Det började på joggingrundan häromdan när jag sprang förbi två grabbar som plockade skräp. Dom morsade på mig och jag på dom men sprang bara förbi. Dom var nog lite lätt förståndshandikappade som man säger så varför stannade jag inte till nån minut och pratade med dom. Att dom städade fint och så där. Förlåt grabbar, står ni kvar på fredag när jag tar samma runda så ska ni få beröm av mig.
Och så på eftermiddan samma dag kom jag genom Rudbecksparken. Där satt ett par tjejer och fnittrade, jag hörde dom på långt håll och fnittret smittade av sig på mig också så jag såg nog lite road ut när jag kom fram till tjejerna.
| Inte jag, va? |
Det är klart att jag inte hade speciellt bråttom, jag borde förstås ha tackat ja, tagit en äppelbit och pratat en stund med tjejerna. Men hade det kanske sett skumt ut att sitta på en parkbänk med ett par unga flickor? Det får vara hur det vill med det, men nästa gång, om det nu blir någon nästa gång, ska jag inte ha så bråttom. Nog ska jag väl kunna få prata en stund om det är några ungdomar som vill prata med mig. Dumt att vara alltför misstänksam jämt. Dumt att alltid säga att man inte har tid.
Så idag försökte jag skärpa till mig. När en kille försökte få mig till månadsgivare åt Amnesty sa jag inte bara Nej utan växlade i alla fall några ord med honom om Amnesty först innan jag sa nej. Om han nu blev gladare för det kan man undra men det kändes bättre för mig. Sa också Hej till alla tiggarna, men dom kanske hade blivit gladare om dom fått lite pengar också, men jag har min tjej utanför Coop Forum. Hon får en tjuga varje gång vi handlar och jag skulle gärna prata lite med henne också.
Och här hemma på gården försöker jag alltid säga nån liten lustighet eller allmän kommentar när jag möter nån, tom till flyttkillarna som satt och samlade kraft utanför C-porten i morse så jag hoppas att jag inte får ett bestående rykte att vara en sur gubbe.
Dag 45 i #blogg100
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar