Run For Your Life är i mål

Loppet startade 10 november i Kiruna och alldeles nyss gick dom i mål på klimatkonferensen i Paris. #CPO21. #runforyourlife

Flera gånger om dan och ibland flera gånger på natten har jag följt Riksteaterns lopp genom Sverige - Danmark - Tyskland - Holland - Belgien - Tyskland igen och så ända fram till målet i Paris.

Högtidlig avslutning när ungdomar gick tillsammans
fram mot CPO21-entrén

Jag kommer verkligen att sakna den här mastodontsändningen! Några har sprungit snabbt, någon har tagit slut och fått gå en hel del. Några har sprungit långt (20 mil var det längsta jag sett) och några har sprungit kort (400 meter). Någon åkte rollerblades och när dom legat efter tidsschemat har några cyklat ibland har jag sett.

Ett bra resereportage har det också varit. Jag har varit ute på danska landsbygden, upplevt morgonrusningen i tyska småstäder och härom kvällen tog jag mig genom Amsterdam på jobbigt trafikerade vägar. Ett bra mycket roligare resereportage än vad man ser i många vanliga resereportage.

Xiuhtezcatl och några barn.
Hans egna?

Med ett allvarligt syfte förstås, klimatförändringarna, men klimatfrågor är inte så inne just nu när våld, terror, flyktingar och löneförhöjningar är viktigare. Nu i veckan läste jag en insändare i Vlt där man tyckte att det var ju bara skönt med lite varmare klimat.

Den allra sista biten fram till CPO21 bars stenen av Xiuhtezcatl som sjungande överlämnande stenen till konferensen efter att den hade transporterats från hand till hand i över 400 mil av 1000 deltagare! Från Kiruna till Paris.

Imponerande och jag hade gärna tagit ett pass på vägen genom Sverige, men blev inte utvald. Lite tur också, för med min drullighet hade det nog varit stor risk att stenen inte kommit fram, jag hade nog tappat den i något mörkt dike och det hade varit lite skämmigt och tagit udden av den här stämningsfulla avslutningen.

Som Povel sa: Var är stenen broder, var är stenen syster, med undran och skräck jag undrar var, var, var? Så var det med det och varför man kallade projektet Run For Your Life är alltför uppenbart.  

Bron tar slut i kväll

Som tablå-TV-tittare har man sina rutiner, Bron på söndagskvällarna t.ex. Ikväll tar det slut. Hur ska det sluta?

På samma sätt som jag ibland drar mig för att börja med en alltför tjock bok, på samma sätt drar jag mig för att börja se en alltför lång TV-serie, 10 avsnitt á en timme är lite väl mycket, men den här omgången har varit den bästa tycker jag. Lite färre namn att hålla rätt på, men Hans Rosenfeldt som ser så snäll ut, hur kan han få ihop en så här hårdkokt serie? Ikväll tar den alltså slut. 

Det är en dum egenskap, men tyvärr kan jag sällan sluta läsa en dålig bok, jag kämpar mig igenom det jag börjat med. Samma sak med en dålig film, jag sitter kvar. Och tyvärr också med en TV-serie i 10 avsnitt á 45 minuter. Som Ängelby som också nu till sist har kommit fram till sista avsnittet. Äntligen får jag säga.     

Annars gillar jag det här rätt bra att ha någon serie man gillar och kolla regelbundet, vi har inte så mycket kvällsaktiviteter längre, men 5-6 avsnitt kan räcka. 

Lite olika smak har vi Margareta och jag, och ibland tänker jag att jag har lite tråkig, omodern smak när jag väljer TV-program så de senaste veckorna har jag försökt kolla några program som ger feta rubriker i Aftonbladet. Jag kanske borde följa med lite bättre så jag har t.ex. kollat Paradise Hotell, och några skrikprogram på TV5 och just nu medan jag skriver det här har jag tittat in på "Bonde söker fru" men jag har alldeles för ont om tid för att spilla bort min ungdom på sånt. Eller så är det bara så att jag är en torrboll.

