Kungsholmen runt

Obligatorisk selfie innan start

Mycket i Mitt Sjuttital och tidigare i Mitt Sextital och i Mitt Femtital har handlat om joggingtävlingar. I 20-30-40-årsåldern  hade jag inte kommit på det roliga med att springa tillsammans med några tusen andra.

Vi var tidiga i Rålambshovsparken.

Igår var det första gången för mig i Kungsholmen Runt, annars har jag oftast sprungit Stockholmsmaran och Lidingöloppet plus 4-5 lopp i Sala men nästan inget i Västerås.

Det ska jag ändra på, rätt smart att springa på hemmaplan ibland så man slipper en dryg timme i bilen. Men nu var det alltså Kungsholmen tillsammans med Elisabeth med start i Rålambshovsparken. En mil. Rätt smart också med längden på ett loppet. Man hinner inte bli riktigt, riktigt trött som på ett marathon, bara normaltrött.

Strax klart för start

Men varför tävlar man så här överhuvudtaget? En mil är ju en normal träningsrunda en vanlig måndagsmorgon för mig, det kunde väl räcka? Varför betala 350 kr för att få åka till Stockholm när man kunde vara kvar i stugan och springa gratis?


Jo det finns ju hur många löpartävlingar som helst, så självklart vill vi joggare mäta oss med andra, och för mig som alltid springer ensam är det extra kul att känna lite hur man ligger till. Och jag ligger inte så himla bra till längre får jag erkänna, men jag kom långt ifrån sist. Nu var det inte så många äldre som var med och sprang, men jag slog ändå många och även många bra mycket yngre än jag. Och flera hundra vältränade tjejer såg också bara ryggen på mig, så jag var nöjd.

Speciellt sista kilometern när jag för första gången nånsin kunde öka farten och springa om en massa andra. Skryt och egotrippat, men banne mig var den sista kilometern riktigt, riktigt bra. Den snabbaste på hela loppet! Annars brukar jag krokna sista biten. Jag kanske borde satsa på en joggingkarriär?

Bra genomkörare inför Stockholmsmaran, nu ska formen vässas!  

Dag 69 i #blogg100