Barndomshemmet är till salu

Inte så dramatiskt för mig, och barndomshem är väl att ta i, men i alla fall lägenheten jag växte upp i.

Vardagsrummet är rätt stort

Ett tag hade jag tänkt att köpa tillbaka den när det var dags att lämna villan, men det blev inte tillfälle till det då, och nu är det inte heller aktuellt men en fin lägenhet är det. Ett par saker slår mig.

För det första så av de ställen jag bott på så är det nog bara hit jag skulle vilja flytta tillbaka till. Det händer att vi promenerar förbi det huset och jag har nog funderat hur det ser ut i mitt gamla rum. Så det var kul att titta in i lägenheten där jag bodde över tjugo år.  

Det lilla köket är inte så här rymligt som det ser ut här.

Och för det andra, tre rum och 74 kvadratmeter. Man hade enklare pretentioner förr; vi var tre barn hemma och jag minns inte att man tyckte det var trångt. Köket var litet, badrummet var litet och vi tre barn var väl väl så högljudda och retsamma som barn är nu, det var säkert ljudligt, men jag trivdes bra där. Byggt 1947 och då var en öppen spis standard, det kan man sakna numera.

Sjuttio år gammalt så mycket är rustat sen jag bodde där och en stor inglasad balkong är ju suveränt. Öppna spisen är vitmålad nu, nja... Men garderobsdörrarna i fint trä var kvar i original, det var ett plus.

En fin lägenhet på ett fint område på Jakobsberg, jag skulle absolut kunna tänka mig flytta tillbaka dit och vi skulle faktiskt bo billigare där med lån och avgifter än där vi bor nu, det är också ett plus. Men det skulle inte bli fem minuter till Clas Ohlson, det är ett minus.

Men varför friserar mäklarna bilderna så hårt? Inte en skavank och alla rum ser så stora ut med deras vidvinkelfoton. Hallen som var så liten verkar nästan möblerbar. Jag blir ofta besviken när jag går på visning.

I lägenheten har en svensk finansminister hälsat på, det är lite kuriosa men ökar väl inte värdet på lägenheten, Kul för mig att se bilderna.

Det är visning på torsdag, men jag tror vi ligger lågt ändå.