orkar fortsätta det som var planerat för den här dagen.

Det här med 5:2 är det nåt att ha?

Det är viktigt vad man äter och hur. Nu har vi snart hållit på i två år med vårt 5:2 och i måndags skulle det vara nån slags avrapportering i Vetenskapens Värld på TV av en rätt omfattande undersökning. Bra eller dåligt?

Så här lät det ofta

Så revolutionerande och fantastiskt som det basunerades ut 2013, så har jag aldrig trott att 5:2 skulle vara. "Tappa 20 kilo på 14 dar!  Lägg 10 friska år till livet!  Etc. etc". Nej, sånt där är ju bara nys. Nu efter två år med 5:2 så är det här min avrapportering:

Nån enstaka gång känns det rätt trist när måndan och torsdan kommer, men för det allra allra mesta känns det bara skönt att få ta det lite lugnt med maten en dag. "I morgon äter jag som vanligt" tänker vi. Mer dramatiskt än så är det inte.

En enkel frukost och sen på förmiddan tänker vi inte på mat, en kopp kaffe då och då och rätt mycket vatten bara. På eftermiddan kan det suga lite så då är det bra att se till att man har nåt att göra, en biltur, ner på stan och handla, en promenad, tvättstugan etc. Håller man bara igång så tänker man inte på mat och så rätt vad det är går klockan mot halv sex eller så så vi plockar fram nåt lite lätt att äta. Lite lax eller mager skinka och grönsaker blir det ofta. Margareta räknar på kalorierna, men vi är inte så otroligt noga och ofta äter vi nog lite färre kalorier än man ska. På kvällen delar vi på en apelsin kl 20.00, det var allt på en tvådag. Torftigt? Värt besväret?

Första tiden gick jag ner mycket i vikt. Mitt BMI som alltid legat på drygt 26 gick sakta ner till 23,5 och jag satte ett mål på 22,5. Det målet har jag fortfarande men nu har mitt BMI i stället sakta stigit till 24,5 så ska jag nå målet är det fem kilo som ska bort. Varför det stigit beror delvis på att jag löptränat så lite och mer sysslat med styrketräning.

Vad sa man om resultatet på TV då? Jo, det där med minskat IGF-1 var inte så markant som man trodde. Några hade sänkt blodtrycket, men  mitt har inte påverkas nämnvärt. Typ2-diabetiker blev friskare, men det berör ju inte mig så för egen del, är det nån idé att fortsätta?

Visst kanske vi vacklar ibland, men jag kör allt vidare, i första hand till årsdagen 1/7 men säkert även efter det. Åtminstone för att det är ett så enkelt och okomplicerat sätt att hålla koll på vikten och man äter ju precis vad man vill på femdagarna, man tänker inte så mycket på mat. LCHF:are. vegetarianer, veganer, frukterianer och Vikt Väktare och andra ser väl inte sina livsstilar som så komplicerade heller, men de måste ju i alla fall kolla hela tiden vad dom stoppar i sig och ofta ha med sig egen mat.

Så jag 5:2-ar vidare tills jag inte 5:2-ar längre.  Okomplicerat. Det har blivit en vana nu.

På bild i tidningen igen

Jag har ingen statistik på det, men jag tror att de flesta rätt gärna är med i lokaltidningen med sin bild och sitt namn. Jag har i alla fall inget emot det. Idag var jag med igen.

Förstoringsglas? 

Nu var just jag på inget sätt det viktigaste i den lilla blänkaren, det var vår rockkör den här gången där jag fått förmånen att vara med i produktionsgruppen. Den här gången stod det några rader om vårt närmaste framträdande och en kort information om några av körens höjdpunkter i höst.

Den här spalten där föreningar kan lämna in bidrag är suverän. Den fanns inte på den tiden jag var aktiv i andra föreningar än seniorföreningar. Gratis reklam och bild kan bifogas. Begränsat antal ord visserligen, men man kan skriva vad som helst som har med föreningen att göra. Jag har utnyttjat den en gång tidigare och redan nu har jag lämnat in ett nytt bidrag som jag hoppas tas in ganska snart innan det blir inaktuellt.

Lars Jauring framför kören med resten av bandet på scenen

Några föreningar är väldigt aktiva att lämna in bidrag, syns nästan varje vecka, medan andra aldrig syns i den här spalten. Efter att vi deltagit i jubileet på Råby härom veckan så kunde det väl vara på plats med en rad. Det fick bli både en gruppbild på kören och en bild på unga Sara från Kulturskolan, få se vad Vlt publicerar, väljer en eller kommer båda med. Sällan man ser mer än en bild i den där spalten, men man kan väl få chansa. Margareta som ofta är föreningens fotograf fick till flera bra bilder där på Råby som är värda att komma med i tidningen.

Alla tidningar där någon i familjen synts i bladet har jag sparat i en låda i källaren. Inga uppseendeväckande reportage utom möjligen den där när jag blev 70 år, Några av mina bekanta vill aldrig synas tidningen säger dom och kallar mig linslus. Det får dom gärna göra, vem bryr sig?

Jag är ingen vinnartyp

Visst är kul att vinna, men jag är så gammal att jag minns den där devisen om att kämpa väl. Gammalmodigt. Jag vet.

Ryssarna lämnar planen i förtid 

Jag tänkte på det när jag kollade Canada - Ryssland igår, vilka skulle jag hålla på. Så snart Canada gjort fösta målet, men framför allt efter 2-0 så hejade jag på Ryssland. Så är det alltid jag hejar på det sämsta laget när jag inte har någon egen favorit. Men när Ryssland klev av banan utan att gratulera Canada så tappade dom mig, det var dåligt gjort. Dåliga förlorare gillar jag inte.          

Tom i matcher där jag har en favorit kan jag ibland hålla på motståndarna. Skulle "mitt" lag dra ifrån med 2-3 mål tycker jag synd om motståndarna och håller på dom ett tag så dom inte ska bli alltför ledsna.

Det är ingen direkt positiv egenskap, kanske hänger det på egna tillkortakommanden där jag uppskattat en klapp på axeln när jag gjort nåt dåligt. Det är nåt för psykologer att analysera det där att man inte kan sugas med och surfa på framgångsvågor utan mer vill sätta fart på dom det går trögt för. Jag kanske skulle varit coach i något lag som det går dåligt för och bytt så snart dom börjar vinna. Dumt.

I en förening jag var engagerad i jobbade jag t.ex. extra hårt när vi hade svårt att få nya medlemmar, men när det någon gång gick extra bra och alla gladdes kunde jag alltså inte surfa med. Riktigt riktigt dum egenskap.

När någon gör bort sig som Åsa Romson i debatten och drevet går och hon bokstavligen idiotförklaras på Twitter t.ex. , så känner jag bara att så himla dålig kan hon inte vara, kom igen Åsa! Jag har också sagt en hel del dumt i stridens hetta. Zlatan fick fyra matchers avstängning i PSG när munnen glappade lite väl mycket.      

Men rockkören Rock Everybody går det väldigt bra för, vi blir allt fler och det är mitt eldprov för att surfa på framgångar. Och till hösten ska vi tävla mot andra rockörer i Sundsvall. Där är det bara seger som räknas! Att vara för blödig är lite dumt, det gäller VSK på fotbollens bakgård också. Nu ska vi börja krossa alla nollor och inte visa nån nåd! Varning utfärdas.            

        

I mitt chambre séparée

Gomorron!

Eget sovrum är en lyx i stugan även om det är ett "petit chambre séparée". Där får jag ha några egenheter alldeles för mig själv.

Läsa länge på kvällarna, kanske titta på en film i mobilen och där vaknar jag tidigt till fågelsång och så här års är det första jag ser den blommande häggen. Två stora häggar blåste omkull i höstas men det märks inte, dom häggar som är kvar växer och frodas och blommar bara ännu mer nu. Och egenheten jag tänkte på är att jag aldrig drar ner rullgardinen i mitt lilla fönster så häggen är det absolut första jag ser på morgonen. Skiner solen som den gjorde i lördags kan man inte vakna bättre. Kvar i sängen tills det börjar röra på sig i rummet bredvid.

Och häggen kommer bara att sprida sig ännu mer och blomma ännu mer nu när kampen om granen är över. Min plan fungerade till 100% speciellt efter lite småjusteringar av Calle och Andreas. Granen föll precis där vi tänkt, granen föll - eken får ljus och ny kraft och häggen blir också glad - Grankullen har blivit Ekbacken!

Sa inte min skrivarkollega Strindberg nånting om att "Här fälls för att ge luft och ljus". Nånting åt det hållet tror jag och nu har jag också sagt det. Picea Abies kan jag ckså bjuda på.    

