Separett Villa 9000

Det här närmast betraktas som ett obetalt reklaminslag för Separett Villa 9000.

Lika fräsch nu som då

Jag har nog aldrig på eget initiativ gjort rent på toan hemma i stan, men vår toa i stugan är det oftast jag som gör ren. Som i går och jag är så imponerad av den här lösningen på toabekymren, så det är närmast ett rent nöje att fräscha upp den. Och det fick lov att bli en rapport här i Mitt Sjuttital.

Det är tio år sen mer eller mindre precis nu som vi bytte ut vår Mulltoa som fungerade så dåligt och satte in en Separett i stället. Slog på strömmen och sen har den surrat dygnet runt! Tio år utan minsta mankemang, visst är det imponerande. Tio år på raken, dygnet runt och fungerar fortfarande lika bra nu som då.

Det kanske finns andra lösningar som fungerar lika bra som den här, men ingen kan fungera bättre. Är vi tillfälligt 15 personer i stugan svämmade gamla mulltoan över, men Separett: inga problem!

Jag var bara tvungen att skriva det här inlägget i väntan på intressantare inspiration i morgon. Och så ser jag att vår modell nu gått ur tiden, heter visst Villa 9010, men så länge vår gamla står där och spinner som en katt så står den förstås kvar!

Två-årsjubileum idag!

Fira med tårta? Nej, men med ett extra glas vatten.

Egentligen är det på onsdag, 1 juli 2015, men då det här är det andra årets sista tvådag firar vi idag. Sista halvfastedagen på det andra året.

Undrar hur många som fortfarande hänger fast vi den här 5:2-metoden som inte är en diet, det är en livsstil. Två år i lite siffror: 2 år á 52 veckor minus 5 veckor per år då vi slarvar och hoppar över är 94 veckor med vardera 2 halvfastedagar. Det blir alltså 188 halvfastedagar då vi bara tar in 5-600 kalorier och bra många kalorier som jag sagt nej till. Den uträkningen får jag ta till ett annat jubileum.

Inte kan jag säga att jag är si och så mycket piggare av min 5:2, men jag ser ju att jag har hamnat på en hyfsat mycket lägre vikt nu än för två år sen, och det är rätt skönt att det är så enkelt att hålla vikten. Och när vi inte fundamentalistiskt håller på våra halvfastedagar så är det sällan några problem.

Nån enstaka gång blir jag lite speedad utan mat, men oftast lite trög både tanke och fysiskt. Då tänker jag ofta på såna som ofrivilligt blir utan mat. Våra egna förfäder som fick emigrera under nödår och alla andra i nutid som inte kan unna sig den här lyxen att frivilligt avstå från glass och wienerbröd.

Men det är en annan historia. Vi tuffar vidare i juli på vårt tredje 5:2-år, den helt överlägset bästa metoden att hålla koll på midjemåttet.    

Fritidshus eller ut och resa?

Några av våra bekanta reser jämt. Som dom som just kom hem från en vecka i den egna hotellpoolen på andra sidan Atlanten där de knappt lämnat hotellet men snart är väg igen mot nya resmål och nya hotell. Tre nya resor var beställda fram till vintern. Men vi håller till i stugan.

Jag har nått opp till högsta topp

Jo, jag tar gärna en tur jag också och visst kollar jag resmål ibland, men hittar inget som riktigt lockar. Man är ju olika och dom som trivs bäst på hotell i andra länder får väl göra det, men nu när värmen börjar komma är det inte dumt med en matbit i kvällssolen i pergolan och en promenad här i omgivningarna på det. Eller ska vi casha in stugan och köpa ny resväska i stället?

Tveksamt, och nu ligger vi rätt bra till efter några dagars hårt arbete. Gårdagen var nog jobbigast när vi jobbade med lite trist och oflashigt underhåll av avloppet som jag borde kolla oftare  i stället för att spara jobbet tills det blir akut. Men jag har lätt för att skjuta upp det trista jobbet till morgondagen. Örjan skärp dig!

Då var dagens ansning av björkhäcken lite lindrigare. Jobbigt i solen förstås men med häcksaxen jag ärvt av Annika och Calle så går det i alla fall mycket snabbare än att klippa med sekatör som jag alltid gjort tidigare. En cykeltur nu på eftermiddan så tar vi tag i lite mer underhåll i morgon.  

Men "fritidshus eller ut och resa" är inget dilemma för mig. Det är klart att att jag föredrar båda. Eller morgonkaffet i morgonsolen hemma på verandan avrundat med ett morgondopp i ån är nummer ett, men blir det sen tillfälle att ta en liten tur så är det ett plus. Men det är ett himla stressande och köande på resor, det är ett stort minus. 

Det blir snart mat ute i kvällssolen och efter några tuffa jobbardagar i stugan hänger samtalsämnet i luften, "ska vi ta en liten tur".

Lite tar jag åt mig äran

Det är mycket prat om motion i vår klan, och lite tar jag åt mig äran.

Start vid midnatt på torget i Örnsköldsvik

Ja, det hade nog varit mycket motion ändå kanske nån säger och visst, det är ju trendigt men jag var den första marathonlöparen så lite påverkan har jag nog haft. Men jag hade nog inte kunnat matcha Anders, klanens ultramarathonlöpare. Jo, jag blev också ultramarathonlöpare med mina tre femmilslopp, Yours Truly, men nu i dag var det 12,9 mil som skull springas, 3 marathon på raken!

Inte rekord för hans del, han klämde 16 mil (4 maror!) härom året på ett lopp i Täby, men det här var tufft nog. Banor kan vara olika och vädret också. Start mitt i natten (kl 0.00) på torget i Örnsköldsvik och sen drog det iväg söderut nedåt för målgång vid Höga Kusten-bron. 12, 9 mil!

Slitigt

Det här är inget man bara kan ställa upp och göra, det är massor, massor av förberedelser och mycket jobb med att prova ut rätt skor och annan utrustning och så ska man vara frisk just den dagen man ska springa, mycket ska klaffa.

Hur man känner sig på en mara efter tre mil och en mil kvar vet jag alltför väl, men hur man känner sig efter 10,5 mil med 2,5 mil kvar kan jag knappt föreställa mig, Anders har sagt nåt om att man nästan börjar känna hallucinationer. Märkligt!

Vanligt folk brukar oja sig och prata om galenskap, men vanligt folk förstår inte vad det hela går ut på. Sen är det väl så att folk alltid rynkar på näsan åt såna som gör nåt extra som inte vanligt folk klarar av.

Själva ultramarathonloppet i sig är säkert inte nyttigt, men det är träningarna för att förbereda sig, och den som är så tränad att man kan ställa upp i ett sånt här lopp måste ha blivit begåvad av fantastiska gener av föregångarna i släktträdet. Varsågod Anders!

Studsmattan och lite historia

Vi surrade lite om studsmattor härom dan, jag och en kompis. Ingen av oss studsar längre, men visst förstår jag varför det har blivit så populärt, finns i varenda trädgård där det finns barn. Skulle jag haft småbarn hemma hade nog jag också haft en studsmatta i trädgården.

På granntomten står en studsmatta, oftast tom. 

Dom är absolut inte vackra speciellt det fula nätet, men barnen kan ju vara ute hur länge som helst och studsa. Bra motion är det också, men i min ålder hänger inte balansnerverna i öronen med, så det blir ingen studsmatta för min del. Men hemma hos Nelly och Selma är jag med och leker så gott det går ändå.

Min kompis var mest inne på hur farliga dom är, och visst kan man väl stuka foten och tom bryta benet om man har otur, men det kan ju barnen råka ut för när dom är ute och cyklar också. Har bara studsmattan fått en bra placering så är det klart det ska vara en studsmatta på gården även om det nog inte blir en sån hos oss på Stentorpet. Min kompis berättade om en nedgrävd studsmatta där mattan kommer i marknivå. Det var ju rätt praktiskt, då behövs ju inte nätet!    

Så till studsmattornas historia. Jag var med när studsmattan kom till Sverige! I alla fall när den blev allmän på gymnastiken i skolan. Det var nog runt 1960 och vi hade fått en ny gymnastiklärare, Anders Lindh, olympier i Helsingfors -52 och flerfaldig svensk mästare lanserade studsmattan som träningsredskap i skolorna och vi fick prova. Han hade sett såna i USA berättade han. Fyrkantig matta och inget säkerhetsnät, men kul var det och vi var ju imponerade av en sån namnkunnig och modern magister. Som tyvärr snabbt försvann och studsmattan lika så. Sen fick vi en snäll konventionell magister, Ernst Gutwasser, men studsmatta var inte aktuellt längre.

Det bästa och sämsta jag gjort

Om man riktigt tänker efter kanske det finns andra toppar och dalar, men åtminstone ett av det bästa jag gjort var absolut att jag blev marathonlöpare. Det hände sig på Stockholms Stadion den 7 juni 1998 kl 18.16. Målgång efter 42195 meter och solen sken.

En passage på Höga Kusten Ultra
Hoppas Anders inte snubblar!

Sen det sämsta, där finns det mer att välja bland. En del får jag väl bara acceptera och lägga bakom mig och dom värsta grodorna får jag väl be om ursäkt för, "ska inte göra om det", men det jag tänkte på nu och som var ett väldigt dåligt beslut var att dra ner på löpträningen den här våren. Jag kommer ju inte igång igen! Det här har också varit bloggtemat lite väl ofta den här våren, det blir inga fler såna här inlägg.  

Och det var lite planerat, för som pensionär har man ju inte "all tid i världen". Jag prioriterade ner löpningen och körde desto mera på gymmet i stället som syns på mina biceps som jag kommer att visa upp på sommarens badstränder för intresserade, men mina joggingtider nu till Älgudden är pinsamt dåliga. Margareta går fortare än jag springer känns det som.

När sen Anders till helgen står på startlinjen till Höga Kusten Ultra 129 kilometer! blir jag förstås glad för det, det är fantastiskt roligt helt enkelt, men förlåt Anders jag blir lite avis också. Tre maror på raken springer du och jag kan inte hålla farten uppe ens till Älgudden, min gamla kortvända.

Nu går jag och sneglar på joggingskorna som är lite dammiga. Om jag skulle ta en morronrunda i morrn och ta tiden till Älgudden tur och retur. 6 kilometer. Kan jag sen förbättra den tiden under sommaren så .....          

Spilld mjölk är inget att gråta över och jag ska inte älta det här med "det sämsta" mer och tänka mer på "det bästa" i stället.              
 

                              

På håret hos frisörn

Med en fullstämplad rabattkupong tänkte jag klippa mig extra billigt idag, men var hela stan där idag?

Paradgatan en turistig vy?

Som tur var hade jag gott om tid så jag tog min kölapp och tog en promenad en stund. Hur ser stan ut med turistögon? tänkte jag utforska tills det blev min tur hos min hårfriörska.

Lite ödsligt 

Västerås är en rätt fin stad med fina miljöer, Kyrkbacken och Domkyrkan, Djäkneberget, partiet längs Svartån och hamnområdet etc. men själva centrum får jag väl erkänna kan se lite trist ut, åtminstone på den vändan jag gick idag. Men det är gott om uteserveringar, det är ett plus och säkert nåt som turister uppskattar. Inglasade restauranger som passar årets väder så här långt men även många för soliga och varma dagar, som t.ex.   O'Learys nya uteservering på Stora Torget. Vi är hemma i stan så lite på sommarn så man känner sig som en turist, och det lockade till en utekväll men ajdå, måndag = tvådag. Ingen bra idé att gå ut ikväll och bara beställa in ett glas vatten.

