Fortfarande vårtrött

Nu borde väl vårtröttheten snart släppa!

Somnade en stund framför TV:n igår och när jag skulle läsa en stund i sängen kom jag inte ens en sida innan jag var borta, nu får det vara slut!

Jag som brukar säga att jag varken är kvällstrött eller morgontrött somnar framför TV:n och har svårt att komma upp på morgonen. Åldern? Detta eviga tjat om åldern. Borde sluta med det, men å andra sidan är det ju det den här bloggen handlar om, gnetandet genom sjuttitalet. Men sömn och drömmar är intressant, det skulle jag vilja lära mig mer om.

Remsömn, djupsömn, drömmar, sömnfaser och sånt läste jag om alldeles nyligen och hörde ett fördrag  på radion i veckan om experiment med drömmar. Varenda människa är med om det här varenda natt och ändå kan man, åtminstone jag, så lite. En bra bit över 26000 gånger har jag själv varit med om det.

Man sover i tvåtimmarsfaser läste jag och drömmar hänger också ihop med de där tvåtimmarsfaserna. Det mest konstiga var att hjärnan som vilar på lågvarv under natten då i skarven mellan tvåtimmarsfaserna i stället går upp på högvarv, det är väl därför man vaknar mitt i natten ibland och har löst det där svåra problemet. 

Men hur bra jag än sov i natt och drömde intressanta drömmar (jag var ute och flög med Mats Odell! Knappast en favorit, men han var väldigt trevlig  och en otroligt skicklig pilot, han lyfte baklänges med sitt plan!) men ändå var jag knappast utsövd i morse, rejält morgontrött. Åldern som orsak ska jag alltså inte tjata om, men så tänker jag att kanske ändå att det är nåt med åldern.

Det är tonårsfasoner. Då var man ju alltid trött och kunde sova halva dan. Visserligen uppe halva natten också, men alltid trött. Nu med all tonårsmusik vi ägnar oss åt i rockkören Rock Everybody är det inte konstigt att det blir så här.

Och nu tar jag mig en tupplur på maten, inte heller så vanligt för mig, men det är alltså mina tonårsfasoner.

Dag 83 i #blogg100