Tandläkarskräck?

Pga olyckliga omständigheter, min vurpa i joggingspåret, har jag umgåtts lite väl mycket med min tandläkare den här hösten och ända nu in på vintern, men nu tar vi en paus, Björn, Eva-Lena och jag.

Därför har det varit lite väl mycket ältande om tandläkarn här i bloggen, men det här blir det sista på ett tag har jag tänkt. Som en sista fundering tänkte jag idag på hur det skulle ha varit själv att jobba som tandläkare, skulle man ha trivts eller över huvud klarat av det satt jag och funderade i tandläkarstolen idag.

Hypotetisk fråga, hade jag ens kommit in på tandläkarutbildningen? Jo om man verkligen velat kanske och varit lite mer målmedveten som ung, men så var det ju inte. Tandläkarskräck har jag verkligen inte, men i rollen som tandläkare skulle jag nog vara rejält skraj för att börja borra och härja i folks munnar, omvänd tandläkarskräck. Patientskräck.

Vi har ju alla samma uppsättning av tänder, men det måste väl ändå se väldigt olika ut i i folks munnar, alla har ju inte Hollywood-leenden. Imponerad hur tandläkarn direkt vet hur han ska göra och i princip har han alltid blivit klar i tid till nästa patient. Han har grubblat lite ibland när nåt verkat ha gått lite på tok, men så fixar han lugnt till det ändå. Nä, jag tror inte jag hade pallat för att bli tandläkare.                          

Lönen då? Antagligen tjänar dom bra, det borde dom i alla fall göra. Skulle ha kunnat skola om mig nån gång när det vanliga jobbet blev lite väl tjatigt och slitsamt, det är jag imponerad på folk som vågar. Men nu känns det kört, och det är nog lika bra det. Jag hade nog blivit en dålig tandläkare.

Men jag är nöjd med mina fina Zirkonium-tänder - porslinets skönhet, metallens styrka säger reklamen.