Calle la sista snittet och Andras och jag höll i repet. Teamwork 

       
                    

Dags för final i hockey-VM

Det tog slut mot Ryssland

Det var rätt skönt att Sverige åkte ut ur VM i kvarten.

Jag hade inte tänkt se en enda match i år, har för mycket att göra, men så blev jag sittande. Jag älskar idrott och inser att idrott har ett jättestort värde i samhället och att det verkligen inte bara är nånting för sportfånar att syssla med som man brukar säga lite överlägset. "22 man som springer efter en boll" som man brukar säga om fotboll är otroligt obegåvat talesätt.    

Men jag tänkte alltså inte se årets VM, men så började jag ändå kolla Sveriges matcher. Och blev fast. Sport är spänning, dramatik, glädje och sorg om vartannat, som aldrig går att lära den som inte begriper. Man kanske själv måste ha pluggat resultat och serietabeller, stått med autografblocket framför idolerna och frusit på läktaren i regn och blåst.

Filip Forsberg, VM:s stora stjärna 

Senaste åren har det mest varit framför TV:n får jag erkänna, och med det här utbudet som är nu på TV i tjogvis med kanaler och på webben så har det blivit allt svårare att vara sportintresserad, jag ser allt mer sällan hela matcher och allt mer sällan hockey. Desto oftare bara några korta klipp och spektakulära mål men så börjar man följa en turnering och då är man fast i spänningen och blir sittande match efter match. Som ett återfall till gamla tider. Men det är pinsamt hur få spelare jag känner till, dom försvinner ju så fort till NHL. Rolle Stoltz, Tumba, Nisse Nilsson.... dom blev kvar här hemma och blev folkkära. Filip Forsberg, årets stora stjärna kände jag knappt till innan VM.
     
Det var skönt att Sverige åkte ut i VM-kvarten, jag tjänade lite dyrbar tid. Men antagligen tittar jag lite förstrött på kvällens VM-final.                                              

Fritid betyder hårt arbete

Anders uppe i Alen  

Det finns 7851 fritidshus i Västmanland, och ett av dom finns här på Stentorpet i Sala. Där har det varit full arbetsstyrka ända sen i onsdags. Fritid betyder ofta hårt arbete.

Alla ungdomarna har ställt upp. Hela klanen har jobbat med det här projektet som vi pratat om så länge och som jag hoppas kommer att hinna slutföras innan #blogg100 är avslutat men som här bara redovisas i allmänna ord. Första punkten, projektstarten, fick Anders äran att fixa då han högst upp på stegen tog ner några grenar som växte lite dumt. Det hörde till projektet.

Elisabeth, Natan, Casper, Anna, Anders 

Sen var det grävjobb, några buskar skulle bort, rätt enkelt tänkte jag, men det var tuffa rötter. Och de buskar vi fick upp lätt, för det fanns en del såna också, passade vi på att plantera om på andra ställen på tomten. Projektet är igång, nästan hela dan gick åt. Som vanligt tar allt längre tid än man tänkt, men som sagt vi är igång.

Vilken tur att vi har den här arbetskraften, vi orkar inte hur mycket som helst längre själva! Och fint att vi får plats i vårt fritidshus! Vi var 11 personer som skulle ha sovplats och plats runt matbordet så mycket diskande blir det. Det är min favoritsyssla eller i alla fall en syssla jag klarar av. Nu så här i halvtid under långhelgen har ett skift lämnat stugan och ett nytt skift hakat på, nu är vi 10 personer resten av helgen. Inom parentes: Anders gäng åkte hem för att Anders ska springa Lida Ultra Marathon 9 mil efter några arbetsdagar på Stentorpet så det är inga latoxar i klanen!

Några buskar hamnade på ny plats

Men i ärlighetens namn så visst känner jag att det är lite högt tempo för mig här i sjuttitalet. Det är skönt att sitta så här en stund vid datorn och när projektet är genomfört kommer det att bli gott om tillfällen att dra ner på tempot. Tom Annika som kom i går sa nånting om högt tempo när Elisabeths tre små skulle nattas. Med två tonåringar som hon är van med är det lite lugnare och dom sköter ju sig själva förstås.

Alla barn har också hjälpt till en hel del, släpat grenar, grävt och varit allmänt glada, och hunnit leka en hel del också. Och fiska. Selma, 4, fick upp den största abborre jag nånsin sett och Natan och Nelly fick också några riktiga baddare. Jag glömde ta kort, men tro mig, det är inte bara en dålig fiskehistoria.