Ja må jag leva, ja må jag leva!

72 år idag, men knappast nåt att fira mer bara ett faktum att konstatera. Och alla blir en dag äldre för var dag.

Men det är fint att fylla år i maj när vädret oftast är bra, och det var fint idag att vakna i stugan i Sala. Tjugo procent in i Mitt Sjuttital är det bara att ta sig en kopp morgonkaffe och fortsätta stretandet i jämmerdalen.  Och en liten morronjogg bortåt mossen blir det också.     

Gomorron!

Dag 92 i #blogg100

Nittiettan

Lite bedrövat tänkte jag först vara lite seriös idag, minst 700 flyktingar drunknade i Medelhavet förra veckan och det tar man med en axelryckning eller bara ett jaså.

Eller skulle det bli nåt om politik efter gårdagens debatt. "Vem vann debatten", det kan man spekulera lite om. Gallupundersöknigar som går upp och ner har jag åsikter om, men så googlade jag "91" istället. Så fick det bli.

Det här är dag 91 i en hittills obruten svit av blogginlägg, det är klart det får en rad om Nittiettan (utan O). Världens snällaste soldat som aldrig muckar fast värnplikten är avskaffad för länge sen i Sverige.

Riktigt dåliga filmer med Nittiettan finns det också, riktigt dåliga, men jag har sett dom alla och ser dom fortfarande då och då när dom går i repris. Och på toan i stugan har vi en trave 91:an, så han är en favorit. Trots mossiga intriger med mossig kvinnosyn och sånt.

Dåliga filmer förresten? Kanske det skulle ha passat med ett Youtube-klipp med Gus Dahlström som Nittiettan. Då kom jag att tänka på Lorrys lössläppta film om Nittiettan, den passar i alla fall INTE här i Mitt Sjuttital där vi håller så hårt på moralen att vi tom kör med dubbelmoral.

Till sist en notis om dagens lunch jag köpte på Åkrahallen, rökt makrillfilé för 72 kr. Bara det att "Sista förbrukningsdag" visade sig när jag kom hem vara 7 april! För nästan två månader sen! "Läs alltid på lappen" tjatar Margareta. No big deal, jag fick dubbelt upp tillbaka i affären, 144 kr och köpte lite lax i stället för 58 kr, rena vinsten. Som jag investerade i "Situation Stockholm" hos en liten försynt hemlös stackare utanför affären.

Nu ska jag byta slangar på några cyklar. Slutet gott allting gott.

Dag 91 i #blogg100

Snillen spekulerar

Några av mina FB-vänner gillar att lösa små matte-problem som snurrar runt på på Facebook.

Det kan ju vara kul att visa att man räkna, men när kompisen aldrig räknar rätt, vad gör man? Det har ju inte jag med att göra så jag har aldrig brytt mig tidigare, men igår kunde jag inte låta bli. Några fler bekanta försökte också lösa talet igår med samma dåliga resultat. Vi jobbade ju ändå i databranschen.

Svårt? Ska fråga Ellen...

Hade det funnits Pisa-rapporter om utbildningsläget från 50-60-talet så hade det nog inte varit hävliga resultat då heller om man ska döma efter mina kamraters mattekunskaper. Eller är det ens matematik? Mer bara räkning.

Svårighetsgraden på talen då? Några exempel:

3 + 3 x 3 + 3 - 3 = ?

30 + 30 × 0 + 1 = ?

Svårt nog tydligen. Hur det står till med matten här i läsekretsen ska jag inte fråga om, men svara gärna. Igår gav jag till slut upp och erbjöd mina kamrater en sommarkurs i grundläggande räkning eller OK då, matematik , det var tre mot en.

Men så i dag på söndagsmorgonen var det två för mig okända personer som rättade mina kamrater och gav samma svar som jag. Det tog nog bättre för nu har den lilla diskussionen på Facebook avstannat, och jag ska försöka låta bli att lägga mig i fler gånger.

Dag 90 i #blogg100

Sköt om dina fötter

Två ggr om dan

På vår vintersemester i Portugal bodde vi granne med en fotvårdsbutik. Jag gick i fyra veckor och tvekade om jag skulle kosta på mig en behandling. Halva priset mot hemma men första gången är alltid lite nervöst vad man än ska göra. En av de allra sista dagarna blev det av.

Det var väldigt skönt, inte farligt alls. Och jag lovade tjejen att jag skulle hålla koll på fötterna när jag kom hem, hon sa till på skarpen att jag behövde det. "Gå till doktorn när du kommer hem" var det sista hon sa. Men sen kommer det så mycket annat emellan.

Många av gubbarna i bastun efter seniorspinningen pratar ofta fotvård men jag har lite ointresserat tänkt att det där berör bara andra, inte mig. Jag har varit så nöjd med mina fötter och mina lite personliga tånaglar.

Verkar mallig över sina.

Men OK då, igår tog jag mig samman Ja det behövdes ett "konstruktivt" samtal med Margareta först, men sen gick jag ner till apoteket och fick fina råd av en trevlig apotekare. "Du får allt ta den största burken med dina besvär, men vi har extrapris den här veckan! Två gånger om dan och slarva inte!"

Så nu sitter jag i ett skönt, varmt fotbad och skriver det här på mobilen. Om fem minuter är jag klar och sen blir det en behandling till senare i kväll. Riktigt skönt, varför har jag inte börjat med det här tidigare.

Nu ska fötterna mina bli fina. Jag har tagit en "Före"-bild som jag kommer att visa när jag får en "Efter"-bild att jämföra med, men det lär väl ta några månader. Och så kan det passa med en bild med Julia Roberts i Cannes häromveckan där hennes fötter väckte ett visst uppseende. Hon sköter nog om sina fötter bättre än jag.

På tal om fötter, sånt här skrattade vi åt en gång;

.

Dag 89 i #blogg100

Tillbaka till tonårstiden

När man var ung gjorde man det jämt. Hela nätterna ibland. Ensam eller i tillsammans med andra.

Snygg frisyr!

Jag vet inte riktigt vad som hände sen när jag blev äldre, men det här avtog. Inte så jag slutade helt, men jag har nog ofta varit lite för ofokuserad för att "ge mig hän". Jag brukar skylla på att jag är tvilling och det sägs att vi har lite oordning uppe på loftet och har för mycket på gång hela tiden, eller hur det nu är, nåt att vi är lite ostrukturerade. Jag har bekanta som alltid håller på och jag tror man mår bra av det, det kan aldrig bli för mycket.

Störst av dom alla!

Sen bra länge nu betalar jag 99 kronor i månaden för obegränsad tillgång utan reklam men jag har väl inte utnyttjat hela slanten, mer att jag får lite enkla återfall ibland bara. Men sen nån månad börjar det bli som i gamla dar, och jag har lyckats förleda Margareta också tillbaka till de gamla ungdomssynderna så i går kväll gjorde vi det hela kvällen, kunde knappt sluta när vi väl börjat. Hade knappt tid att gå och lägga oss.

Vilket gäng!

Lite tragiskt kanske att ett helt liv inte gjort ett dugg för vår utveckling för vår musiksmak. Men nu på kvällarna, i bilen, i solstolen, sitter vi och lyssnar på vår gamla musik som Spotify varje vecka dammar av i en skräddarsydd spellista framplockat från sina djupa källararkiv i "Veckans Tips" eller under hashtaggen #ThrowbackThursday. Vi lyssnade andäktigt igår på Sammy Davis J:r, Liza Minelli, Chet Baker, Eydie Gormé, Lori Liebermann...... Vår musik. Visserligen det går stick i stäv med tanken häromdagen att det är bra att hänga med och prova nytt, ett undantag.  

"Call me a relic call me what'cha will    

Say I'm old fashioned, say I'm over the hill,

Todays music ain´t got the same soul

I like that old time rock and roll" 

Så där sjunger vi i en låt i Rock Everybody och jag tror jag haft den versen tidigare här i bloggen i ett liknande inlägg, men satsar på att mina läsare har lika dåligt minne som jag.

Och min musik släpper jag aldrig.     

           

Dag 88 i #Blogg100

Surfande på cykel

Igår blev det ett inlägg om att hänga med, men en del moderna saker som alla gör är bara dumheter. Borde delvis vara straffbart!

I min ungdom hade vi Tok-Paul, Tok-Björn och några till. Senare minns jag Spanjoren och Vandraren m.fl. Dom där som gick runt på stan och pratade för sig själva. Muttrade. Höjde rösten ibland.  Det är dom jag tänker på när jag ser folk gå och prata för sig själva med mobilen i handen.

Godkänt mobilpratande

Första gången jag tänkte på hur dumt det ser ut var på semester i Rom 1994. Italienare gillar att hänga med i moderna trender och det var väldigt nytt då med mobiler - alla i hela Rom hade skaffat mobiler och  babblade högljutt och mallade sig att dom var moderna. Jag själv hade ingen då, jag blev väl avundsjuk eftersom jag minns det så tydligt. Men det såg lika dumt ut då som nu.

Men då för tjugo år sen var det bara prat och samtal, det var inte så farligt, nej det är förstås knappandet på Facebook och sånt som nu är extra dumt när man irrar runt på stan med noll koll och går in i en stolpe, krockar med folk eller snubblar omkull. 

Men inte heller det är väl så himla farligt, ser mest dumt ut, men behöver jag prata, messa eller Facebooka på stan ställer jag mig i ett hörn och fixar det akuta.

Nej det som är riktigt, riktigt dumt och som borde vara straffbart är dumheterna att cykla med en hand på styret (i bästa fall) och mobilen i den andra och sköta knappandet och surfandet i hög fart mitt i trafiken. Där händer det allvarligare olyckor berättade man på TV, tom dödsolyckor har hänt. Men straffbart? Ja, i Danmark som vi tycker är så liberalt kostar det 1.000 kr att surfa och prata i mobilen på cykel! I Tyskland kostar det 230 kr. När blir det straffbart i Sverige?   

Heja Danmark och Tyskland och andra länder som ligger före oss!     

Dag 87 i #blogg100  

Hippocampus gillar nya grejer!

Sköt om din Hippocampus, det var väl gårdagens stora behållning och viktiga uppmaning på nyheterna!

Hjärnan utvecklas positivt om man låter den lära sig nya grejer och storleken på din Hippocampus är mätbar och blir större om man ger den nya intryck, om man lär sig nytt och inte bara går på rutin.

Det känns ju självklart att det är bra att lära sig nytt och sånt man bara förstår utan någon forskning, men det är fint om man kan mäta och bevisa det också. Och här i Mitt Sjuttital har jag inte gett upp än, möjligen att jag ger mig i kast med lite väl mycket nytt ibland och ger mig ut på djupt vatten, men det brukar ju reda sig, och det som är bra för min Hippocampus är bra för resten av mig också.  

Där sitter han, den lille rackarn.

Sen kom dom in på fysisk aktivitet också som bildar nya nervceller, det har man hört förr, men dom där nya nervcellerna måste komma till användning också, det var poängen. Prova något nytt!

Nya grejer har alltid legat för oss, som när Margareta o jag en sommar lärde oss Square Dance på egen hand och när hösten kom körde vi kurser. Allt det här med Sociala Medier, att det skulle bli så stort kunde man inte ana, för 10 år sen. M.m.