Jag märkte det igår när några vänner försökte föra in samtalet just på Idol och Bonde söker fru, men vi hade inget att tillföra det samtalet.... Absolut inga värderingar, man har bara olika smak. Andra program jag inte klarar är t.ex. Så mycket bättre och Äntligen hemma. Torrboll!?

Men så sitter jag i stället klistrad vid Riksteaterns klimatperformance som sänts 24 timmar om dygnet i snart 20 dagar! 20 * 24 = 480 timmar! Nu har jag kanske bara följt loppet några timmar allt som allt, men är ens det normalt kanske nån tycker.

I morgon måndag mellan 9-10 är man i mål i Paris efter över 400 mils löpning, det finns risk att det blir ett blogginlägg i ämnet i veckan, men tills dess ska jag följa Maria Bernard-Brune från Montcornet en stund till där hon i snygg stil med 16 mil kvar till Paris joggar fram i nordöstra Frankrike. Hon har sprungit ett bra tag nu och blir nog snart avlöst av nästa löpare i den här otroliga stafetten.

Heja Maria - TV när den är som bäst!

Krylbosmällen

Krylbo 1941, upptakten i Blå Stjärnan

Jan Guillous senaste bok Blå stjärnan  i serien om "Det stora århundradet"  börjar med Krylbosmällen i juli 1941. Och nu fick jag riktigt dåligt samvete, jag borde pratat mycket mer om Krylbosmällen med pappa Sven och mamma Karin medan det fanns tid till det. Men nu är det sen länge försent.

Dom bodde ju bara 2-300 meter från smällen! Pappa Sven jobbade på järnvägsposten i Krylbo då -41, var han kanske i tjänst den där dagen. Vad såg han? Visst nämnde han smällen nån gång men jag minns inte vad han sa, jag lyssnade väl knappast och frågade aldrig vidare. Under beredskapen låg han i Charlottenberg och var med om en del dramatik vid norska gränsen vet jag, men jag frågade aldrig om det heller, man har ju fullt upp med sitt.

Calle Jularbo fyller 50,
morfar är med och uppvaktar    

Och Sala på 30-talet med Salaligan, hur gick snacket där då bland Salaborna? För nog måste det väl ha pratats och skvallrats.


Morfar Axel som var statare innan han som lite äldre blev snickare, vad hade inte han haft att berätta om det förskräckliga systemet som närmast livegen. Och så turnerade han med Calle Jularbo, vad hade han inte haft att berätta även om det livet, Jularbo var ju en riktig idol, nu med ett eget museum. Glamoröst? Groupies? Jag vet inte om det förekom i dragspelsvärlden, och jag frågade inte heller, man har ju fullt upp med sitt. Åtminstone är det levnadshistorier som hade varit värda att bevaras bättre.


Lite orättvist då att mitt eget oglamorösa liv finns dokumenterat dels i en intervju som bevaras i bombsäkra skyddsrum (???) hos Länsteatern och även en levnadsbeskrivning hos Tekniska Museet. Där har eftervärlden forskningsmaterial att gräva i, men exemplen ovan är allt mer intressanta.

Och nu läser jag vidare i Blå Stjärnan, det här var bara ett kort snedsprång mellan ett par kapitel.

Manligt och kvinnligt

Det blev en naturlig spinoff efter besöket hos frisörn igår att fundera lite på manligt och kvinnligt.

Typiskt manligt att mer bara köra av håret lite snabbt och typiskt kvinnligt att vara lite mer noga? Det här är ett ämne man kan skriva böcker och göra avhandligar om. Eller göra en 15-minutersfundering.

Tungt ska're va'

Vi pratade lite om det på senaste Actic-träningen också. Typiskt manligt att lägga på extra mycket vikter och malla sig på träningen trodde vi. Och att ta tid på varje löpträning och jämföra med förra passet, blev det några sekunder snabbare? Hade jag förresten inte just en sån fundering för någon vecka sen med fastighetsskötaren som tog tid på sina promenader till jobbet? Vi vill gärna mäta oss med andra och helst vara lite bättre. Och jag klockar varje joggingrunda. Erkänner!

Sen är det typiskt manligt att t.ex. kunna alla whiskey- och ölsorter och ha märkvärdiga favoriter. Men "I couldn't care less". Allt smakar lika så där blir det inga manliga poäng för mig. Kultur är inte så manligt, men jag går väldigt gärna på teater. Grönsaker = kaninmat har jag ofta hört mina manliga kamrater säga, men det måste väl börja svänga nu. Tragiskt nog är det en kompis som jag speciellt tänker på, men han går med påse på magen nu. Och en annan som också demonstrativt petade bort salladsbladen dog alltför tidigt. Det kan ju bero på annat också, men om frukt och grönsaker är omanligt så blir det inga poäng där heller.

Nej, nu får jag nog sluta, men jag tänkte på det här med bilar. Ointresserad, inte min tekopp. Men datorn då? Jo, generellt är det nog så att det är mer åt manliga hållet, så där kanske jag kan få ett par poäng?

Så där kan man hålla på och lufta sina fördomar och över tid är ju måttstocken olika men och en sak till kom jag på:

Vilka killarna här är är oviktigt, men när Beppe i TV frågade C-G om han kände Göran E. fnös han bara "jo, men han har inte gjort några större intryck"  Margareta tyckte han var lite oförskämd, men vi stora starka män med hår på bröstet skämtar lätt på det sättet.   
            

Otrogen med en ung kille!

Man får dra till med såna rubriker ibland för att få lite uppmärksamhet.

Frisörn upptagen med kompisar

Nu var det bara ett besök hos frisörn det gällde, men det kan vara nog så intressant. Jag minns att Carl Bildt häromåret på ett besök i Wien tweetade om en hårklippning för sina 100.000-tals följare på Twitter! Så jag kan också ta upp det ämnet utan att skämmas.

För första gången någonsin ringde jag och förbokade en klippning igår. Och jag övergav tjejerna på Klippstugan där jag klippt mig i 10 år, övergav dom för en för en ung kille på Frisörstugan. Min svåger Lasse klipper sig alltid där. Billigt, snabbt och bra säger han. Klart jag måste pröva och dom är populära så ingen idé att ta Drop In. För långa köer.

En tjej som hör till salongen behagade inte titta upp och hälsa när jag kom dit, hon bara knappade vidare på sin mobil. Dålig stil och jag hittade ingenstans att hänga jackan men jag tog plats och väntade. 

Kortklippt selfie

Klippningen var verkligen snabb. Där tjejerna på Klippstugan tar lite i taget tog den har killen och friskade i allt vad han orkade. Det gick verkligen snabbt och kort blev det. Säkert dubbelt så snabbt som tjejerna. Jag klagar inte på killen, han var trevlig men lite okoncentrerad, kilade ifrån några gånger och pratade med kompisar som tittade in.

Så skulle jag betala. Till en tjej som inte bevärdigade mig med en blick ens! Men billigt blev det, 110 kronor.

Nu är problemet, vad är viktigast? Trevligt bemötande och en omsorgsfull klippning på Klippstugan för 330 kr eller en snabb lite oengagerad klippning för 110 kr på Frisörstugan?

Jag blev så kortklippt så jag har nog tre månader på mig att bestämma mig!

Grå vardag i jämmerdalen

Inte alltid det händer så mycket, så här var gårdagens grå vardag här i jämmerdalen.

För ovanlighetens skull hade vi sovmorgon. Inte förrän kl 10 skulle vi stämpla in på Actic för vårt gympass, men jag var inte piggare för den skull, snarare tröttare. Fast jag som för det mesta sovit riktigt bra.

