Studsmattan och lite historia

Vi surrade lite om studsmattor härom dan, jag och en kompis. Ingen av oss studsar längre, men visst förstår jag varför det har blivit så populärt, finns i varenda trädgård där det finns barn. Skulle jag haft småbarn hemma hade nog jag också haft en studsmatta i trädgården.

På granntomten står en studsmatta, oftast tom. 

Dom är absolut inte vackra speciellt det fula nätet, men barnen kan ju vara ute hur länge som helst och studsa. Bra motion är det också, men i min ålder hänger inte balansnerverna i öronen med, så det blir ingen studsmatta för min del. Men hemma hos Nelly och Selma är jag med och leker så gott det går ändå.

Min kompis var mest inne på hur farliga dom är, och visst kan man väl stuka foten och tom bryta benet om man har otur, men det kan ju barnen råka ut för när dom är ute och cyklar också. Har bara studsmattan fått en bra placering så är det klart det ska vara en studsmatta på gården även om det nog inte blir en sån hos oss på Stentorpet. Min kompis berättade om en nedgrävd studsmatta där mattan kommer i marknivå. Det var ju rätt praktiskt, då behövs ju inte nätet!    

Så till studsmattornas historia. Jag var med när studsmattan kom till Sverige! I alla fall när den blev allmän på gymnastiken i skolan. Det var nog runt 1960 och vi hade fått en ny gymnastiklärare, Anders Lindh, olympier i Helsingfors -52 och flerfaldig svensk mästare lanserade studsmattan som träningsredskap i skolorna och vi fick prova. Han hade sett såna i USA berättade han. Fyrkantig matta och inget säkerhetsnät, men kul var det och vi var ju imponerade av en sån namnkunnig och modern magister. Som tyvärr snabbt försvann och studsmattan lika så. Sen fick vi en snäll konventionell magister, Ernst Gutwasser, men studsmatta var inte aktuellt längre.