Och att bli körsångare och lära sig 10-20-30.... låtar utantill är utvecklande för Hippocampus. Jobba med nya grejer i datorn och apparna i mobilen, läsa böcker och lösa korsord, prova nya vägar och se vart man kommer. Gå på kurs.

Såna här nyhetsinslag går jag på direkt. Hippocampus kände jag inte till tidigare, men allt annat kändes självklart att det är nyttigt, kanske speciellt för oss äldre att lära oss nytt så att vi inte bara slår oss till ro.

Att en välskött Hippocampus kan förbygga demens och Alzheimers är ett plus.

Dag 86 i #blogg100

Maj är årets värsta månad

Ja, det tycker jag inte egentligen men det är ju en så himla stressig månad.

Värst för småbarnsföräldrar och jag minns den där tiden med barn, villan och fritidshuset samtidigt som jobbet var extra stressigt då. I maj skulle alla projekten alltid vara klara = resor och övertid och så alla fritidsaktiviteterna på det. Avslutning på kurser, barnens uppvisningar, vårfester, i Sverige ska allt hända i maj. Trädgårdar på två håll.

Stentorpets cykelarmada

När man är ung orkar man normalt med hetsen, men jag undrar lite när man tänker tillbaka om det inte var lite i överkant ibland. Nu har vi balkongen hemma i stan och fritidshuset och ändå hinner man knappt med allt som ska göras. Vad kan vi skjuta på till nästa år?

Igår började jag med att laga gräsklipparen och sen blev det en cykelreparationsdag i stugan.

Vi har 9 cyklar + en tandemcykel, vilka resurser! Alla storlekar. Från den lilla som passar 4-5-åringen, 6-8-åringen har sin, 9-11-åringen sin och så ett gäng mindre och större vuxencyklar. Alla kan välja med omsorg.

Och Margareta och jag har våra fincyklar förstås, varsin NISHIKI, och dom började vi att göra i ordning redan i förrgår. Men alla cyklar ska fungera, och det ska absolut inte stå några cyklar med punktering här i stugan så igår tog vi resten. Fyra punkteringar kunde jag notera, men jag har slutat med solution och lapp, jag köper med mig fyra nya slangar när jag kommer tillbaka hit, då tar jag en ny cykelreparationsdag.

Det får jag försöka boka in i kalendern, och nästa år ska jag ta det lugnt i maj. Och under över alla under! Det blev en stund i solstolen i går!

Dag 85 i #blogg100        
                

Ett varv runt jorden inom räckhåll.

Sista hårda träningsveckan är avklarad, nu återstår bara detaljer. Ett stående skämt är att sista veckorna tränar jag bara starter och målgångsgester. Kanske kan jag tänka mig att träna mina biceps lite också så att damerna i åskådarleden får nåt snyggt att titta på.      

Dom senaste två veckorna fick jag ihop 5+5=10 mil, det får duga. Totalt januari-maj borde ha varit nästan dubbelt mot vad jag fick ihop, men jag får gå på vilja på Stockholmsmaran i år, nu är det försent att träna ikapp det jag missade i januari och februari.

Nja, ett varv får nog räcka

Varför håller man på så här då? Det går förstås inte att förklara, men benen känns fina och antagligen mår hjärtat bra. På dagens runda räknade jag ut hur långt jag sprungit sen starten 17 april 1997: 3.400 mil! Nu har jag bara 600 mil kvar tills jag sprungit ett varv runt jorden! Det ska jag allt hinna här i Mitt Sjuttital.

3.400 mil på tjugo år, men vilken tur, knappt 5 minuter av den joggingen finns inspelad på film. Jag tänker alltid min stil som ett mellanting mellan Gunder Hägg, Bekele och Gebrselassie med snygg hållning och driv i stegen, men det lilla jag sett av rörliga bilder är närmast pinsamt, åtminstone den film jag såg en gång från upploppet på en Stockholmsmara, den ska jag köpa loss och bränna.

Skygg som Greta Garbo har jag nu filmningsförbud på min löpning så att när jag en gång lägger mina Asics på hyllan får ryktet om min storhet på löparbanorna större frihet.  

Dag 84 i #blogg100

Fortfarande vårtrött

Nu borde väl vårtröttheten snart släppa!

Somnade en stund framför TV:n igår och när jag skulle läsa en stund i sängen kom jag inte ens en sida innan jag var borta, nu får det vara slut!

Jag som brukar säga att jag varken är kvällstrött eller morgontrött somnar framför TV:n och har svårt att komma upp på morgonen. Åldern? Detta eviga tjat om åldern. Borde sluta med det, men å andra sidan är det ju det den här bloggen handlar om, gnetandet genom sjuttitalet. Men sömn och drömmar är intressant, det skulle jag vilja lära mig mer om.

Remsömn, djupsömn, drömmar, sömnfaser och sånt läste jag om alldeles nyligen och hörde ett fördrag  på radion i veckan om experiment med drömmar. Varenda människa är med om det här varenda natt och ändå kan man, åtminstone jag, så lite. En bra bit över 26000 gånger har jag själv varit med om det.

Man sover i tvåtimmarsfaser läste jag och drömmar hänger också ihop med de där tvåtimmarsfaserna. Det mest konstiga var att hjärnan som vilar på lågvarv under natten då i skarven mellan tvåtimmarsfaserna i stället går upp på högvarv, det är väl därför man vaknar mitt i natten ibland och har löst det där svåra problemet. 

Men hur bra jag än sov i natt och drömde intressanta drömmar (jag var ute och flög med Mats Odell! Knappast en favorit, men han var väldigt trevlig  och en otroligt skicklig pilot, han lyfte baklänges med sitt plan!) men ändå var jag knappast utsövd i morse, rejält morgontrött. Åldern som orsak ska jag alltså inte tjata om, men så tänker jag att kanske ändå att det är nåt med åldern.