Simon var dagens ledare på dagens Actic-pass och vi var bara 15 i gruppen idag. Delade upp oss två och två där jag fick gå ensam som jag brukar göra när det blir ojämnt, Margareta gick med "tjejen med pannbandet". Fast vi tränat tillsammans med de flesta i flera år och skojar och pratar vet man ofta inte namnet på dom andra. Jag trodde länge att jag skulle bli ensam gubbe idag, men så kom till sist hon som är konstnär tillsammans med sin gubbe, men vad heter dom? Ja, vi blev två killar i alla fall, märkligt. På spinningpasset är det nästan tvärtom.

Efter lunchen fick det i det här gråvädret bli lite extra vila. Vi unnar oss inte så ofta att sova middag, det var lite ovanligt. Däremot sitter vi gärna en stund med en bok. Och så var det lite jobb ett tag med en ny lampa som skulle monteras. Som vanligt fattades de några grejer så det får bli en tur till Clas Ohlson i kväll.

En kopp kaffe och så var det kören för min del. Halv tre till halv fem är inte en optimal tid, svårt att ta sig för med så mycket innan. Jag skulle behöva klippa mig men det får bli idag istället. Några nya sånger tränar vi på och så ett par julsånger som det är praktiskt att ha på repertoaren. I kören har vi också den där märkliga fördelningen 20 killar och 180 tjejer. Jag kanske borde satsa på något manligt intresse i stället?

Affärn på vägen hem från kören för att handla lite mat och så blev det kväll, "Bron" missade vi i söndags så vi tog kvällsmaten framför TV:n och kollade Bron på SVT Play.

Trist? Tja, det är så här en grå vardag ser ut, vi har ju i alla fall träffat en massa folk så en ska inte klaga. Och på något sätt behöver man såna här lugna dagar mellan varven. Idag är det medlemsmöte i PRO Kultur och då får vi också träffa lite folk och bjuds på underhållning också! Så riktigt långtråkigt har vi sällan.

Men det var inte mycket till blogginlägg. Jag ska ljuga lite i morrn.

Jag uppfinner regelbundet hjulet

Jag gillar dom där gamla uttrycken som förra generationen körde med, "Gudars skymning" var ett uttryck mamma Karin ofta körde med och så suckade hon. Det gör jag också allt oftare. "Gudars skymning så mycket man ska kunna!" Låter bättre än det där lite lätt löjliga "Oh, My God!"

Den här bilden känner jag igen.
Det här temat har jag väl använt till leda nu.

Hemsidan, bloggarna, bildspel, Movie Maker, mobilerna med sina appar, Youtube, Skype osv osv i all oändlighet. Nya releaser med nya funktioner och aldrig nån att fråga. Utskrift från surfplattan eller från Margaretas bärbara? Jag fick tyvärr inte till mitt "kunskapscenter" för dataintresserade äldre där vi kunnat dela med oss av det vi kan, grabben Jante kom emellan!

Det värsta i den här åldern är sen att lägga allt på minnet. När jag lärt mig hur jag ska göra en grej och det sen går ett halvår tills nästa gång jag ska göra samma sak så får jag börja från början igen och uppfinna hjulet. Anteckningar? Nej, det fungerar dåligt, jag är lite för ostrukturerad.

Tom terrorister kör Skype har jag hört

Skype har jag haft länge, jag tänkte en gång ha kontakt med barnbarnen på Skype, men det blev inte så, vi bor väl för nära och träffas så ofta ändå. Det är naturligare att Skypa när det ligger en ocean emellan. Nu försöker jag friska upp minnet och Skypar med Margareta i rummet bredvid, men det gick åt pipsvängen direkt. Jag får det nog att fungera innan sola går ner, men just nu bara suckar jag "Gudars skymning!" Skype är ju så enkelt.
       
Och bilen är egentligen rätt enkel den också, som tur är är den inte den allra mest avancerade bilen. Men ändå ny och modern och med en hel del finesser där är det mycket jag inte har hunnit lära mig än. Jag brukar passa på att läsa handboken när Margareta är chaufför och en del testar jag när jag kör själv också så jag lär väl mig med tiden. Farthållare, Limit och Bluetooth är nytt för mig, jag börjar få kläm på't. Mycket annat också är det också, och ändå gör man ju aldrig några reparationer på bilar längre, det har jag släppt för evigheter sen. Spela musiken från mobilen i bilhögtalarna är nästa jag ska lära mig.