O'Learys uteservering
får vänta på ett besök 

Västerås är väl inget turistmål i sig för långväga turister men nog kan man strosa runt lite här och ha det trevligt så några pluspoäng som turiststad blir det allt. Och på en båttur ut på Mälaröarna och en tur till slotten en bit utanför stan så det finns mycket att se. Varför inte det unika Jazzens Museum i Strömsholm, jag fick programmet därifrån idag.

Så strosade jag runt en stund i väntan på min tur. Jag trodde nog det skulle ta en bra bit över en timme, men precis när jag kom in på Klippstugan tryckte min frisör fram mitt nummer! Tala om tur! Så jag fick min nya sommarfrisör med rejäl rabatt sånt som en sjuttitalist uppskattar. Och kalufsen måste förstås förevigas med en kortklippt selfie.

En trist klagovisa

Midsommar 2014 blev tre i klanen sjuka. Margareta gick vissen ända till september, några andra var vissna ännu längre. Är det nåt sånt jag har att se fram mot i år?

Två bilar till blev det innan vi kom till sillen!  

Hoppas bara att jag inte smittade några andra, jag har försökt hålla mig på min kant så gott det har gått. Och med gott samvete hållit mig borta från matlagningen.

Det är det också så många i familjen som är duktiga på så det är bäst jag håller mig undan, och en intressant uträkning säger att det bara i midsommarhelgen har serverats 85 måltider här på Stentorpet, alla frukostar oräknade. Långbord och partytält. Mycket matlagning har det varit - tur att alla bidrar inte bara med matlagningskonster utan också med råvaror. Och så har jag som vanligt bidragit rejält vid diskhon.

Och på parkeringsplatsen var det knökfullt. Imponerande att vi fick plats med sju bilar!    

Alla förkylningar men speciellt sommarförkylningar är trista. Tjock i huvudet och seg i tanken. Hosta och snuva, inte läge för så mycket motion. Varför sommarförkylningar brukar vara extra sega vet jag inte, men nu har jag beklagat mig tillräckligt. Det blir bastun i morgon och sen tänker jag bara tänka positivt så då är förkylningen Putz weg.

Nu på söndagskvällen efter den här midsommarhelgen har jag i alla fall samlat mig så att det kunde bli en offentlig klagovisa. Men som tur var gick Wild Kids-veckan kanonbra, nästan bättre än vanligt. Och efter bastun i morrn mår jag bra igen!
   
      

             

Barnbarnsvecka

Hur var det det började egentligen, våra barnbarnsveckor? Jag minns inte riktigt, men upplägget tar jag åt mig äran av, Wild Kids med en massa tävlingar.

Vi springer fort, vi hoppar långt, vi gissar frågor och kastar prick. Föräldrafritt förstås och menyn sätter barnen själva ihop. Sovmorgon och gott om tid att bara leka eller slappa i solen eller som i år när det varit lite kyligt sitta och knappa på mobiler och datorn med sina spel. Just nu sitter dom äldre och spelar schack där de yngre storögt tittar på. Och mellan varven hjälper dom mormor/farmor med det dom kan.

Det är inte många år man har barnbarnen i den här åldern så "de tål ve' å passa på" Dom äldsta är snart på väg till Japan på scoutläger, sen är nog morfars tävlingar i Sala inte riktigt lika häftiga.

Varma Wild Kids-veckor ligger vi timme efter timme i ån och busar, i år har vi inte badat alls. Långsamt? Inte en sekund! Kusinerna är så inkörda på varandra och ser till att ta vara på de här föräldrafria dagarna. Och Margareta och jag får tilfälle att prata ostört med ungarna.

En utmaning är att göra tävlingar som passar både stora och små. Det lyckas skapligt ibland, jag skulle kunna konsulta som WK-lekledare om det inte vore så att det är ett så tufft jobb. När karriären började vid 64 gick det rätt bra, men nu vid 71..…. Skriva bloggar är bara att glömma, de här raderna som jag skriver under schackpartiet vet jag inte vad de handlar om men nu trycker jag Enter så ska vi försöka få i säng några av ungarna och snart nog blir det sängen för mig också. Klockan är över nio!

Wild Kids på Stentorpet

Hoppas inte SVT har namnskyddat sin spännande tävling för barn för jag erkänner utan vidare att det är därifrån vi tagit namnet på vår barnbarnsvecka.

Nu är det sjunde året så man får väl säga att det är en tradition. Lite enklare tävlingar än originalet, lite mindre påkostat och priserna är inte så märkvärdiga heller, men det har blivit en institution i klanen.

Tuffast för arrangörerna tror jag. Jag tänkte knappa en stund på surfplattan i kväll, men det blir allt Gonatt! Hårda tävlingar i morgon igen!

Ett litet steg för mänskligheten

Men det det här är typiskt en sån sak som är stort för mig som fritidshusägare, vi har fått grus på vägen!

Per-Ivar Juhlin in action. Skicklig och kan rekommenderas! 

Det här fixar vi bara var 8-10 år sådär, så det är värt ett omnämnande. Jag hade gjort det oftare om det bara hängt på oss, men vi är fyra hus som delar på vägen och alla har inte alltid varit lika angelägna även om vi alltid stått för mesta kostnaden. Vi som bor längst ner på vägen åker ju längst på den, sliter mest på den, så vi har oftast stått för halva kostnaden så ha dom andra fått dela på resten, det har grannarna nappat på direkt. Så här mellan fyra ögon kan jag berätta att hade vi bott längre upp så hade jag sett till att vi självklart solidariskt delat lika på kostnaden och så får det bli nu.

Och nu som sommarboende i ett fritidshus på landet där det inte händer alltför mycket blir väl innehållet här i min sjuttitalsblogg ofta på den här nivån. Vad som legat på grillen. Om jag badat i ån och temperaturen där. Om vi sett nån ovanlig fågel etc etc. Och ingen större skada om det blir bloggfritt ibland.

I veckan som kommer kan det förstås bli en och annan spännande rapport när den årliga Wild Kids-veckan börjar och barnbarnen anländer. Vi börjar redan i kväll när deltagarna anlänt och avprickats i deltagarförteckningen. Själva invigningsceremonierna börjar annars i morgon klockan 10.00 med traditionell inmarsch till tonerna av Benny Anderssons "Marsch Pannkaka", spelens signaturmelodi.              

Varför köper du inte en Volvo?

Det var Calle som frågade mig det häromdan och igår filosoferade Kjell och jag över det där hur man väljer bil, varför man gillar ett visst bilmärke. Och just idag var det en hel annonsbilaga i Vlt från Volvo - borde vi valt en Volvo? Jag har studerat broschyren, och fanns det några bra argument för att vi skulle vi köpt svenskt? Ja, kinesiskt...?

En sån Volvo skulle jag gärna ha   

Vår första bil var en liten Ford av en ren tillfällighet och sen har vi haft fler olika sorter. Några fler Ford har det blivit och flera andra märken också, några Volvo också. Är man nöjd med en bil blir det väl lätt en till när det är dags att byta, men varför så många svenskar, 20%, alltid köper Volvo kan man ju fundera över. Tjänstebil var det för mig, och det är nog väldigt många Volvo som köps just som tjänstebil. Det är ett bra märke och även om det inte längre är direkt svenskt så sker ju tillverkning och utveckling i Sverige, det är ju fint.

Men det finns andra bilmärken också. Och bilköp är inte bara rationellt, det är mycket känsla inblandat. "Vårt" bilmärke, Citroën, har inte många procent i Sverige (högre siffror i EU) men vi fastnade för den en gång och provar en till. Alla bilar är ju bra numera och dom håller allt längre och rostar inte längre, varför inte ta en som är lite ovanlig? Och det är rätt skönt att inte se bilen som nån statussymbol. Jag vet inte om det är sant men jag har hört om ett par BMW-ägare som putsar motorrummet med tandborste!

Alla bilar är som sagt bra. Så ser det i alla fall ut när man kollar annonser, och alla har sina finesser, ingen dramatisk skillnad. Att vi skulle ha en lite mindre bil än sist var självklart men den minsta Volvon, som säkert är jättebra, gav inget utslag på känslokontot. Inget som motiverade en massa fler tusenlappar i alla fall. Visst hade vi några andra alternativ, men vi kör alltså franskt ett tag till. Volvobroschyren såg väl fin ut, men "No je ne regrette rien"


Och vid den här åldern tänker man, blir det här vår sista bil? Nej, dom håller visserligen länge, vår nya möjligen sjuttitalet ut, men ett par till ska vi nog hinna med. Kanske en elbil också för åtti-nittitalet?

Och möjligen tom en Volvo om man får Bra Vibrationer nån gång.  Kikki och jag har sjungit en gång på samma tillställning, det gav rätt bra vibrationer som jag måste skriva ett blogginlägg om nån gång. Ja vi har uppträtt samtidigt två gånger faktiskt. Allt kommer i mina memoarer.        
        

Stentorpseken har framtiden för sig

Stentorpseken vann till sist matchen mot granen   

Det var fråga om minuter för att rädda livet på vår ek som mådde allt sämre i skuggan av den stora granen. Nu går den en lysande framtid till mötes.

Redan i september 2011 hade jag märkt att eken mådde dåligt och den här bilden la jag ut då på en av mina bloggar. Här var eken någorlunda vid liv, men nu 2015 var den i stort sett död. Innan vi tog fram motorsågen och drog ner den alltför stora granen.

Nu har det nästan gått en månad sedan granen föll och redan har eken tagit sig! Förr växte inte en gren mot granens håll men nu redan på en knapp månad drar det iväg nya grenar!    

Bilden gör inte eken rättvisa.
Den växer riktigt bra.

Rumskullaeken i Vimmerby är Sveriges äldsta ek, 1000 år sisådär, och har varit med i Vilgot Sjömans Nyfiken Gul. Börje Ahlstedt och Lena Nyman hade lite kuttrasju där i bladverket, men det är Stentorpseken som har framtiden för sig, och den har redan nu i sin ungdom fått vara med i min sjuttitalsblogg, det smäller högre än en Vilgot Sjöman. Självklart kommer jag att följa hur eken växer till sig och dokumentera alla framsteg framöver. Har jag tur att återfödas på rätt sätt då och då genom historien så kanske jag kan få se den ränna iväg både på höjden och i omkrets. Tanken svindlar.

Till historien hör också att Stentorpseken har anor från Öland. Vår Stentorpsgranne Kjells föräldrar tog en gång en ekplanta med sig hem från Öland som sen växte sig stor och spred sig till vår backe. Fint ska det va för det vet ju alla att öländska ekar är de allra bästa.

Men den håller inte för Börje än om han skulle få tag på nåt snyggt som vill klättra i träd tillsammans med honom. Men kanske Börjes barnbarns barnbarn är spekulaneter en gång om det blir en ny nyfikenfilm.
                                   

På banan igen!

Det har varit bloggfritt några dar till allmän lycka, men det är svårt att hålla fingrarna i styr alltför länge.

Efter att årets #blogg100 avslutades i måndags har det varit några vändor med kommentarer på våra forum som bara intresserar oss deltagare, men jag gör en ändå en summering. Vår general hade ett program han körde och fick fram en massa statistik.

Det var lite färre deltagare i år än tidigare, 4-500 tror jag det var. Statistik gillar jag och man skulle kunnat visa fler staplar, vilka ämnen har avhandlats, hur många kommentarer har skrivits etc. Könsfördelning, åldersfördelning etc etc. Nu var det mest antal blogginlägg på några olika ledder. Och ojdå, hr Widmarks vandring genom sjuttitalet blev inte ens bokförd!

Seriöst bryr jag mig inte att jag inte kom in in på "topplistan", men hade generalen och hans analysprogram räknat mina inlägg hade jag kommit på plats fyra antalsmässigt men var jag hade hamnat kvalitetsässigt är mer tveksamt. Plats fyra av 400 är ju bra om man tycker det är viktigt, och det ser jag att några av mina kollegor tycker, att komma med på topplistan, men jag är ju så blygsam så jag nöjer mig med en liten kommentar här för mina närmast sörjande. Och missade analysprogrammet mig så kanske det var fler också som inte fick sina inlägg räknade.

De flesta har haft fullt sjå att skriva ett inlägg varje dag så merparten har nog hamnat på 100 prick, och jag har inte haft någon annan ambition heller, det har bara av misstag råkat bli några extra någon gång, som den vårvinterdagen då jag skrev tre inlägg och ursäktade mig med en liten dikt som började så här:      

Skrivklådan var svår i går
dags för bättring nu och bot
men när vintern går mot vår
kör min autopilot

"En om dan" sa Fredrik Wass
"sju i veckan räcker gott"
Fredde - känner mig så kass
skrivklåda har blitt min lott

osv, fyra verser till.

Men blir det nån fler #blogg100 lurar jag på att satsa men på kvantiteten. Eller är det kanske så att jag inte räknas för att jag fallit för åldersstrecket? Åldersdiskriminering? Äh - nu knappar jag vidare här i min sjuttitalsvärld vare sig jag räknas eller inte! Att blogga är ingen tävling.                    

Den ljusnande framtid är vår!

För tredje året i rad har jag deltagit i #blogg100 och naturligtvis klarat av utmaningen den här gången också. Som utmaningens nestor antar jag. På slutet har det varit lite negativt i bloggen, men idag ska jag bara vara positiv. I studenttider passar rubriken om den ljusnande framtid!    

Jag såg Filip och Fredriks "Trevligt Folk" häromdan, den bidrog till att tänka positivt. Heja Somalia! Så fick jag ett livstecken från bastufirman som varit så svåra att nå, det var också positivt. Dom har väl mycket att göra förstås där dom står och snickrar på bastun vi beställt. Föreställningen med Rock Everybody på Djäkneberget på Nationaldagen, var väldigt kul och jag träffade en massa trevligt folk. Positivt, positivt. Stentorpsbesökarna i  helgen, Annika & Calle, fixade god mat och trevligt sällskap. Tackar! Positivt! Och det kyliga vädret hade lätt kunnat vara ännu kyligare och ännu blåsigare och ännu regnigare, men det var det inte. Positivt!

En hårresande selfie efter väl förrättat värv
och ett lätt förvirrat intryck...

Under de här 100 dagarna med #blogg100 har det här producerats 119 inlägg. Drygt ett kvarts år av mitt 70:e levnadsår har dokumenterats på mitt sätt, ibland med en åsikt, ibland lättsamt, nån enstaka gång allvarligare, ibland bara lite ytligt men oftast är det eftertänksamma, egotrippade visdomsord av en motionär i sina bästa år. Jag har ingen djupare mening med min blogg just nu än att bara dela med mig av mina intryck i mitt sjuttital och kanske nån läsare håller med nån gång medan andra mer överseende ruskar på huvudet. Jag brukar citera min kollega Ferlin: "Mig kvittar det lika om det är väl eller illa skrivet" jag skriver mina inlägg ändå.
     
Under de här 100 dagarna har jag läst en massa bloggar, och jag hade kanske hoppats på mer kontakter med likasinnade, men jag är positiv idag ändå. Här under min ljusnande framtid som börjar redan i denna stund kommer så mycket positivt att hända och jag kommer att få en massa intressanta kontakter och erfarenheter. Min sjuttitalsvandring vandrar vidare mot nästa äventyr som det står i undertexten.

Nästa händelse värd att rapportera blir #blogg100-träffen ikväll här i stugan tillsammans med #blogg100-kollegor från trakten. Anmälda just nu är bara jag själv och min korrekturläsare, men vem vet, det kanske blir en riktig anstormning. Kaffe och bulle och intressanta diskussioner blir det! Välkomna!

Och tack för intresset för livet i Mitt Ljuva Sjuttital.

Tidens melodi

Ingen sprutt i ån 

"Swing it magistern, det är tidens melodi" ska Clea sjunga på skolavslutningen. Kul sång från 40-talet som man fortfarande blir glad åt och stampar takten till. Men hur är det med tidens melodi? Vad har hänt? Vart är vi på väg? Quo tendimus? (nej, jag kan inte latin, men med Google Translate kan man verka lite märkvärdig)

Jag blev lite fundersam igår när min gamle arbetskamrat hade blivit "såld" till Indien och att det kommer att sparas mer och mer på oss improduktiva åldringar är ju självklart, lite orolig kan man bli inför åren man har framför sig. Det kommer nog tyvärr att bli gott om ämnen här i min sjuttitalsblogg som inte alltid är så positiva.

Och när jag ändå är negativ: finns det nån framtid för vår å, Viksbergsån från Olof Jons Damm ner till Långforsen? Ån har ju ett kulturvärde, ingår i det system som gav kraft till det som en gång var Sveriges största inkomstkälla, Sala Silvergruva. Redan på 15-1600-talet gav det här vattensystemet gruvan den energi som behövdes. Vallar byggda under åratal av hårt arbete och dammluckor som har skötts professionellt så att vattenflödet ska bli bra. Men nu ska det sparas pengar så för att göra lätt för sig, Sala kommun? Länsstyrelsen? Eller vem är ansvarig? Ja för att göra lätt för sig så står dammluckorna i de 5-6 sjöarna som är med i systemet öppna för jämnan.

Hoppas vi kan fortsätta bada här i vår å  

Med mitt begränsade förstånd betyder det att vattennivån i sjöarna sänks, vattnet i ån rinner allt långsammare och sjöarna och ån slammar på sikt igen. Inte bara vårt bad, men även ett helt kulturarv förstörs allt mer när det fattas pengar. Bara för att spara några tusenlappar, och att höja skatter är de väl bara vi fyrtitalister som accepterar.




I morgon är det dag 100 i  #blogg100-racet, jag ska försöka vara positiv då. Nu har det varit lite väl mycket gnäll här i Mitt Ljuva Sjuttital så i morgon ska det andas optimism och framtidstro. Hur jag nu ska få ihop något trovärdigt om det...                  

Swing it Magistern swing it - Ja, det är tidens melodi!
Gör som jag var glad och fri och du kan inte låta bli med all din energi!  

Snål och misstänksam

Är det så jag blivit? Jag som brukar känna mig generös.

Det är så många som vill ha mina pengar, insamlingar, tiggare på gatan, pensionärsskatten, bli månadsgivare etc. Man får lära sig att bli lite onödigt hård.

Men när ett par unga tjejer utan ett ord sätter fram en lista om ett upprop för bättre villkor för dövstumma, då är det klart att jag kan skriva på uppropet tänkte jag. En namninsamling kan man ju stödja och det såg riktigt ömmande ut i texten överst på listan. Men så kom jag till kolumnen där jag fick välja hur mycket jag skulle ge till den här dövstumma flickans organisation. Eller till henne själv kanske. 200 kronor var rätt vanligt såg jag i listan.

"Nej några pengar har jag inte tänkt ge dig" sa jag till den dövstumma flickan. "Men 100 då. Eller 50" svarade hon snabbt botad från sitt handikapp. Sen gav hon mig en ilsken knuff och försvann. Det var ju rent bedrägeri som borde polisanmälas.

Så träffade jag på en gammal arbetskamrat i affärn, Jag slutade nog jobba i rätt tid. Jobbet jag lämnade har bara dragit ner, inget är som förr. Nu var hela verksamheten outsourcad till Indien, han också. Han gjorde samma saker som förr men chefen och arbetskamraterna satt i Indien. Service till kunderna var det inte tal om, nu gäller bara att hålla i kostnader. Vi hade rätt kul på det här jobbet, men nu är alla profiler skingrade, arbetsglädjen fanns inte kvar. Han såg bara fram mot pensionen trots pensionärsskatten. Det går väl att sköta svenska stålverk hjälpligt från Indien, dom är ju bra utbildade där har jag hört. Och har man en svensk kvar på plats i Sverige så kanske det är nån tanke med det, men tjänar man nåt på affären?

Så det har blivit. Snål och misstänksam men glad att jag slutat jobba i tid får bli dagens spaning.                

Härskarteknik

Det måste bli några rader om härskarteknik innan jag stämplar ut från #blogg100. Ett halvseriöst inlägg, men många av mina #blogg100-kollegor är lite mer seriösa än jag.

Misslyckades med sin
härskarteknik

De allra flesta folk man möter är hyggligt folk, men visst har jag råkat ut för varianter av härskarteknik ibland, oftast på jobbet. Var det härskarteknik som Göran Persson visade Maud Olofsson i en debatt en gång som man sa eller hade han bara ont i ryggen som han sa själv?

Härskarteknik har jag varit road av att läsa om allt sedan jag läste Elaine Bergkvists bok (hon heter Eksvärd nu) men jag gillar inte att hon kör med svepande invektiv när exemplen handlar om några gubbar som gjort nåt dumt. Eller äldre gentlemen som jag föredrar att säga. Vi är väl inte så farliga?

Men en massa bra exempel finns i den boken och jag skulle kunna lägga till ett par kapitel från egna erfarenheter. Som den där chefen som ofta gäspade ljudligt och satt med fötterna på bordet när man skulle prata med honom. Petade sig gärna i näsan! Och han som alltid visste allt och gärna visade att han kunde bäst. Och dom där som alltid var sena så man fick sitta och vänta.

Här har jag ett par aktuella exempel: "Jag ska sätta upp en bastu i stugan" sa jag till en vän häromdan. "Hö hö, det har jag en i källarn men den har vi bara som förråd! Hö hö hö"  Jag som hade tänkt berätta lite och kanske föreslå att vi kunde ta en bastukväll tillsammans, men det fick vara. Ett annat aktuellt exempel är vännen som med eftertryck förklarade för mig hur dumt det är med min typ av motion vid min höga ålder. Det hade vännen hört som Povel Ramel sjöng i en sång en gång "det har jag hört av en vän som hört av en granne strax breve´"

För det mesta bryr jag mig inte. Säger gärna emot och skrattar lite.  Men värsta härskartekniken är nog dom där som ointresserat ignorerar och börjar prata om något annat. Då blir jag lätt lite ställd och kanske blir lite löjligt obstinat. Och de flesta som kör med härskarteknik vet nog inte om det själva, märker det inte. Och jag är nog inte alltid helt oskyldig själv, men det är intressant tycker jag.

Flugsnapparen körde med härskarteknik i fågelholken såg vi idag där han försökte jaga bort blåmesen och ta över holken men han blev resolut bortmotad. Det så man ska göra, säg ifrån!          

Sommarn började idag

Mager frukost. Vi börjar med en 2-dag.

Idag kom Vlt till Stentorpet. Det är då sommaren börjar.

Det började visserligen med ett rejält åskväder i går kväll, vi blev utan internet och TV hela kvällen. TV var väl strunt samma, men det var ett par grejer jag tänkte fixa på nätet, jag slutar aldrig att förundras hur fort det gick att bli beroende av internet.

Men mobilerna då? Svt har haft ett projekt och testat internet på vischan och det fungerar bedrövligt, det bara är så. Vårt vanliga, fasta internet, som nu slogs ut av åskan är rätt OK, men nu var det väl också några mobilmaster som också slogs ut. Rätt skönt i och för sig, sängen och boken kallade, men det var bra att Svt körde den här kampanjen, om inte förr så borde politikerna nu vara medvetna om hur dåligt det fungerar utanför tullarna. Min 3-mobil visar idag godkända 4 pluttar av 5 men Margaretas Tele2 ligger på 1 eller högst 2 av 5 och igår kväll var det tvärstopp.

Stentorpet i morgonsolen

Sommaren är kort säger Ledin och hur vädret än blir, visst kommer sommaren att gå fort. Det här är inlägg 96 i #blogg100-racet som har gått hur fort som helst, fyra dagar kvar, sen blir det lite mer sporadiska inlägg. Runt 120 inlägg på de här 100 dagarna är jag nöjd med även om ett och annat inte borde skrivits.




    

Sommaren är kort säger Tomas Ledin
Men slutet känns avlägset nu här i början
Och just den här dagen är solig och fin
Det fortsätter så sommarn ut hälsar Örjan      

Prisvärt, del 2

Förra inlägget tidigare idag handlade om prisvärt, det här är en fortsättning som jag glömde ta upp i morse. Jag hade tänkt få i ett exempel på vad jag tycker inte är prisvärt.

Jag har alltid gillat färg på bilar, vi har haft röda, blåa och tom en gul en gång. Såklart skulle vi ha en röd den här gången, min favoritfärg där blå kommer god tvåa. Men vid närmare eftertanke blev det inte så.

Nog har man ofta fått betala nån krona extra för färg på bilen men då har vi fått lite fräsigare klädsel samtidigt eller nåt annat lull lull.

Citroën satsar hårt på röda bilar i sin kampanj i år och har en riktigt fin röd färg, men så kollade vi prislistan. 7.500 extra kostade en röd bil. Utan några andra finesser än just röd färg, nä det kunde vi inte kosta på oss. Inte prisvärt. Sen är det nog miljöaspekter också att ta hänsyn till med en del färger så det fick bli standardfärgen, den kostade 0 kronor extra.

Min nästnästa bil

Då var ju extrautrustningspaketet mer prisvärt, 16.700 kronor kostade det för en himla massa finesser, men det är det extrapris på just nu, det bjuder man på. Kostar 0 kronor. Ja, jag vet gungor och karuseller, försäljningstrix, på nåt sätt får man väl betala det ändå, men bilfirman får en nöjd kund som tycker att han gjort en bra affär.

Men röd blev den alltså inte, det väntar jag med tills jag vinner på Triss, då blir det en röd Ferarri har jag tänkt.  
          

Prisvärt

Nokia 630

Dyrt eller billigt? Är dyrt alltid bra kvalitet och billigt alltid dåligt? Dagens fundering när jag såg Margareta kolla nyheter och Facebook i sin mobil nu på morgonen. Riktigt prisvärd mobil.

Operatören ringde henne häromdan: Vi sänker din mobilkostnad med 25% utan bindningstid om du utan avgift tar emot en ny mobil.... Vem kan säga nej till det? Hake?

Kostar en knapp tusenlapp i affärn men Tele2 hade väl ett lager dom inte blir av med, det ska ju vara Android eller Iphone - vem vill ha en Windows Phone. Jo, nu får hon riskfritt prova den en tid och får väl byta upp sig till en mer populär modell senare. Men en sällsynt prisvärd mobil tycker jag.

Värt priset är ju annars helt en subjektiv fråga så här är några exempel helt ur mitt perspektiv: 1000 kronor och mycket mer för en flaska vin som man kunde betala på Tapasbaren i lördags, det kanske nån med alltför hög lön tycker är OK men inte jag. Ett glas för 125 kr var lite mycket det också men OK i alla fall. Det blir väl 6-800 för en flaska om jag räknar rätt.

Datorn jag knappar på just nu är sex år gammal och var rätt dyr då men prisvärd då tyckte jag eftersom jag köpte den och det är inte aktuellt att byta även om man i den prisklassen (10-12000) får mycket mer för pengarna nu.

Billiga skor som slits fort köper jag ibland, men dom som är 2-3 gånger så dyra har jag år efter år. Mina Ecco för 1300 gick sin 10:e vinter i år. Ungefär. Och dom tar jag fram till vintern igen, strax efter midsommar alltså. Alltför billiga kläder är jag tveksam till också för man vet ju hur förhållandena är där dom tillverkas i Bangladesh och Kina. Min "Haglöfs-jacka" som kostade uppåt 2000 kronor i maj 2005 (jag köpte den inför en resa) är lika fin fortfarande, den hade jag på mig i busvädret i helgen.