Det är tonårsfasoner. Då var man ju alltid trött och kunde sova halva dan. Visserligen uppe halva natten också, men alltid trött. Nu med all tonårsmusik vi ägnar oss åt i rockkören Rock Everybody är det inte konstigt att det blir så här.

Och nu tar jag mig en tupplur på maten, inte heller så vanligt för mig, men det är alltså mina tonårsfasoner.

Dag 83 i #blogg100

Mitt ljuva sjuttital

Googlar man på "Mitt ljuva sjuttital" får man förstås upp min blogg och dessutom en gammal artikel från DN Kultur från -92. Plus en länk till Magnus Uggla, men både DN och Uggla har den där korrekta, tråkiga stavningen "sjuttiotal". Sjuttital ser snyggare ut tycker jag.

Googlar man på "Mitt ljuva sextital" kan man läsa att det är herrar Benny Andersson och Björn Ulvaeus tillsammans med Stikkan Andersson som ligger bakom den titeln och sången och att Agneta Fältskog spelade in den 1980. Under Abba-tiden alltså.

Det hade jag ingen aning om, jag tänkte bara på Brita Borgs inspelning från 1969, det var den sången och just stavningen utan "O" jag blev inspirerad av när jag valde min bloggtitel inför mitt 10-årsprojekt, så det var allt lite tanke bakom det valet av namn. Kul sång, och jag sträcker på mig att jag på köpet har hamnat i så här fint sällskap.

"Men är det egentligen så himla ljuvt att vara sjutti år?" var det en av mina #blogg100-kollegor som frågade en gång. Hon som frågade var nästan lika gammal som jag och tyckte det var rätt tradigt åtminstone i hennes blogg som oftast var drabbad av skrivkramp. Ja, man får väl skarva lite, det är förstås inte alltid ljuvt, och kanske ett och annat inlägg här i bloggen inte borde blivit skrivet, men jag är inte så nogräknad. #Blogg100 har bara några veckor kvar men "Mitt ljuva sjuttital" rullar på i åtta år till så jag fortsätter att skarva!

   

Dag 82 i #blogg100

Stentorpets Walk of Fame

Ett ovanligt lyckat projekt. Även om jag sällan misslyckas så var det här projektet extra lyckat men jag hade bra hjälp.

Under förra årets traditionella Wild Kids-vecka hade vi som vanligt ett gemensamt projekt för att föreviga veckan. Vi har provat göra film nån gång (finns på Youtube), vi har spelat teater och gjort sånger mm, och förra året satsade vi alltså på en egen Walk of Fame.

Vi var 5 deltagare och när veckan gick mot sitt slut och de flesta tävlingar var avklarade valde vi ut en bra plats och grävde ut en liten grop för att skapa vårt monument. Min uppgift var att blanda betong och jag såg rätt snart att vi borde haft en säck betong till, jag hade tagit till lite nätt men det fick räcka. Byggaffärn hade stängt när vi körde igång. "Det här håller ändå inte många dar innan det börjar spricka", tänkte jag och det är kul så länge det varar.

Selma - Natan - Clea - Nelly och Ellen satte alla sina avtryck som Ebbe och Casper inspekterar på bilden, betongen räckte inte till att göra en tillägg när dom grabbarna anslöt till gruppen efter att veckan var slut. Men som sagt trodde jag betongen skulle spricka efter nån vecka eller så, så det gjorde väl inget tänkte jag.

Men sommarn gick. Och hösten gick, vintern och våren mä som vi säger i Västmanland och nu går vårt monument mot ettårsjubileet! Det har regnat, blöta höstlöv, snö och is har täckt den men den håller fortfarande!

Vårt spontana Wild Kids-projekt har visat sig vara så perfekt gjort att den här kommer att ligga kvar även efter nästa istid och förbrylla mänskligheten om några tiotusentals år. 

Gudadyrkan? Primitiva människor eller tecken på någon högtstående civilisation? Ja, dom får väl tro vad dom vill, men jag är nöjd med kvaliteten, och jag hade alltså bra medarbetare.               

  

Dag 81 i #blogg100

Throwback Thursday från maj 2009

Återanvändning, TBT, är populärt i Sociala Medier-världen, jag kör en sån sväng idag. Vad hände tex i min blogg i maj 2009? Jag hade varit på banan då i nästan ett år.

Jag behöver en ny Panamahatt 

Just 19/5 2009 köpte jag min första pensionärsbiljett, det var stort. Biljett till vad? Det framgick inte, men stort var det.

Det var EU-val det året och jag hade bestämt mig för att kryssa Åsa Westlund skrev jag. Hon är hemma i Sverige sen ett bra tag och nån tippade henne som minister nu i Löfvens nya regering.

Vid sågade ner ett träd, Andreas och jag som nästan hamnade på snickarbon, men vi blev räddade av Ove, en händig granne. Vi åkte ut ur hockey-VM mot Kanada, det blir nog precis likadant i år.

Claes Tillander nämnde jag i ett inlägg som han senare googlade fram och kommenterade när jag till hösten det året hamnade på en jazzkurs hos honom, och sen blev vi vänner på Facebook. Släktträffen med alla kusiner skrev jag flera inlägg om den månaden, maj 2009, det var ju synd att det inte blev nån fortsättning på det. Jag skulle allt ha tagit tag i det, men nu har det nog gått lite för lång tid. Vi kusiner har blivit för gamla.

