Jomen tempot är så uppskruvat här så det är skönt att ta en halvtimmes extra paus ibland och knacka lite på bloggen. Som just nu, jag måste ta en paus. och så får jag en pinne till i #blogg100 -statistiken.
Träningen är OK inte mer, det har inte blivit tid att springa så mycket som jag tänkt. 5-6 mil borde varit det dubbla, men vi har gått massor i stället. Men idag blev det en joggingrunda. Jag tänkte hitta en ny runda idag, men så blev det den gamla vanliga när jag väl kom iväg. Rundar höghusen, ner på stranden och så längs hela långa folktomma stranden i vattenlinjen. En oförtjänt lyx.
 |
| Djupa fotsteg i sanden |
Svårsprunget idag. Ingen motvind, men stranden hade inte riktigt torkat upp så i varje steg sjönk jag ner 3-4 centimeter i sanden. Extra jobbigt, men det är ju bara bra att få anstränga sig lite extra.
Springa efter stranden är som sagt en oförtjänt lyx. Inte löpmässigt det bästa när man inte kan ta ut löpsteget (som om jag nånsin har ett löpsteg...) men det är nåt speciellt. Man tänker så mycket och tänker andra tankar än i snömodden ut längs Vasagatan och i Rocklundaskogen. Det är nåt med havet, de där eviga vågskvalpet som aldrig tar en paus. I tusen år har Atlanten skvalpat och bara fortsätter att skvalpa på. Sånt där lite högtravande kan man komma in på längs en havsstrand.
 |
| På promenad solokvist i strandlinjen |
Och så dök Margareta som vanligt upp från andra hållet så vi bestämde oss för att gå hem och hämta lite lunch till en strandpicknick.
På våra veckor vi varit här har jag inte sett en enda våga ta sig ett dopp. Var det någon som vågade idag? I nästa paus vid tangentbordet kanske frågan kommer att besvaras på min instagram, kanske alltså.
Men nu är min paus slut nu ska vi gå ut på stan och min blogg har fått ett nytt inlägg. 5:e på tre dagar. Kvantitet före kvalitet...
#blogg100
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar