Lite tar jag åt mig äran

Det är mycket prat om motion i vår klan, och lite tar jag åt mig äran.

Start vid midnatt på torget i Örnsköldsvik

Ja, det hade nog varit mycket motion ändå kanske nån säger och visst, det är ju trendigt men jag var den första marathonlöparen så lite påverkan har jag nog haft. Men jag hade nog inte kunnat matcha Anders, klanens ultramarathonlöpare. Jo, jag blev också ultramarathonlöpare med mina tre femmilslopp, Yours Truly, men nu i dag var det 12,9 mil som skull springas, 3 marathon på raken!

Inte rekord för hans del, han klämde 16 mil (4 maror!) härom året på ett lopp i Täby, men det här var tufft nog. Banor kan vara olika och vädret också. Start mitt i natten (kl 0.00) på torget i Örnsköldsvik och sen drog det iväg söderut nedåt för målgång vid Höga Kusten-bron. 12, 9 mil!

Slitigt

Det här är inget man bara kan ställa upp och göra, det är massor, massor av förberedelser och mycket jobb med att prova ut rätt skor och annan utrustning och så ska man vara frisk just den dagen man ska springa, mycket ska klaffa.

Hur man känner sig på en mara efter tre mil och en mil kvar vet jag alltför väl, men hur man känner sig efter 10,5 mil med 2,5 mil kvar kan jag knappt föreställa mig, Anders har sagt nåt om att man nästan börjar känna hallucinationer. Märkligt!

Vanligt folk brukar oja sig och prata om galenskap, men vanligt folk förstår inte vad det hela går ut på. Sen är det väl så att folk alltid rynkar på näsan åt såna som gör nåt extra som inte vanligt folk klarar av.

Själva ultramarathonloppet i sig är säkert inte nyttigt, men det är träningarna för att förbereda sig, och den som är så tränad att man kan ställa upp i ett sånt här lopp måste ha blivit begåvad av fantastiska gener av föregångarna i släktträdet. Varsågod Anders!