Lika vältränad då som nu

Jag beställde en Panamahatt, det är dags nu för en ny, och på en motionsrunda tappade jag mobilen, men när jag kom fram till stugan var den redan upphittad! Kia på Dalhem hade ringt så jag duschade och tog bilen ner till henne. 300 kr fick hon i hittelön för min då sprillans nya Sony Ericsson W715,

Det var mycket mer intressant som hände den månaden. Jag var ännu mer produktiv att skriva då än i år och vilken lycka för en gammal glömsk gubbe att ha bloggen att bläddra i. Ja, jag hade glömt låsa dörrn till stugan när vi kom hit en gång skrev jag. Det fick jag säkert skäll för och det var ju onödigt att ta upp nu igen, det glömmer vi.

Mycket om löpning förstås inför min elfte mara och extra kul var att just den månaden tränade Clea för sin första Minimarathon, nu tränar hon för fullt på nytt för en ny minimara.




Dag 80 i #blogg100                         

Vad gammal han har blivit!

Är det nåt uttryck jag ogillar är det den där kommentaren när man ser nån man inte sett på länge.

Jo, jag säger och tänker så spontant själv alltför ofta, men jag tycker det är dumt. Som på 50-årsjubileet av vår student härom året, så gamla mina klasskamrater hade blivit tänkte jag. Såg ut som 70-åringar hela bunten. Dumt tänkt.

Och de flesta såg nog ut att ha åldrats tämligen normalt som jag lite egotrippat tycker att jag själv har åldrats, det var nog bara ett par tre som såg riktigt vissna ut, tyngda av sjukdomar visade det sig sen.

Men igår så stötte jag på en gammal kompis där jag blev chockad. Så gammal han har blivit!

En hyfsad kroppshydda, orakad och hade nog inte sett en hårborste det här seklet. Vida byxor med hängslen som drog upp byxorna och midjan upp över halva bröstet.  Nåt år äldre än jag men såg ut som 90+. Och bortsett från det ovårdade skägget gällde beskrivningen frun också. Bor på landet vet jag, men klädseln och hela uppenbarelsen såg uppgivet ut.

Nu är inte jag något modelejon själv, och man ska kanske klä sig efter sin ålder. Kanske min vän från förr åkte in till stan i den utstyrslen för att visa att han är en bonnläpp? Ja, han gjorde det i alla fall OK för mig att säga:

Oj så gammal han har blivit!

Dag 79 i #blogg100

Första intrycket är inte alltid rätt

Man har ju hört så ofta hur viktigt första intrycket är. T.ex. bestämmer man sig visst på sekunder om man gillar en människa eller inte, är det inte så det sägs. Men jag är skeptisk...

Juli 2015

Det var i juli förra året jag först såg vårt nya grannhus som nu börjar stå färdigt. Naturligtvis gick folk i taket, första intrycket var "gräsligt fult" och det blev insändare i massor och kommentarer på Facebook, nästan allt gick ut på att det var gräsligt, omdömeslöst och liknande.

Maj 2016

Nu har det gått snart ett år och folk flyttar in vilken dag som helst och nu finns det annat att skriva insändare om. Första upprörda intrycket om det gula och röda huset har lagt sig och jag blev nog också lite tveksam först men ändrade mig snabbt. Nu tycker nog de flesta som jag gjort nästan från första början. "Snyggt med lite färg" ändrade jag mig snabbt till då sommaren 2015 och så tycker nog de flesta nu.

Uppställda på torget innan dom spreds i stan 

Det som upprör oss västeråsare nu är rådjuren i Stadsparaden. "Vad är det här för dumheter, bort med eländet" är nog den mest vanliga åsikten. Men rådjuren gillas av alla barn.

Reklamjippo med vårt landskapsdjur målade och tillpiffade av lokala konstnärer och kanske jag lyfte på ögonbrynen när jag först såg dom men det tog inte lång stund innan jag var positiv.

No big deal - nu finns rådjuren runt om i stan och barnen klänger och rider på dom. Får det gå lite tid så avtar nog också de negativa insändarna.

Så det går allt att ändra första intrycket. Tror jag

Dag 78 i #blogg100    
         

Ett stavfel, dåliga hemsidor och lite gnäll

Ett pinsamt stavfel på en hemsida för några år sen som jag klagade på gjorde att jag fick ta över skötseln av den hemsidan i vår förening.

Det stavfelet gör jag själv ibland och finare folk än jag felar också ofta ser jag. Inga namn, men "repetition" blir ofta "repetion" och såna stavfel sticker i ögonen på mig. Jag fick ta över hemsidan som hade en rätt tråkig design men nu i veckan bytte vi till en lite trevligare version, en hemsida som är bra nog när man måste hålla sig till vad en mall klarar och när man saknar programmeringskunnande. Bra nog. rockeverybody.se

Det kommer att ta ett tag att vänja sig
vid Swedbanks nya hemsida

Men jag är lite orolig för Swedbanks nya hemsida som är tillgänglig redan nu och jag har provat den ett tag. Folk lär sig väl den till slut och mycket är bra med stora tydliga menyer, men några saker är riktigt dåliga. Men dom har tur, jag har lämnat in mina synpunkter på det som jag hade svårt att hitta. "Den som söker han finner", men det är just det. Inte ska man behöva använda fantasin när man söker en funktion. Jag fick t.ex. leta flera dar innan jag hittade informationen om vilka räkningar som låg för betalning.

SL är nästa exempel. Den hemsidan är ju suverän på många sätt, men när jag behövde ändra en uppgift gick jag bet. Det gick inte!

Jag hade fått en skuld, och efter nån vecka eller så så kom jag på hur man skulle göra men då var det försent. Inte självklart för en lantis som inte använder SL-kortet så ofta, men till slut kunde jag betala min skuld, men då hade jag redan fått en faktura. Som blev till en påminnelse med kravavgift och "betala nu annars blir det inkasso!" SL var bestämda när jag ringde, fakturan måste betalas fastän jag redan betalt på annat sätt! Så nu har jag betalt 200 kr två gånger och dessutom betalt 60 kr i kravavgift pga en dålig hemsida. SL-kortet kommer att räcka flera år nu. Och så heter det väl egentligen Access-kort inte SL-kort.

