Stopp i spåret

Lite trött på alla cykelbanor tog jag en tur i Rocklundaspåret idag. Men det blev stopp direkt.

Snön ligger vit på gran och fur...

Så här ska det se ut i spåret när vintern närmar sig. Under mina Vasaloppsår för 15 år sen fick man klara sig utan snö, och om det kom lite snö blev det till att spåra själv men nu var det en väldig fart på snökanonerna. Eller så mycket till kanoner var det väl inte, men dom sprutade snö i alla fall. Jag räknade till 5-6 stycken, men det kan ha varit fler.

Jag hittade i alla fall några snöfria partier i spåret så det blev lite backträning som jag så väl behöver och så hade jag ett litet race med "en kvinna i sjal" som jag till slut vann. Jag har hejat på henne förut i spåret. Då sprang hon i en lång kappa, nu var hon smidigare i träningsoverall och sjalen behövdes idag, det var kallt om öronen. Hon sprang ifrån mig i nerförsbacken, men uppför släppte hon så jag sa "Hej och lycka till" och lämnade henne bakom mig. Det här var första gången i år jag hade långbyxor på joggingrundan, kylan kom snabbt!


På slutet av rundan fick jag leta mig ut från spåret till närmaste cykelbana. Då kom en av spårkillarna ifatt mig och undrade vad jag tyckte om deras jobb. Självklart fick han bara beröm, det är så här det ska se ut i spåret på vintern. Vi joggare kan fortsätta springa på cykelbanorna.

Ja, han fick bara beröm och såg riktigt nöjd ut, men det är tveksamt om jag kommer att utnyttja spåret i Rocklundaskogen. Blir det nån skidåkning i år blir det nog genom Jordskottsskogen, uppför Ivars backe och ut på Grossmossen, en kalasvända om det blir en fin vinter. Men man brukar få spåra själv.

Även om jag inte är en riktig vintermänniska och inte åker så mycket skidor får jag säga som Nils Ferlin:

"Den vackraste dagen som vintern ger, har det hänt att jag längtat dit"  Till Jordskottsskogen och Grossmossen alltså.