Snål och misstänksam

Är det så jag blivit? Jag som brukar känna mig generös.

Det är så många som vill ha mina pengar, insamlingar, tiggare på gatan, pensionärsskatten, bli månadsgivare etc. Man får lära sig att bli lite onödigt hård.

Men när ett par unga tjejer utan ett ord sätter fram en lista om ett upprop för bättre villkor för dövstumma, då är det klart att jag kan skriva på uppropet tänkte jag. En namninsamling kan man ju stödja och det såg riktigt ömmande ut i texten överst på listan. Men så kom jag till kolumnen där jag fick välja hur mycket jag skulle ge till den här dövstumma flickans organisation. Eller till henne själv kanske. 200 kronor var rätt vanligt såg jag i listan.

"Nej några pengar har jag inte tänkt ge dig" sa jag till den dövstumma flickan. "Men 100 då. Eller 50" svarade hon snabbt botad från sitt handikapp. Sen gav hon mig en ilsken knuff och försvann. Det var ju rent bedrägeri som borde polisanmälas.

Så träffade jag på en gammal arbetskamrat i affärn, Jag slutade nog jobba i rätt tid. Jobbet jag lämnade har bara dragit ner, inget är som förr. Nu var hela verksamheten outsourcad till Indien, han också. Han gjorde samma saker som förr men chefen och arbetskamraterna satt i Indien. Service till kunderna var det inte tal om, nu gäller bara att hålla i kostnader. Vi hade rätt kul på det här jobbet, men nu är alla profiler skingrade, arbetsglädjen fanns inte kvar. Han såg bara fram mot pensionen trots pensionärsskatten. Det går väl att sköta svenska stålverk hjälpligt från Indien, dom är ju bra utbildade där har jag hört. Och har man en svensk kvar på plats i Sverige så kanske det är nån tanke med det, men tjänar man nåt på affären?

Så det har blivit. Snål och misstänksam men glad att jag slutat jobba i tid får bli dagens spaning.