Duktiga hemsidedesigners är inte alltid så duktiga människokännare hur folk tänker, och det är fint att gnälla lite.                  

Dag 77 i #blogg100

Min akilleshäl med mera

Ryggträning

Jag hade tänkt mig en sista långrunda igår men regnet öste ner så det blev långfrukost i soffan framför TV:n istället.

Jag bullade som vanligt upp med kuddar bakom ryggen. min svaga punkt, min akilleshäl. Det hade väl inte Margareta nånting emot, men hon surnade ändå till rätt rejält. Så sent som dagen innan hade hon visat senaste PRO tidningen för mig med några enkla ryggövningar. Jag borde jobba lite extra med ryggövningar, jag vet, och det har hon tjatat om hur länge som helst utan att jag tar tag i det.

Det var ingen annan råd än att köra igång. Vi knatade över till Actic. jag för att köra ryggövningar och Margareta för att ge några muskler som hon har lite problem med en extra duvning. Och fast vi tränat på Actic hur länge som helst så var det här den första gången vi var där en lördag!

Vi fick en bra träning båda två och jag passade på att springa lite på löpbandet också fast det är så himla tradigt. Av två kilometer på löpbandet eller två mil utomhus väljer jag lätt tre mil utomhus, som jag ska ut på idag.

Actic en lördagsförmiddag

Så träffade jag en gammal arbetskamrat i 40-årsåldern jag inte sett på länge. Hon hade just kommit hem från Berlin där hon sprungit en halvmara. "Jag tänker jämt på dig när jag springer" sa hon, "det är tack var dig jag tränar...!"

Ja vi sprang några gånger tillsammans för 10-15 år sen, så vilken påverkan jag har på unga flickor! Och Margareta har bra påverkan på mig också, nu ska jag jobba lite extra med ryggen, min akilleshäl.


 Dag 76 i #blogg100

Eurovision Song Contest 2016

Ikväll är det den stora ESC-finalen 2016 i Globen så såklart måste det noteras i Mitt Sjuttital.

Petra o Måns -  

Jag är riktigt imponerad av den här showen och att så många svenskar är inblandade i så många länders program. Som låtskrivare, kläddesigners, showdesigners mm. Nu är ju Sverige ett av de länder där den här genren är mest hypad, med Mello under flera månader och en enorm uppmärksamhet i pressen så inte så konstigt att så många kreativa människor hamnar i den här cirkusen i Sverige.


Och några rynkar väl som vanligt lite fisförnämt på näsan åt ESC och tycker att det bara är nonsens men det skrattar jag bara åt. Om allt går smärtfritt i kväll är det fantastiskt att det går att genomföra ett sånt här jättearrangemang med så många länder inblandade, speciellt nu med alla kriser, konflikter och oroshärdar.

Världens största show? Nej, där är nog Super Bowl värre, men det här är imponerande nog. Australien är med och tävlar och sänder kl 5 på morgonen och det sänds även i USA, klart det inte bara är nonsens som några bekanta med sinne för finkultur tycker.

Musiken då? Musik som jag riktigt gillar åker undantagslöst ut direkt, men jag förstår att det står mellan Ryssland och Australien i år. Jag brukar rösta på Portugal, men dom har inte varit med i år, så då får det bli Frankrike eller Spanien tror jag även om jag inte hört dom bidragen än.

Eller Ukrainas 1944, det var ett hårt år för oss som var med då, jag minns det som igår. En låt väl värd att vinna. Synd att Irlands låt åkte ut och inte kom till finalen, det var min musik.

Fantastiska shownummer som t.ex. Benke Rydman från Västerås och hans dansnummer med tre industrirobotar, vilket programmeringsgkunnande och vilka artister det finns i Sverige! Och programledare som både kan sjunga och dansa och har råd med självironi och inte är så pretentiösa som många internationella programledare är.

Jag ser fram mot kvällens show och hoppas det går bra för unge Frans, har verkar så ödmjuk.

Dag 75 i blogg100             

Kopia eller original

Har man läst Gomorra om den hänsynslösa Camorran i Italien så vet man vilken kriminalitet som hänger ihop med kopior av kläder och annat. Likadant eller värre i Kina. Men var det en kopia jag köpte när vi var i Peking för nu 11 år sen?  

Alla i gruppen såg fram mot att handla på "kopiemarknaden". Jag har glömt vad den hette, men det var ett herrans liv därinne. Unga, påstridiga försäljare och massor av köpsugna turister.

Hugo Boss till höger

Jag tyckte det var lite obehagligt därinne, för hur billigt och lockande än allting var så tänker man på barnarbetare, unga kvinnor inlåsta i fabriker. Flickor som lämnat sina barn hemma hos föräldrarna på landsbygden och nu jobbar långa, långa dagar i nån förort till Peking utan fritid och under minimilön. Och feta herrar gör sig stora vinster och blir miljonärer på skumraskaffärerna. Det är så jag tänker.

Men hur det nu var så hamnade jag den gången i ett bås och köpte mig en jacka, Hugo Boss stod det på etiketten. tysk kvalitet.... 300 kronor. "Kostar 10 gånger så mycket i Europa" minns jag att säljarn sa.

Just samma år inför resan då till Peking hade jag köpt en jacka på Naturkompaniet hemma i Västerås, Haglöfs, och den kostade säkert ett par tusen.

Nu igår plockade jag fram min Hugo Boss från vinterförvaringen i källaren och min Haglöfs hänger framme året runt, båda jackorna är alltså från 2005, 11 år gamla! Båda är felfria och har använts flitigt. Haglöfs må så vara, men Hugo Bossen... Kopior brukar väl innebära sämre kvalitet i material och arbete, men den här kopian håller stilen efter 11 år!

Så är det egentligen en kopia, eller är det tysk kvalitet? Må vara hur det vill, och jag har väl inte ett så fläckfritt leverne att jag inte kan stå ut med att bära en kopia. Den kinesiska unga flickan gjorde ett bra jobb, men jag fortsätter att vara negativ till kopior och att understödja kriminalitet, inget jag skryter med om jag köper märkeskläder hutlöst billigt.

Och jodå, jag har köpt en och annan jacka senare förstås, men lite kul med dom här två i min basgarderob, båda från 2005!

Dag 74 i #blogg100

Beträd ej gräsmattan

Förbudsskyltar eller bara anslag med uppmaningar om det och det är det svårt att få folk att följa. Visst blir man sugen att snedda över gräsmattan när man ser en sån där skylt. Skidspåret trampas ofta sönder.

Tvättinstruktionerna i tvättstugan är det klassiska. Svabba golvet! Töm luddfiltret! Håll tvättiderna! Ändå blir man så ofta irriterad av folk som inte är så noga. Jag är ofta sugen att sätta upp en den där klassiska lappen med gnäll i tvättstugan.

Men nu gällde det gymmet. Träningen skulle börja kl 9 och jag i brukar tidigast ta plats 10-15 minuter innan vi startar, ibland kommer jag prick nio.

Många andra är väldigt tidiga på gymmet. Dom föredrar sin vanliga plats. och vill gärna markera sin cykel i god tid, en timme innan start, med sin handduk och vattenflaska, tryggast så. Det är väl helt OK och inget att säga nåt om, vi är ju vanemänniskor och alla har sina vanor. Men vad gör man då när man är där en timme innan träningen ska börja och det står det ett stort anslag på dörren "BOKAT! STÖR EJ!"

Kanske man kan vänta utanför och komma tillbaka framåt nio. Eller kolla med receptionen vad som är på gång! Eller så kan man kliva på ändå och räkna med att det nog är något fel. Det är så de flesta gör.

Att en kan göra fel och bli tillsagd att gå ut kan man bortse från, men så går det 5 minuter till och en till provar om lappen fortfarande gäller och kliver på, blir tillsagd och går ut. Och en till efter ytterligare 5 minuter. Och en till. Så ställs en cykel framför dörren så att det fysiskt inte går att öppna dörren, men några försöker ändå, Skylt på dörren och en spärr innanför dörren, "det gäller nog inte mig", tänker dom och försöker ändå forcera hindret.

Då blev det dålig stämning på gymmet. "Griniga gamla surgubbar!"  Inte ens våra trevliga instruktörer kan alltid hålla masken.

Dag 73 i #blogg100

Morgonjogg till Björnön

Fjärde joggingturen på fem dar, med beröm godkänt! För mig ovanligt tidig start, 7.45, mitt i morgonrusningen till jobbet.

Nya grannhusen inflyttningsklara. Snyggt!

Öster Mälarstrand är ett fint område

Båthus

Kolonilotterna i Stadsträdgården ryker snart

På bron till Björnön vände jag. Fin vy

Dag 72 i #blogg100

Vackra språk

Det slog mig i förrgår kväll när vi skulle äta kvällsmat att jag har ett favoritspråk.

Pergola eller uteplats?

Ja, hade jag inte förspillt min ungdom i trista datahallar och på ännu tristare möten så hade jag gärna jobbat med språk i någon form. Men det kanske inte alltid är så kul jobb det heller och förresten så har jag haft mycket kul på jobbet så det yrkesvalet jag gjorde är inget att ångra. Den här inledningen var inte så solklar, så den ångrar jag redan. Men tillbaks till det jag tänkte skriva om.

När jag googlar på världens vackraste språk får man många förslag.

Fulfulde från Väst-Afrikatoppar en lista, men hur låter det? Jag passar på det förslaget och många föreslår finska, det är lite otippat men det kan jag inte hålla med om, förlåt mina finska vänner. Norska låter ju så glatt och hurtigt men det kanske bara är vi nordbor som tycker att alla norrmän låter så glada. Japanska, arabiska, grekiska låg bra till på en annan lista jag kollade. Tom svenska var det nån som förslog.

Franska ligger bra till för mig och med franska namn på maträtter hör man ju direkt hur gott det smakar, men helt klart väljer jag italienska. Toscana, Dolce vita, Armani, Verona, Cappriciosa, Marciano. Alla italienska ord är så vackra. Till exempel Pergola.

Av någon anledning heter vår uteplats med kvällssol Pergolan. Den är just nu lite kal innan vildvinet och kaprifolen kommit igång och jag vet att pergola inte är en vanlig uteplats, men vi håller hårt på pergolan. Grille longe de porc eller saucisses et pommes de terre i pergolan smakar bättre än "fläskkarré eller falukorv och potatis på uteplatsen". Blandning av franska och italienska alltså får bli min favorit.

Operan i Verona är alltid fullsatt

Charles Aznavour, Yves Montand, Mireille Mathieu... Som motvikt till alla mina amerikanska favoritsångare är det fint att lyssna till franska stjärnor ibland. Men italienska tänker jag i första hand på opera och jag är inte riktigt hemtam där även om jag sett Aida på Veronas fantastiska utomhusscen.

Kontentan av den här funderingen är alltså att franska och italienska ligger bäst till hos mig.

Buongiorno!          
           
Dag 71 i #blogg100
                   

Spurt på tre fronter

Man behövde nog den här varma långhelgen lite till mans men nu kör jag igång med spurten inför för sommaren. Det är mycket på gång.

Spurten i #blogg100 först, den minst viktiga. Fjärde året jag är med och klart att jag fullföljer ända in i kaklet, men nästa år skippar jag #blogg100. Jag tror alltid att man ska få lite kontakt med andra #blogg100-bloggare, men det hinner ingen med. Kul ändå och det fina med att tänka och skriva dagligen är ju att hjärnkontoret motioneras, men det är nog dags för herr Wass som driver det hela att ändra lite på konceptet så det inte blir för tradigt för deltagarna.

Dag 70 idag, 30 kvar och jag kör vidare. Jag hade tänkt skriva om vackra språk idag men så blev det det här istället. Men då har jag ett ämne för i morrn redan klart.

Nästa spurt gäller Stockholmsmaran. Genrepet i lördags gick bra men nu är det bara 26 dar kvar, det är lite nätt för att hinna vässa formen. Målsättningen i år är annars bara att klara maxtiden och jag tar en träningsrunda till redan idag. Går det så går det.

En tredje spurt gäller Rockshowen som närmar sig. Sjungandet ska nog gå bra, där är det bara att hänga med på tisdagsträningarna, men blir vi av med alla biljetter? Möte i veckan och det finns många bra idéer, och det ska bli riktigt skoj. Jag satt nyss och letade på nätet efter liknande körer, men banne mig att det överhuvudtaget finns nån nån enda stans. Ja i Sala, Köping och Arboga, men sen då...?

Jag har fler spurter, men det får räcka med de här tre för dom här tar i alla fall slut nu en bit in i juni. Så att man kan ta tag i nya utmaningar. Och nu ska jag ut och springa nån mil eller så...

Dag 70 i #blogg100                  

Kungsholmen runt

Obligatorisk selfie innan start

Mycket i Mitt Sjuttital och tidigare i Mitt Sextital och i Mitt Femtital har handlat om joggingtävlingar. I 20-30-40-årsåldern  hade jag inte kommit på det roliga med att springa tillsammans med några tusen andra.

Vi var tidiga i Rålambshovsparken.

Igår var det första gången för mig i Kungsholmen Runt, annars har jag oftast sprungit Stockholmsmaran och Lidingöloppet plus 4-5 lopp i Sala men nästan inget i Västerås.

Det ska jag ändra på, rätt smart att springa på hemmaplan ibland så man slipper en dryg timme i bilen. Men nu var det alltså Kungsholmen tillsammans med Elisabeth med start i Rålambshovsparken. En mil. Rätt smart också med längden på ett loppet. Man hinner inte bli riktigt, riktigt trött som på ett marathon, bara normaltrött.

Strax klart för start

Men varför tävlar man så här överhuvudtaget? En mil är ju en normal träningsrunda en vanlig måndagsmorgon för mig, det kunde väl räcka? Varför betala 350 kr för att få åka till Stockholm när man kunde vara kvar i stugan och springa gratis?


Jo det finns ju hur många löpartävlingar som helst, så självklart vill vi joggare mäta oss med andra, och för mig som alltid springer ensam är det extra kul att känna lite hur man ligger till. Och jag ligger inte så himla bra till längre får jag erkänna, men jag kom långt ifrån sist. Nu var det inte så många äldre som var med och sprang, men jag slog ändå många och även många bra mycket yngre än jag. Och flera hundra vältränade tjejer såg också bara ryggen på mig, så jag var nöjd.

Speciellt sista kilometern när jag för första gången nånsin kunde öka farten och springa om en massa andra. Skryt och egotrippat, men banne mig var den sista kilometern riktigt, riktigt bra. Den snabbaste på hela loppet! Annars brukar jag krokna sista biten. Jag kanske borde satsa på en joggingkarriär?

Bra genomkörare inför Stockholmsmaran, nu ska formen vässas!  

Dag 69 i #blogg100

The Foxes in Leicester

I kväll firar vi segern. Sista hemmamatchen för säsongen mot Everton på King Power Stadium sen brakar firandet igång! Seriesegern är klar redan innan matchen.

Jag har EN halsduk från ett idrottslag och den har jag på mig ikväll. Inte ens VSK:s grönvita har jag, men Leicester blåvita har allt sen april 2011 hängt i mitt rum i stugan. Enda fotbollsresan jag nånsin gjort gick till Leicester som då spelade i serien under Premier League och Svennis hade fått massor av miljoner av den thailändske ägaren för att få upp laget till PL och vi hälsade på hos Svennis och hans lag.

Lite mallig är jag! 

Leicester vann med 4-0 mot Burnley den gången 2011, men sen gick det inge vidare för Svennis som misslyckades och fick sparken året efter att vi var där. Men min blåvita halsduk har hängt där i stugan och jag har sedan dess på distans hejat på mitt favoritlag i England men inte kunde man väl nånsin tro att det skulle gå så här. Dom gick till slut upp i PL och i år blev det en sensationell vinst i Premier League!

Gruppbilden från vår resa togs av Dietmar Hamann, tysk landslagsman i fotboll, dagen efter matchen vid vårt besök på lagets imponerande träningsanläggning.

King Power Stadium

Så här skrev jag i en vårdikt inför fotbollsresan med bastubadarspinninggänget 2011 (vers 4 av 6):

Och på fredag så far hela gänget till Leicester
Det blir fotboll i England med Svennis och Grip
Vi gubbar får oss en spinningsemester
Och skoj ska vi ha, det är vår grundprincip

Och ikväll firar man alltså första PL-vinsten nånsin i lilla Leicester! Gissa om det är hålligång ikväll på Holiday Inn Express, hotellet vi bodde på och som ligger precis vägg i vägg med arenan.

Grattis The Foxes, mitt favoritlag i Premier League!
                             
Dag 68 i #blogg100