Det där man sen gör ofta sitter sen rätt hyggligt men hur man ändrar tiden till sommartid på köksklockan lär jag mig aldrig. Där uppfinner jag hjulet två gånger om året.

Stopp i spåret

Lite trött på alla cykelbanor tog jag en tur i Rocklundaspåret idag. Men det blev stopp direkt.

Snön ligger vit på gran och fur...

Så här ska det se ut i spåret när vintern närmar sig. Under mina Vasaloppsår för 15 år sen fick man klara sig utan snö, och om det kom lite snö blev det till att spåra själv men nu var det en väldig fart på snökanonerna. Eller så mycket till kanoner var det väl inte, men dom sprutade snö i alla fall. Jag räknade till 5-6 stycken, men det kan ha varit fler.

Jag hittade i alla fall några snöfria partier i spåret så det blev lite backträning som jag så väl behöver och så hade jag ett litet race med "en kvinna i sjal" som jag till slut vann. Jag har hejat på henne förut i spåret. Då sprang hon i en lång kappa, nu var hon smidigare i träningsoverall och sjalen behövdes idag, det var kallt om öronen. Hon sprang ifrån mig i nerförsbacken, men uppför släppte hon så jag sa "Hej och lycka till" och lämnade henne bakom mig. Det här var första gången i år jag hade långbyxor på joggingrundan, kylan kom snabbt!


På slutet av rundan fick jag leta mig ut från spåret till närmaste cykelbana. Då kom en av spårkillarna ifatt mig och undrade vad jag tyckte om deras jobb. Självklart fick han bara beröm, det är så här det ska se ut i spåret på vintern. Vi joggare kan fortsätta springa på cykelbanorna.

Ja, han fick bara beröm och såg riktigt nöjd ut, men det är tveksamt om jag kommer att utnyttja spåret i Rocklundaskogen. Blir det nån skidåkning i år blir det nog genom Jordskottsskogen, uppför Ivars backe och ut på Grossmossen, en kalasvända om det blir en fin vinter. Men man brukar få spåra själv.

Även om jag inte är en riktig vintermänniska och inte åker så mycket skidor får jag säga som Nils Ferlin:

"Den vackraste dagen som vintern ger, har det hänt att jag längtat dit"  Till Jordskottsskogen och Grossmossen alltså.

Svag för sötsaker

För mycket socker är dumt, ja tom farligt har man hört. Men jag är lite svag för sötsaker ändå.

Mest choklad och senaste tiden har det allt blivit lite väl mycket choklad. Inget missbruk, men det är svårt att stå emot i affärn när det är extrapris på två 200-grams chokladkakor för bara ett par tior. Men vi har enats nu om att (i princip) ha ett köpstopp en tid. Jag är mest svag för Karl Fazers mjölkchoklad medan Margareta helst väljer Anton Bergs mörka choklad.

Lite gott till kaffet kan man kosta på sig.

Sen är jag svag för glass också, vi har nästan alltid en Häagen Dazs i frysen. Lite roligt att barnbarnen rynkar lite på näsan åt den glassen, dom vill hellre ha Big-Pack. Men det är ju inte riktig glass.

Idag hade vi ingen choklad till kaffet, men det var lite kvar i glasskartongen med Baileys! Just Baileys är egentligen ingen absolut favorit. God förstås, riktigt god, men den har tyvärr några E-tillsatser, det brukar inte finnas i annan Häagen Dazs. Men som sagt god.

Och så spetsade vi glassen med några varma jordgubbar från förra årets skörd i stugan. Riktigt, riktigt gott!

Svag för godis alltså, men vi är också rätt bra på att vara måttfulla. Den här halvlitersburken har nog stått i frysen minst en månad, och en chokladkaka kan ligga i skåpet rätt länge så att vi bara knaprar ett par bitar till kaffet, men ändå har det alltså nog blivit lite väl mycket ett tag, typiska lockvaror i affärn. Och så går det mot jul också.

Så nu ransoneras det med choklad, men en ny Häagen Dazs måste jag köpa till frysen asap!

Min bästa tid är nu

Just nu på fredag lunch. Förmiddagspasset på Actic är avklarat, veckans två två-dagar likaså. Nu ska vi äta gott i tre dagar på raken! "Carpe diem" är ju också en klyscha som man kan dra till med.

Ja, så kändes det ju förra fredagen också och vi hade som vanligt en fin fredag och en fin fredagskväll. Tills det small i Paris. Så allt kan snabbt ändras.

Höjd säkerhetsnivå till 4 av 5 för första gången, men ändå så känns allt som vanligt. Jag jag skulle gärna åka tunnelbana i Stockholm precis som vanligt och gå på fotboll om det var aktuellt. Inte heller kommer jag att i onödan undvika folksamlingar, nej hur obehagligt det än är med det som hände i Paris så inte kommer det att ändra mina vanor.

Här får det bli fredagslunch

Möjligen att det ändrar mina åsikter om övervakning på nätet. man måste säkert tillåta lite mer övervakning än vad man gör nu. Skummisar som inte drar sig för terrorism ska inte gå lösa och kan man spana på nätet och få fast dom så är det fint, men det är an grannlaga avvägning hur det ska gå till, det är lätt att förstå. Det där med personlig integritet...

För bara några månader sen var det en stor sak här i Västerås om Wifi-kartläggning av mobiltelefoner. Då handlade det om stadsplanering och blev stoppat, men handlar det om säkerhet dyker det nog upp igen. Fler och fler kameror på stan får man nog se, det blir nog till att vänja sig.

Men mitt i all tragik, 170 sitter gisslan just nu i Mali, är det väl inget annat att göra än att sjunga "Don't worry, be happy"  och leva i nuet (ytterligare ett par klyschor). Och nu tar vi vara på att det är fredag lunch så vi tar en lunch på stan. Falkenbergska kvarnen har skomakarlåda, det ska jag föreslå för Margareta. Fredag lunch är bästa tiden på hela veckan.            

Mitt i morgonrusningen

Med bara två i familjen är morgonsamlingen oftast rätt lugn.

Vi dricker vårt kaffe och läser morgontidningen framför TV:n där Gomorron Sverige surrar. Ett bra sätt att hålla sig uppdaterad där folk har klivit upp mitt i natten för att ge sina kommentarer till världsläget.

Men idag vaknade jag i Almunge av en "brutal" omgång "Upp med dig morfar!". Lite annat tempo än jag är van vid. Ingen morron-TV, ingen VLT. Har det vatt nåt? Ja, man har ju mobilen så klart och kan uppdatera sig med det senaste.

Vi har ju varit igenom den här tiden vi också när ungarna var små och det är mycket som ska klaffa på morgnarna. Men jag får väl erkänna att jag såna här dagar med ålderns rätt håller mig lite i bakgrunden och mer övervakar proceduren med frukost och komma iordning till skola och dagis Var är mössan, ät upp smörgåsen, ta på vantarna!  Och i ett huj är allt över och alla är iväg, det blev bara vi kvar och lilla Ebbe.

Nu har lugnet lagt sig och ordningen är återställd och jag kan kolla Vlt i surfplattan där höjda parkeringsavgifter upprör...

Nu ska vi barnvakta på och passa på att göra lite nytta. Men att skriva nåt intressant här var inte helt enkelt. Då behöver jag ett mer vanligt morgonlugn.

Run for your life

Stafetten från Kiruna till Paris som började 10 november passerade Linköping i går kväll.

Kom lite ur fokus efter
terroristattacken?

Det var till Linköping jag hade anmält mig, men blev inte uttagen. I stället har jag kikat in lite då och då på direktsändningen som går dygnet runt på Youtube. Inte så dramatisk TV men himla intressant. De flesta växlingar jag sett har gått rätt bra, men så får man ibland stå och vänta på nästa löpare. Har informationen inte gått fram när han/hon ska starta? Bortglömt?Så dyker det upp någon med andan i halsen som får ta över stenen från Ishavet och loppet går vidare!

Började i snö i Kiruna, det har regnat och blåst ner genom Sverige där svarta natten är väldigt svart. Många springer helt ensamma med bara följebilarna som sällskap, andra har fått ihop en liten grupp som springer tillsammans. Och allt styrs av Riksteatern från en central nånstans.

Har jag svårt att sova nån natt sitter jag med Youtube i surfplattan och kollar, det brukar alltid vara 2-300 som tittar när som helst på dygnet. I natt kollade jag en stund på Sarah Grey som springer från Mjölby till Gränna, 56,7 kilometer, en bra bit över ett marathon mitt i natten! Heja Sarah!

Stenen från Ishavet är på väg till Paris

Det ska bli spännande att se hur det kommer att fungera nedåt Tyskland, Holland, Belgien och Frankrike. Om det är svenska löpare där också eller lokala löpare tänker jag. En och annan kändis är också med, Vid Dramaten sprang Lena Endre och Annika Lantz sprang en sträcka söder om Stockholm. I Linköping sprang biskop emeritus Martin Lönnebo. Kanske ingen kändis men 85 år är värt att notera!

Den här stafetten där man springer för klimatet fick abrupt komplettera inriktningen efter terroristattacken i Paris, nu springer man för freden också. Och livet.

Linköping kl 18-19 igår, Mjölby vid midnatt och framme i Gränna runt 6 i morse. Just nu är stenen som stafettlöparna bär närmast på väg till Jönköping och är framme i Göteborg torsdag förmiddag.
                   
Jag är imponerad på Riksteatern som driver det här projektet och alla 1000 löpare som är med, imponerad och lite avis att det inte fanns en sträcka åt mig också. Men jag kollar Youtube och hejar!

Få se bara vad som hänt med CPO21 när man kommer fram till Paris, inställt?

Jag undviker gärna konflikter

Redan på Dale Carnegie-kursen på 80-talet fick jag lära mig ett knep att hantera konflikter, ett knep jag kört med sen dess. Rätt enkelt: undvik konflikten om du inte har något att vinna på att bråka.

Effektiv konflikthantering

I "Fråga doktorn" i går på TV, jag skäms inte för att erkänna att jag ser det programmet, där förespråkade en konfliktexpert just samma teori, jag hade kunnat vara inbjuden som expert jag ocks i det programmet. Och för att undvika konflikter blir inte så många fler bastudiskussioner på Actic längre att spinna vidare på här i bloggen.

Inte så många av oss Actic-gubbar bastar längre av någon anledning, det är nästan bara jag jag och så lite annat löst folk, bl.a. en dumdryg kille med ett obehagligt sätt. Jag tål helt enkelt inte karl'n fast han verkar populär bland alla andra i bastun, speciellt förstås dom i hans gäng. Jag har försökt hänga med jag också och undvika konflikt, men i fredags bestämde jag mig. Enklast att ta vänstra bastun när han är där, då kan jag sitta där och filosofera för mig själv. Det blir nog bara dålig stämning annars.

Och så har jag "min gamle vän" som jag tidigare skrivit om, han som torkar sina träningskläder i bastun! Där sa jag ifrån en gång. "Snuskigt" sa jag till honom och sen såg jag inte röken av honom på flera månader, men nu har han börjat komma tillbaka. Så även för att undvika konflikter med honom tog jag den andra bastun idag. Och vad ser jag: träningskläder på tork medan min gamle vän bastar i den andra. Men jag bryr mig inte längre.

Bastudiskussionerna får ligga på is (!) en tid tills jag slipper den dumdryge och han med tvätten. Enklast så, inga konflikter som är värda högt blodtryck.