Till sist prisvärda bilar, finns det såna? Miljöaspekter säger väl att man borde vara med i en bilpool, men det är lite opraktiskt för oss med fritidshus. Så i förra veckan beställde vi så en ny och tyckte väl att det var prisvärt för oss. Vår gamla körde vi 24000 mil med under 13 år, skötte underhållet som man ska plus normala förslitningsreparationer och någon lite onödig udda reparation, men summa summarum rätt OK bilkostnader har vi tyckt. Fransk kvalitet står sig bra så dom fick en chans till. Andrahandsvärdet är inte det viktigaste, förstahandsvärdet smäller högre för oss frankofiler.

Tycker sen någon att bilar som kostar 2-3-x gånger så mycket är 2-3-x gånger bättre och mer prisvärda så är det ett privat tyckande. Så här tycker jag. Prisvärt är sällan en absolut vetenskap.

Mer än att Margaretas Nokia 630 var riktigt prisvärd, har jag rätt eller har jag rätt?                                                            

Det värsta med att bli gammal

Som nestor här i #blogg100-rallyt där vi skriver minst ett inlägg om dan kan det vara värt med några rader till ungdomarna om hur det är att bli gammal. Här är några osorterade tankar.

Här studsar jag inte upp längre.

Alltför många av mina vänner i min ålder har krämpor här och var. Knän är vanligt. Och jag får hela hela tiden frågor om varför jag springer så mycket. Jo för att slippa problem med knän och leder är ett standardsvar jag kör med. Jag håller emot så gott det går, men det är klart att jag känner av mina år, här är några exempel:

Förr studsade man som en getabock uppför trappor och över hinder. Men på läktaren på Stadion i söndags där vi satt och tittade på Minimaran och väntade på Clea och Natan och deras kompisar kände jag mig riktigt seg när jag behövde ta mig upp och nerför läktaren. Jag fick röra mig långsamt och med värdighet och fick hålla i ett räcke eller sätta knät för varje steg. Klättrar inte i träd så bra längre.

Ja, balansen och smidigheten är nog det värsta. Näst värst kanske det är att man inte orkar lika mycket som förr. Ungdomarna kanske tycker man sjåpar sig när man behöver vila middag, men
efter en intensiv helg var vi riktigt tagna på söndagskvällen, orkade knappt fixa kvällsmaten. Ja så trötta kan väl barnfamiljer också bli men helt klart behöver man ta igen sig lite oftare mellan varven nu i sjuttitalet. Tur att Margareta är så ung än, hon får ta i när jag behöver ta en tupplur.

På tredje plats kommer kanske det som känns påtagligt i #blogg100-svängen: man är inte lika flink med IT-tekniken som kollegorna. Jag klarar mig väl hyfsat, men inte orkar jag sätta mig in i alla förkortningar och all ny teknik.

Mer ordning och reda!

Mindre stresstålig är jag och det är inte lika lätt längre att hålla 100 idéer samtidigt i huvudet men jag är också lite mer noga tror jag. Noga? Ja åtminstone några av ungdomarna i #blogg100 hoppar över bloggandet ett par tre dar och skriver ifatt senare. Eller struntar helt några dar och tar nya tag senare. "Det var lite stressigt". Vad är det för utmaning? Har dom inte sett Stig Järrel i Ingmar Bergmans Hets?: Fusk min herre!

Nu blev det kanske ett snedsprång och jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men jag ger mig här. För den här gången. Hur det är att bli gammal är ett självklart ämne jag kommer tillbaka till stup i ett här i mitt sjuttital.

Vadå roadmovie?

Inne på sista rakan i det här #blogg100-racet är det hög tid att kommentera undertexten i bloggrubriken.

Egotrippad först - ja ALLA #blogg100-bloggare är mer eller mindre egotrippade så det skäms jag inte för. Alla bloggare över huvud taget. Men Roadmovie? Ja det kan jag kanske behöva förtydliga.

Roadmovie mot okänt mål

Mina nedslag längs min fysiska förflyttning längs vägarna är ju rätt måttliga. Längs sträckan från Katrinelundsvägen i Västerås till Stentorpet i Sala gör jag sällan några stopp för att prata med intressanta personer och få intressanta upplevelser att dokumentera. Vi stannar på Coop Extra ibland i Sala och köper filmjölk, det är mer på den nivån. Ibland åker vi till Almunge, Sollentuna eller Solna inte mycket att komma med där heller längs själva vägen.

Nä, den här fysiska aspekten på min roadmovie kommer nog att bli mer intressant framåt sommaren då vi välkomnar en ny liten fransyska in i familjen, vår trettonåring börjar ju ge lite illavarslande oljud ifrån sig från baken och kan behöva tas om hand av åldringsvården.

Men sen finns det en annan aspekt av roadmovie som ju är den jag i första hand tänker på: min roadmovie genom sjuttitalet där jag dagligen dyker på intressanta personer och intressanta upplevelser. En sån här helg som vi har bakom oss skulle kunna bli hur mycket som helst och bara strapatserna i regnet ger en massa associationer och uppslag men nån måtta får det vara.

Uppslag - associationer....Som ett brev på posten (förr i tiden vill säga, nu får man inga brev) kom ett uppslag just nu ur min förvirrade hjärnas källararkiv: Lars Ekborgs avhyvling av Beppe Wolgers i en populär sketch från 1967 om just "uppslag". Ett exempel på vad jag plockar på mig under min roadmovie som nu kommit ytterligare ett år in i sjuttitalet, 71 ljus hade jag i tårtan igår. Det här skrattade vi åt för 50 år sen. Lars Ekborg och Beppe Wolgers som båda två tyvärr avslutade sina roadmovies alltför tidigt.