Ingen förmögenhet precis, men ändå mer än jag brukar ha i plånboken. Det var länge sen jag nästan helt gick över till kontokorten.
Så satt jag vid köksbordet och funderade hur jag borde ställa mig till det där med ett kontantlöst samhälle. Redan 2030 är visst målet att kontanthandeln ska vara borta, eller var det tidigare, och på insändarsidor och i debatten har jag förstås sett att många är emot det, speciellt äldre, men jag har inte bestämt mig än. Mest är jag fundersam hur det ska fungera.I USA var det svårt på några ställen redan 1997 att betala med kontanter medan i Portugal i vintras jag nästan enbart använde kontanter, nätt och jämnt att det gick att betala hyrbilen med kort. I Sverige tar ABBA-museet inga kontanter och på en del andra ställen går det inte heller, bussar, tunnelbanan etc. Sverige ligger i framkant med tekniken men är det ändå OK att skrota kontanterna?
Så där satt jag och funderade när "PRO pensionären" damp ner i brevlådan, så nu får jag allt ta ställning. På första sidan går vår ordförande, Christina Tallberg, och släpar på en kartong med namnunderskrifter från 139.064 medlemmar som vill ha kontanterna kvar. Mitt namn finns inte där och innan jag öppnar tidningen och läser artikeln tar jag på sittande rumpa ställning och går emot fru ordföranden, kontanterna kan (nog..) tas bort. En massa ny och enklare teknik måste till, enklare Swish t.ex. men sen är det nog ingen återvändo även om de nya sedlarna är rätt fina.
Men visst erkänner jag att det känns annorlunda med 225 kr i kontanter i plånboken än om pengarna idag blivit insatt på kontokortet, så vem vet... Jag ska öppna tidningen, som btw är läsvärd, och läsa vad man skriver om ett kontantlöst Sverige. Om jag mot förmodan kommer att ändra mig så kommer det på lämpligt sätt att meddelas.
Och om jag nu var kluven för en kvart sen när jag började skriva så har det gått över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar