Tjejigt och grabbigt

"Chokad" och "chockad" blev förväxlat i veckan och en kommentar under gårdagens Go'kväll på TV gav mig nåt att fundera över. Visst är det skillnad på män och kvinnor, på grabbar och tjejer. På många sätt som tur är och även på hur dom skriver.  "Chokad" är väl kanske lite grabbigt.

Grabbigt och tjejigt....

Några sportuttryck nu under Falu-VM tyckte Margareta inte om men dom var klockrena i mitt ordförråd. Och jag har just läst Klas Östergrens "Twist" som jag tyckte väldigt mycket om. Ett manligt sätt att skriva? Efter den tog jag fram en deckare som låg i inkorgen skriven av en tjej och fortsatte med den. En lättsam deckare som blir en bra avkoppling efter några lite tyngre böcker, men att det är en tjej som skrivit den känns väldigt tydligt. Spelar ingen roll alls den här gången, bara ett konstaterande men visst har det hänt att jag genomlidit en och annan bok som varit lite väl tjejig, jag har svårt att låta bli att läsa ut en bok jag börjat med även om jag inte gillar den så jag lider och läser på.

Och alltför grabbiga, manliga böcker gillar jag inte heller som t.ex. några spionthrillers jag läst men Klas Östergrens senaste gillade jag.

Med det sagt kan det ses som ett förbehåll, eller Disclaimer som vi sa på jobbet, om ordvalet på min blogg, speciellt nu inför Blogg100-racet som startar i morgon skulle bli lite väl grabbig nån gång. 

Har han skrivit Lills hit????

Nu ska jag väl inte dra för stora växlar på Lill Lindfors gamla hit "Han ser ut som en karl..". Lite malplacerad i sammanhanget, men jag kanske kan göra en lätt travestering nåt åt "han skriver som en karl ska...?" Nej förlåt, nu spårade det här inlägget ut.

Så för att komma upp på banan igen: det verkar som det är Ted Gärdestad som ligger bakom den låten? Vem kunde tro det? Nu är det ju Palmes dödsdag idag, annars hade jag dragit till med det där om "ingen aaaaning" men jag håller mig för såna grabbiga skämt en sån här dag.    

Då blir det ett race i år igen!

Start 1:a mars

Lite styv i korken så säger jag att det hade inte spelat nån roll, det gör ingen skillnad för mig. Jag knackar ändå ner mina förvirrade iakttagelser och åsikter i stort sett dagligen. Den enda skillnaden är att nu blir det dagligen. Tom lite drygt tänker jag mig.

Idag är det dag nummer 57 under år 2015. Och när jag om några minuter trycker på Enter är det här blogginlägg nr 53 för i år. Nära nog daglig uppdatering av levnadsvisdom och framtidsplaner alltså. Till det kan jag lägga några inlägg på rockabeat.blogspot.se också. Vad är det här för nys då? Jo herr Fredrik Wass, kommunikatör i Sociala Medier-världen har tagit på sig uppgiften igen att hålla i bloggracet Blogg100 och jag anmälde mig direkt i morse. Fint för dom som behöver piska och morot och kul för mig också att känna nån form av gemenskap med kollegor, jag som troligen är ålderman i det här fina sällskapet.

Ett löfte i år är att jag ska läsa lite fler av mina kollegors inlägg och kommentera rätt friskt, mer än förra året. Och hoppas att ingen av mina kollegor läser det här, men min plan i år är att jag ska komma på topp 10-listan. Så kära läsare, jag vet att jag redan nu skriver för mycket trams, men nu drar jag ur korken! Det rör sig så mycket i huvet på en gammal gubbe som vill ut, så nu har jag ett legitimt skäl att skräpa ner på nätet.

Vi var 800 som anmälde oss förra året, blir vi 1000 i år? Eller har bloggeriet nått sitt maximum och börjar stagnera? Det har jag ingen känsla för alls, får väl se.

Andra målsättningar för den här omgången får väl bli att vara en förebild för bloggvärldens soffpotatisar så kan tänkas att jag nämner ordet motion lite oftare än förr. Dagsvers körde jag med förra omgången, men en veckovers till helgen kan få bli ett stående inslag. Och så lite information om rock'n'roll kan vara på sin plats. Det är bra att ha något stående att ta till när tiden och entusiasmen tryter. En lite Haiku är alltid på sin plats, och idag gör jag det så enkelt att jag stjäl en från Grönköpings Veckoblad:

                Februariljus 
           fönstren strimmiga av sol
           hög tid att putsa 

På söndag kör jag igång!               
   

Tiggeriet, en fortsättning från igår

Tre, min mobilleverantör i Punkt

Dagens morgonpromenad gick till Tre, min mobiloperatör. Min mobil fyller två år och nu är den slutbetald. Tanken är väl att man ska byta till en ny mobil då men min Nokia 920 är allt så bra att den får hänga med ett tag till så jag gjorde om avtalet till det billigaste dom har. Nu tjänar jag 200 kronor i månaden, vad ska jag göra med dom pengarna? Det är många som vill vara med och dela när man tar en runda på stan.

Tiggarna först. Redan tidigt på morgonen var det 6-7 stycken igång som jag sick-sackar emellan. Det känns inte bra att gå förbi där dom sitter med sin mugg och vinkar ett glatt "Hej". För som jag skrev i går favoriserar jag tjejen utanför Coop Forum på Stenby och är lite snål mot andra. 

Så är det killen med Situation Stockholm. Där köper Margareta varje månad en tidning så jag brukar bara nicka åt honom. Killen med dragspel nickar jag också åt, men dom från Greenpeace, Röda Korset, Iran m.fl som vill att man ska skriva upp sig som månadsgivare med en hundring i månaden, dom låtsas jag inte se. En tjuga och lite grus i RK:s bössa kan det väl bli när dom har en kampanj på gång, men jag är försiktig med att binda mig för nya månadsutgifter. Metro har en artikel idag i ämnet, "Slaget om gatorna" kallar dom det.

Jag brukar tänka att jag ju redan varje månad ger ett bidrag på 12-1500 kronor av min pension att fördelas till alla arbetstagare i Sverige vare sig dom behöver det eller inte. Så jag känner mig rätt generös redan. Nej, jag behåller allt mitt nytillskott på 200 kronor i månaden. Det kommer nog att behövas när hyresavin för 2015 kommer.

En liten kommentar bara till grabbarna på Tre, dom skulle behöva lite internutbildning. Dom vill gärna sälja lite extra när man är inne hos dom och det är inget fel med det, det är ju deras uppgift, men dom har noll koll på Windows Phone som jag envisas med att ha. Att varumärket Nokia håller på att gå ur tiden har inte gått fram. Den unga säljarn såg så skeptisk ut så jag stod inte på mig. Tillrättavisad av en gammal gubbe kan knäcka en grabb i början av karriären.  
                     
           

Paddington är en riktigt bra barnfilm

Jag tänkte att den filmen var alltför barnslig för mina 8 och 11-åringar, men så fel jag hade.

En av de bästa barnfilmerna jag sett på länge. Jag har alltid gillat tecknade filmer och visst kan nya amerikanska animerade filmer vara fyndiga och roliga, men jag brukar haka upp mig på tempot och alla snabba dubbelbottnade skämt som barn inte alltid kan förstå. Då var den här Paddington i en annan klass. Engelsk. Spännande och ibland lite rörande. Paddington kom från Peru till London och hade svårt att anpassa sig, så det var lätt att se kopplingar till dagens Europa och flyktingar vare sig det var någon tanke med det eller inte. Tur att man får barnbarn på besök ibland!

Paddington behövde hjälp när han kom till London, det är bra många nu här i stan som också behöver hjälp. Jag såg en rubrik idag om förslag, försök eller vad det var om avhysning av tiggande romer, det hänger också ihop. Men nu när jag till sist får tid att kolla rubriker i tidningarna ser jag ingenting vad det rörde sig om. Det är klart att vi måste ta itu med det här med tiggeriet, ska man ge eller inte, lite till många eller lite mer till någon enstaka. Jag har valt det senare. "Min" tiggerska utanför mataffär'n är jag rätt generös mot medan andra blir utan. Rätt eller fel?

Inte vill jag skämmas när jag går en tur på stan, och jag kan ju inte känna något ansvar för alla tiggare. Hoppas regeringen tar itu med det här och sätter press på Rumäniens regering eller vad man nu kan göra. Ja, sånt kom jag alltså att tänka på idag när jag var på barnbio, och då var det väl en bra film!    

Vi blev med barn igår

Folktomt? En synvilla!

Nedkomsten var helt oplanerad, men där satt vi plötsligt med två ytterligare munnar att mätta! Vi som satt och räknade kalorier på vår 2-dag fick snabbt byta fot. Jag tog en språngmarsch ner till mataffär´n och fyllde på förrådet, det är det här som är tjusningen med att ha barnbarn på rimligt avstånd. Och 2-dagen bröt vi på sekunden, det kommer nya 2-dagar.

Bra många sportlov har vi haft sällskap av skollediga ungar ett par dar, och det första vi tänkte på den här gången var förstås Kokpunkten! Vårt ifrågasatta, efterlängtade, dissade, kritiserade, hyllade äventyrsbad, det är klart vi måste prova det när vi har chansen.

Gamla stötar som en annan ska väl vara negativa så dyrt som mina ålderskamrater tycker att det är, men priset har jag inga invändningar mot, allting kostar ju.  Och riktigt, riktigt roligt var det. Jag ställde tom upp och racade mot både Clea och Natan i Double Racer, den häftigaste vattenrutschbanan jag åkt, men fegade ur inför Black River, det sitter jag och grämer mig över nu när alla har hamnat i  säng efter en tuff sportlovsdag. 4,5 tim med bassänger, rutschbanor, bubbelpooler, klätterväggar, turbinen, lagunen.... Ikväll var vi rätt tagna allihopa, Margareta slocknade först, sen Clea och Natan . För att njuta av tystnaden sitter jag ensam uppe en stund nu och samlar tankarna.

Till efterrätten hade dom nästan tuppat av

Inte orkade vi laga nån mat heller ikväll, det blev en promenad på 457 meter till Di Spagna. Fönsterbord, pizza och spagetti och sen slocknade alltså tre av oss tämligen ovaggade.

I morrn fortsätter sportlovet lite mindre fysiskt, få se om jag kan lura med mig ungarna på en eftermiddagsbio, "dä tål ve å passa på" när man har barnbarn på besök, rätt vad det är är dom för stora. Och nu börjar jag nog bli lite sömnig jag också.

Bloggfritt igår

Hände det verkligen ingenting igår som för evigt borde noteras i en äldre gentlemans blogg?

Jo det är klart, men ibland blir annat viktigare så jag fick inte tilfälle. På en tur till stugan såg vi att det blir ingen mer skidåkning. Jag hade hoppats att snön skulle ligga kvar lite mer där, men hela skidsäsongen blev bara 4-5 kilometer i lite jobbig nysnö tidigare på säsongen. "Alltid något" som ordspråket säger..

Fåglarna hade snott jordnötsbehållaren som låg tom och uräten på granntomten där nog mössen också hade fått smaka. Jag roade mig med att byta telefonen och koppla in en Chromecast på TV:n medan Margareta solade sig på trappen.

Nån snöplogning har det inte blivit fast jag förberett så fint med att kapa Marias grenar som växt in över vägen ner till oss, men sen jag gjorde det har det inte kommit en enda flinga och nu har det som var alltså smält bort.

Vi gjorde en massa annat roligt också igår, men här kan jag bara passa på att nämna det jag ägnade eftermiddagen åt när vi kom hem, att färdigställa ett bildspel där bilderna skulle passa till tempoväxlingar i bakgrundsmusiken, Det tog en himla tid och det är verkligen ingen uppgift att skryta med, tvärtom är det lite märkligt att jag inte gjort mer såna saker i yrkeslivet. Men nu var det där alltså lite okänd mark för mig och det har sin tjusning det också, att försöka förstå hur saker och ting fungerar.

Det blev rätt bra och jag ger mig alltför ofta i kast med sånt jag inte är så bra på. Men det går att lära sig det mesta har jag kommit underfund med. Det är det här med Sociala Mediers fel. För 8-10 år sen sa jag att nu lägger jag av, inte en teknisk pryl till jag köper, jag är nöjd med det jag kan, det får vara bra nu. Sen kom Facebook, bloggar, Twitter, smartphones....

Sen var jag händig med att laga bilen också, riktigt händig! Inget allvarligt och en annan gång ska jag fixa det här lite bättre, men det blev bra nog. Det här skryter jag gärna med: Jag fixade bilen med en bit ståltråd, det är väl händigt? Margareta var lite orolig när vi åkte till stugan, så med ett par plastpluggar från Citroën á 2-3 kronor ska jag fixa det mer permanent.

Men matlagning är lite för svårt för mig. Söndan avslutades med ett nytt, delikat  recept på lax i ugn, men där är som tur är Margareta desto händigare. Och jag som är praktiskt lagd fixade disken.

En intressant söndag igår, vad kommer måndan att bjuda på?  
         

Flyttanmälan inskickad

Inga kartonger behövdes! 

Det har varit lite kyligt ett tag här i trapphuset mellan brevbäraren och oss på femte våningen. Vi löste med en flyttanmälan.

Lite småroligt också har det varit och jag förklarade krisen i blogginlägget i förrgår, det har gällt lägenhetsnumret. Bor vi i lägenhet 1401 eller 1501? Rätt ska vara rätt så jag mailade Lantmäteriet med min fråga, ska jag ge mig eller stå på mig undrade jag. Lantmäteriet gav ett snabbt svar och gav mig rätt! Så här skrev överste Lantmätarinnan själv:

Hej

I det här fallet tycker jag att du har rätt och att det är brevbäraren som fått det här lite om bakfoten. Om Posten har synpunkter på lägenhetsnumreringen bör dom vända sig till fastighetsägaren.

Hälsningar

Märta 

Naturligtvis hade jag rätt, nåt annat hade varit otänkbart, men jag ger mig ändå. Flyttar ut från lägenhet nr 1401 och flyttar in i lägenhet 1501, enklast så!

Det är klart att det finns viktigpettrar som aldrig skulle ge sig utan kräva att fastighetsägaren och dom andra 12 hyresgästerna i trappen skulle rätta sig efter mig, men nog är det bättre om vi är smidiga. Man flyttar i genomsnitt 11 gånger i sitt liv har jag hört, det här blir med råge den enklaste flytten.

En flytt måste firas! En flaska Cava ligger på kylning och nåt extra gott att äta ska vi unna oss i kväll och ha en liten inflyttningsfest. Det verkar annars vara precis samma grannar i trappen som förr, men jag ska hälsa lite extra artigt på dom om jag stöter på nån.

Det känns lite som civil olydnad det här med att inte följa regelverket, det är jag inte så van med, men det känns helt OK, nästan lite tufft. Och jag har sett på mina resor runt i Sverige (i alla fall i Sollentuna) att många andra också är lite olydiga. Annika o Calle som hamnade på våning 6 där i Sollentuna drog lite olydigt till med lghnr 1601 när Lantmäteriet helst vill ha dom i lägenhet 1501! Och då har Calle ändå en militär bakgrund och annars rätt exemplariskt noga.

Nu är jag bara lite orolig att det här kommer Lantmäteriet till kännedom. Speciellt Märta är jag orolig för. Hon gav mig råg i ryggen att stå på mig, men så svek jag henne, svek Lantmäteriet och svek hela regelsverige! Bara för att inte irritera brevbäraren! Det här var inte bra.          

Engelska ord i svenskan

Så här i en blogg är det väl inte alltid att språket är så där 100%-igt grammatiskt rätt. Det är ofta lite slarvskrivet i en hast och ibland klipper jag och klistrar, då kan det lätt bli fel och obegripligt. Som tur är kollar Margareta ofta och påpekar de värsta grodorna, men annat slinker igenom.

Några exempel som inte kan misstolkas. 

I Sverige är vi ju inte som på Island, vi tar ju ständigt in nya ord från andra språk, numera oftast från engelskan. Det är ju inte så konstigt med all amerikansk kultur och teknik som väller in och en del börjar använda dom och för andra är dom obegripliga. Jag förstod det i en mailkonversation igår. Mail förresten, är det bättre att skriva "epostkonversation". Förstår alla epost bättre? Nej Mail är väl svenska nu. 

Hur som helst så skrev jag i mailet att jag varit "chokad", ett ord som sen länge finns i SAOL. Nu använde jag det möjligen på ett sätt som inte exakt följer förklaringen i SAOL, så min mailmottagare (OK att skriva så?) läste det som "chockad" så betydelsen av mitt mail (min epost?) blev lite förvirrad för henne. 

Det ser måhända lite löjligt ut att skriva engelska uttryck när det finns svenska, men "cliffhanger" är ju så vedertaget nu. Och finns i SAOL! "Teaser" skrev jag häromdan, det hittar jag inte i SAOL och hade väl unnat skriva aptitretare eller nåt sånt, men i en blogg och en ytlig mailkonversation är det inte så noga. Eller?

Hur det går med språket på lite sikt kan man så klart fundera över, hur kommer t.ex. språket i min blogg att se ut i slutet av Mitt Ljuva Sjuttital? SMS-förkortningar som ungdomar använder numera, är det normalsvenska då? Dom som nu växer upp kanske inte förstår annat än "C u l8er" och sånt. Det moderna lite skojfriska sättet att stava (som jag brukar undvika) som oxå och lixom, är det så man skriver i böcker då? Att det kan komma en stavningsreform nån gång är väl troligt så "hjul" och "gjort" går väl ur tiden nån gång, men jag hoppas att SMS-språket inte blir normalspråket en gång.

Att mitt "chokad" kunde misstolkas var en tankeställare för mig, men jag kommer att göra misstag igen. Och fast chokad finns i SAOL när jag tittar där får jag stavningsfel på det ordet här i bloggens stavningskontroll, så det är inte helt enkelt fast det är ett ord jag använt hur länge som helst känns det.

Vilket lägenhetsnummer har vi egentligen

Ibland hakar jag upp mig på detaljer. Jag fick lov att maila Lantmäteriet i går.

Sverige är ju genomorganiserat och som inföding är jag rätt nöjd med det. Jag satt i bastun igår och resonerade om sånt med vår kamrat Turken. Han har bott här sen ungdomsåren och är helt inne på samma tankebanor, ordning och reda, men han berättade lite roliga anekdoter om motsatsen hemma i Turkiet där han och framför allt hans barn tar sig för pannan över bristen på ordning och säkerhet när han och familjen åker på semester till Turkiet. Ordning och reda är rätt bra.

Solklart! 

Men nu var det inte Turkiet det gällde. Det är bestämt att alla lägenheter i flerfamiljshus ska ha ett fyrställigt lägenhetsnummer och det verkligt dumma är att lägenhetsinnehavaren själv ska räkna ut vilket nummer det ska vara och vi fick alla i hela Sverige en gång en broschyr från Lantmäteriet över hur vi skulle tänka. Tänk om hyresvärden kunnat få göra det i stället.

I Sverige heter det ju bottenvåning, vån 1, vån 2 etc. Så i ett trevåningshus står det ju ofta 2 på tredje våningen på namnskylten i trappen. Fråga en som vet, jag har gjort många somrar som brevbärare i hyreshusdistrikt.

Vi lusläste broschyren från Lantmäteriet som körde på den varianten och registrerade härom året 4 som vårt våningsnummer, men nu börjar brevbäraren lägga sig i, han har börjat ändra numret för oss på våra brev. Han tycker det ska stå våning 5, och det kan ju jag också tycka, men vad tycker Lantmäteriet?  

Har man nu efter utredningar, diskussioner, remissinstanser, interpellationer och propositioner kommit fram till att man ska börja på 0 så att vårt våningsplan ska heta 4 så banne mig så vill jag ha en förklaring från Lantmäteriet innan jag ändrar det till 5.

Det är väl lite "typiskt svenskt" det här med lägenhetsnummer, och ska man använda det ska det vara solklart hur man räknar fram det, men det får väl bli en utredning till och efter några nattmanglingar en ny broschyr.                    



                      

Yrke? Pensionär!

Jag har en lätt allergi inför det där uttrycket. De som känner mig och läst mina bloggar tidigare har sett att jag kommer tillbaka till det där ibland och skulle jag hamna i lokaltidningens "Vi 5"-utfrågning kommer jag att svara Motionär eller nånting annat på frågan om yrke, absolut inte Pensionär. Knappast ett yrke.

För våldsam pensionär?

Jag kom att tänka på det där igen igår när jag såg frågan om en eventuell staty i Växjö och så idag igen när jag satt på spinningcykeln på Actic. Om man bara kallar sig "Pensionär"  blir man lätt klassad som en grå, tärande och lite trögtänkt massa där man mest är till besvär. Ja, det flesta av oss som svettas i kapp på seniorspinningen  yrkesarbetar kanske inte så mycket, möjligen att konstnären fortfarande är aktiv, en konstnär pensionerar väl sig aldrig men även vi andra är det trist att se bara som "pensionärer".

Bandyspelaren med en massa SM-guld, landslagsmatcher och träningsuppdrag i bagaget, fotbollstränaren som tränat allsvenska lag och tom damlandslaget, simmaren som fortfarande är i världsklass i sin åldersklass, maratonlöparen som sprungit ett varv runt jorden m.fl., nej vi yrkesarbetar väl inte så mycket längre men inte är vi väl direkt en grå massa. "Det var bara en massa pensionärer där" brukar jag höra i olika sammanhang och då hugger jag direkt som en kobra. Vadå "bara"?

I rockkören har vi en tjej som jobbar i Bryssel, då får man en tanke. Och en av oss sitter i Hovrätten fick jag höra härom dan. Jag har ingen aning om vilken specialkompetens just dom har som fortfarande är attraktiva i samhället, men tänker man efter, vilken otrolig kunskapsmassa den där grå massan "pensionärer" har som bara läggs åt sidan när man byter yrke till att bli "Pensionär". I en avlägsen framtid kommer säkert den kunskapen att utnyttjas på något sätt. Inte så att vi nödvändigtvis behöver att jobba till 80 men vilket resursslöseri att inte utnyttja all kunskap som yrkeskåren Pensionärer sitter inne med. Tycker jag.

Blogg100-dags?

Jag hamnar varenda dag vid datorn. Inte alltid att jag hinner tänka på min sjuttitalsblogg varje dag, det är mycket annat som ska avhandlas vid datorn, men så till sist idag är det kanske läge att skriva en rad.

I gruppen Blogg100 på Facebook börjar man ivrigt skruva på sig och undra om det ska bli något Blogg100-race i år. Fredrik, mediekillen som arrangerat det hela i flera år i verkar inte vara riktigt på hugget, det är nog en hel del jobb att hålla i det här projektet med statistik och återkopplingar och så förväntar sig folk att det som vanligt ska ordnas en träff efteråt med erfarenhetsutbyte. Mitt tips är att det inte blir något i år, och om det ändå skulle bli något så blir så blir det i höst. Tror jag.

Racet 2013 som avslutades med en träff på Historiska Museet var intressant för en överårig bloggare. Jag blev intervjuad i radio och fick på seminariet några insikter om storheten med bloggeriet, tom en sån här tramsblogg kan säga en del om läget i Sverige, om åsikter och om samhället. Intressant tyckte jag, så intressant att jag fortsatte med bloggen ett tag till den gången.

Racet 2014 var jag inte lika engagerad i, det var för mycket annat runt i kring, men det är klart att jag genomförde utmaningen. Och efteråt stämplade jag ut en tid och lade ner bloggen och nåt anslutande seminarium var jag inte med på.

Racet 2015 som alltså inte är igång än är trots det redan igång på min egen kant. Riktigt dagliga uppdateringar har det kanske inte blivit men inte är det många luckor. Jag har ju samtidigt skött min Rock-a-beat-blogg så jag tror nog att det jag fyllt den moraliska kvoten med ett blogginlägg om dan.

I Facebook-gruppen "Blogg100" är det ett gäng som satsar på en start 1/3 läser jag. Kanske jag börjar tagga mina inlägg då och ser till att inte missa en enda dag efter det datumet i alla fall. I första racet tror jag vi var runt 6-700 från början och kanske 200 som var med till slutet. I andra racet var det över 800 från början och 200 som gick i mål. Hur många som var med båda gångerna vet jag inte men Utsikts-bloggen var i alla fall med båda gångerna.

Så det är klart att jag är med och rycker i år också om vi kommer igång. Annars klarar jag mig förstås bra utan morot och piska, men blir det en officiell utmaning så hänger jag på och siktar på att vara med på utvärderingsträffen också. Som ålderman?    

Äntligen börjar Jordskott

Det var då det....

Nu är det bara en halvtimme kvar och vi Sala-bor har sett fram mot premiären.

Nåt så här stort har inte hänt Sala sen man spelade in Mästerdetektiven Blomkvist där 1953. Jag var 9 år den gången och på besök hos mormor i Sala minns jag att jag kollade lite på inspelningen. Det var stort, så stort att jag på ett kundbesök i Vänersborg en gång kom att prata om den där inspelningen med en kund vars fru var från Sala-trakten och hade minnen från inspelningen. Vi med Sala-anknytning kanske är lite väl svältfödda på kändisar i stan.

Så det var på tiden att Jordskott flyttade in på Silverhöjd. Inte för att jag själv såg skymten av inspelningen den här gången, men jag hörde många berättelser från andra. Torget var avstängt för inspelningar, den temporära polisstationen flyttade in bredvid bageriet etc.

Nu är det nu

Syster Gittan var lite imponerad en gång när teamet hämtade vatten hemma hos henne i Viksberg och satt i hennes kök och skickade filer till TV-huset i Stockholm, det tyckte hon var lite kul. Som att hon var delaktig i produktionen.

Och eftersom dom drog runt och letade skummisar i våra skogar så känner vi också oss delaktiga. En halvtimme kvar till start, nu trycker jag på Enter och bänkar mig i TV-fåtöljen!

Det händer grejer i Sala! Och hade pappa Sven fortfarande varit i farten hade det nog blivit mycket snack nu om Sala-ligan, han hade massor med historier om det en gång!

Prelaten går i graven

Vår pizzabagare är snart arbetslös

Jag gillar pizza och har många favoriter. Äter vi pizza för ofta? Kanske, varannan vecka blir det nog. Till vårt försvar kan jag säga att vi alltid delar på hämtpizzorna så i praktiken blir det bara en gång i månaden, det är väl OK.

Normalt hemma i stan handlar jag alltid hos Prelaten dit vi bara har 100 meter eller så. Men nu är det slut!

Extrapris!

Vi har visserligen haft lite synpunkter på dom ett tag, att pizzorna där är lite dåligt gräddade har vi tyckt och en gång beskyllde jag dom HELT OGRUNDAT för att sprida magsjuka, men det har sen forntiden varit en populär pizzeria i Västerås med trevlig stämning. Under Power Meet är Prelaten ett av de allra mest populära matställena längs cruisingen, men nu är det alltså slut.

Viking Kebab

Att Prelaten var hotat av nya byggplaner visste jag och jag har för mig att jag för en tid sen skrev en rad om det här i sjuttitalet också, men man skjuter sånt där fram för sig. Det blir nog inte förrn jag börjar nästa blogg, Mitt Ljuva Åttital har jag tänkt. Så fel jag hade.  

Fredag eftermiddag och jag skulle fixa maten. Vi tar en pizza! sa jag, och travade iväg ner till Prelaten, som så många gånger förr, Och möts av en skylt på entrédörrn: Nu stänger vi!

Som tur var var det fortfarande öppet, men idag söndag 15 februari stänger dom definitivt. Extrapris på pizzorna nu de sista dagarna var ju fint men lite lessamt var det. Min sista pizza från Prelaten fick bli en Viking Kebab med blandad sås för 50 kronor. Fortfarande lite dåligt gräddad kanske men jag åt den med andakt och tackade mitt nu nedlagda näringställe med en vacker tanke och några väl valda ord.    


                     

Ta fast tjuven!

Jag var på vippen att dra till med det igår, men det känns lite obekvämt. Och jag var själv inte direkt drabbad.

Utanför Coop Konsum på Igor stod en kille (25?) och hängde. "Det där är en snattare" sa Margareta. Det gillade jag inte att hon sa, "så där kan man inte säga" försökte jag med för inte ska man anklaga folk för tjuveri bara för att dom ser lite skumma ut försökte jag med men så berättade hon att i nån affär hon handlade i en gång gick snacket bland expediterna att dom skulle hålla ett öga på den där mannen. Han är väl välkänd i affärerna i stan kan man tänka och nu kände Margareta alltså igen honom.

Tänkte inte mer på det, vi gick in i affärn och plockade på oss den dagliga ransonen ekologisk frukt och grönsaker och så sneglade jag på några läckerheter i delikatessdisken, skulle vi vara lata och köpa hem nåt extra till lunchen tänkte jag.

Då med några snabba steg kommer killen sättande. 2 sekunder fram till räkbomben (som jag av egen erfarenhet vet är både god och prisvärd), hugger den översta och är lika snabb tillbaka till grinden som inte hunnit slå igen och snabbare än Fantomen är han ute ur affären och lunchen är fixad. Vi bara tittar på varandra, Margareta och jag och de andra kunderna där, vi som i praktiken får betala för snattarkillens lunch.

Det här risken känner förstås Coop Konsum till och dom borde väl mera ha kålrötter och såna nyttigheter så där lättsnattat än färdiga lunchrätter, jag ska påpeka det för Jerry, butiksföreståndaren, när jag ser honom nästa gång. Och "ta fast tjuven" får han själv springa och ropa, det känns inte som att det är vi kunder som har den rollen.

Och snattarn som är välkänd i affärerna ska jag hålla ögonen på nästa gång jag ser honom. Han snattar säkert ofta, åker väl dit ibland och blir dömd men fortsätter att snatta tills det blir grövre brott eller att han bättrar sig. Ja, det är förstås bara en högst personlig fundering.

Min sämsta sida?

Utseendefixerad? Knappast men här kommer en lite egotrippad fundering över mitt yttre som har visat sig inte vara så ungdomligt perfekt som jag har trott. Ja Margareta blir ständigt galen över min virvel i håret som jag aldrig kommer till rätta med så visst försöker jag hålla mig snygg, men så såg jag mig själv på ett foto igår och blev lite lätt chockad, hoppas jag ser bättre ut från nåt annat håll, för det här var inte för vackert.

Min sämsta sida avslöjad.

Jag hamnar inte så ofta på bild, jag sköter mest fotograferandet själv för det mesta och får väl passa mig bättre i fortsättningen.

Att man har en bättre och sämre sida har man ju hört, men det har jag aldrig funderat över förrän nu då. Jag tog en titt med spegeln i badrummet och kom fram till att den högra sidan absolut inte är vacker, det är definitivt min sämsta sida. Den vänstra är visserligen inte så mycket bättre, men ändå. Jag är inte fullt så gråhårig som kamraten bredvid på bilden, men heller inte alls så ungdomligt avvikande i kören som jag trott. Jag ser ju ut som alla andra 65-70-75-åringar. Det hade jag ingen aning om! Hur kunde det bli så här!

Så kommer jag osökt att tänka på Palme (det där med ingen aaaning...) som hade en klädstil jag uppskattade. Kalufsen spretade åt alla håll och kläderna hängde lite skrynkligt på honom. Slipsen på sne' och en röd toppluva till kostymen var inget ovanligt. Så sprang han flitigt i joggingspåret också, det var väldigt ovanligt på hans id En förebild på många sätt.

Min näst första chat gjorde jag idag

Fast jag knappar så mycket på datorn så loggar jag aldrig in på ett chatforum, ja om man inte räknar chatfunktionen i Facebook förstås.


En gång för länge länge sen minns jag att jag testade en chat  på Aftonbladet. Klockan vart mitt i natten. Man skulle skriva ett namn, vad skulle jag kalla mig? Jag skrev helt enkelt bara ett Q där längs upp till vänster. Inom 10 sekunder hade två chattgubbar frågat chans på mig, dom tog väl mitt Q som Qvinna, antar jag. Jag avböjde, loggade ur och sen dess har jag aldrig kastat mig in i nån allmän chat.

Supporten i Indien chattar worldwide

Förrns idag då jag testade en chat till Microsoft. Ja, det var alltså inget öppet chatforum, men jag har dragit med en fundering på min mobil så länge så jag provade deras tekniska support för Nokiamobiler. Först i kön en vardagsförmiddag, är det ingen som utnyttjar den funktionen.

Fick svar direkt och på en väldigt fin svenska. Antagligen hamnade jag i Indien hos någon som kanske aldrig satt sin fot i Sverige men som skriver perfekt, lite gammaldags svenska. När jag ringer till support, som jag gör ibland, tycker jag man ofta hamnar hos såna som kör med standardsvar och som inte riktigt kan det dom ska supporta. Ungdomar som ska härdas i hetluften på ett av sina första jobb kanske, vad vet jag. Det kanske är bättre med en chat hos supporten. Det är också så när jag ringer in problem att jag ibland får problem att beskriva problemet så där klart som man behöver göra för att få hjälp.

Den här indiske killen/tjejen (?) kunde inte svara direkt, men tålmodigt från både honom och mig betade vi oss igenom mitt problem och efter bara 10 minuter var problemet löst, min mobil är inte trasig! Det här var ett problem som hängt med sen länge så sens moralen får bli GE ALDRIG UPP!

På tal om det har jag en sak till att ta itu med, det får bli i kväll. Det här med mobiler och datorer håller en sysselsatt, tur att det är så roligt!    

Många damer är det

Det är inget problem, men på Actic-träningen igår kom jag att tänka på det. Ja, det är inte speciellt negativt och inte heller speciellt positivt, bara ett neutralt konstaterande att det har blivit så att jag väldigt ofta rör mig i kretsar där det är en ryslig massa damer. Eller tjejer som jag kallar alla kvinnor i After Work-ålder.

På jobbet var det rätt mansdominerat från början på 60-talet, ja även på mitt sista jobb jag började -94 med kvinnor mer på administrationen, men för övrigt: redan i dansföreningen som jag tidigt blev aktiv i var det ofta överskott på tjejer. Det var ju dumt, där om någonstans är det ju bra om det är rätt jämnt fördelat.

Rock Everybody med grabbarna i mitten 

Mer då: Föräldraföreningar, mycket tjejer. Kurser jag gått på, mycket tjejer. Som datalärare för seniorer, mycket tjejer, av 9 deltagare var det ofta 6 tjejer. Pensionärsuniversitetet samma sak. Skrivarkurs... vilka riktiga karlar går en sån?

      
Och nu i rockkören Rock Everybody så är det ett markant kvinnoöverskott, 175/25 i bästa fall. Det kan man ju undra varför, för inte sjunger väl vi gubbar så mycket sämre än damerna och vi är väl också intresserade av rockmusik. Rätt vanligt att "hon" är med i kören men inte "han".  

Så till det som triggade den här funderingen. På fredagsträningen på Actic var fördelningen 13/6 och på träningen idag var vi 14/4. Med flest tjejer alltså. På cirkelträning där i princip alla killar orkar lite mer än tjejerna så vi kan ju få visa oss lite starka där och glänsa lite. Som om nån nu skulle bry sig om vi lägger på några extra kilo men ändå.... Kanske det generellt är så att vi killar är mer individualister och inte vill visa upp oss i en grupp? Nåt att fundera på.

Men på ett ställe håller vi ställningarna hos Actic: Det är 100% vältränade kraftkarlar i herrbastun!    

Svårt att vara effektiv under stress

Fullsatt! I princip...

Jag var rätt säker på att allt skulle gå bra på fredag. Jag hade lärt mig alla tre sångerna riktigt bra utantill, tom den där extraversen i Les Miserables-låten som man kastade in bara några veckor innan vi ska uppträda nu på fredag.

Jag har memorerat texterna lite när som helst under dan; jag har suttit i tandläkarstolen och i tanken sjungit "Singin' in the rain", när jag gått till affärn har jag marscherat till "Do you hear the people sing" och "Herodes sång" har jag dragit tyst i TV-soffan under Rapport utan att med en min avslöja vad som rör sig uppe på hatthyllan. Allt har gått bra bara det att jag märkt att när jag blir lite stressad så kan jag missa några ord, men i en kör är det inte så himla viktigt bara man inte helt kör i diket så jag har varit lugn. Tills igår.

För nu blev det tufft. Fröken dansläraren hade kommit på att det vore nog bra om vi rörde på oss lite mer i en av låtarna. Fyra refränger sjunger vi, var och en med lite olika text. Svårt nog men nu ska vi plussa på med olika rörelser också, olika i alla fyra refrängerna. Och relativt unisont....

Men jag är positiv och skulle gärna gjort ännu mer, men det är bara det att det blir tufft att klara det här tills på fredag.

Kvinnor brukar lite halvstöddigt säga att karlar klarar bara en sak i taget. Ja, nåt med simultankapacitet har man ju hört att kvinnor ska vara bättre på än män, så jag får väl skylla på det om jag drar ner på kvaliteten på fredag.

Ska jag vifta rätt med armarna eller ska jag sjunga rätt? Jag har några träningskvällar på mig och idag var det 2-dag, kanske därför jag känner mig lite snurrig i kväll.

Och förresten är det nog mörkt i salongen!                              

Mina ekonomiska rapporter

Håll koll på priset

"Du skriver ofta om vad allting kostar" konstaterar Margareta ofta, senast efter gårdagens blogginlägg om vårt Cirkus-besök. Jag halkar ofta in på priset av flera anledningar.

För det första tycker jag att det helt enkelt är en relevant uppgift vad jag än kommenterar, liksom vädret, hur maten smakar eller vilka andra fakta som helst. Kanske t.o.m. nån läsare har nytta av att veta vad hummern hos Luke's på Brooklyn kostar, tåget till Stockholm eller min Chromecast till TV:n etc. Ren konsumentupplysning.

Sen tänker jag också att för min framtida summering av de här glättiga levnadsåren i Mitt Ljuva Sjuttital kommer jag själv att ha nytta av en del prisuppgifter som jag noterat här på bloggen.

En smärtsam utgift för många

TV-licensen går på 519/kvartal, hur länge kommer den avgiften att finnas kvar? Bensinen kostar idag 12.80/liter, kör man ens på bensin i slutet av mitt 70-tal? En biobiljett med pensionärspris ligger på 80-90 kronor och Klippstugan tar 330 kronor för att snygga till min kalufs. Bara som några exempel.

Parkeringsavgifter har jag nämnt några gånger, ett ständigt diskussionsämne i Västerås där det är för dyrt att parkera tycker folk. Vad det kostar att ställa ifrån sig bilen om 10 år återstår att se, men nu tycker man 5-10-15-25 kronor/tim (beroende hur kort bit man vill gå) är så mycket att man undviker centrum. I går vid Gröna Lund kostade parkeringen 35/tim, lite dyrt men ändå OK, vill man ha kort bit att gå så kostar det. Den dyraste champagnen dom hade på Cirkus kostade 2.520 och vill man vaska också så blir det alltså 5.040, det kan man kosta på sig om man är i karriären så jag bjuder gärna på såna här fakta.

Vaska champagne är inget för oss men som tur är har vi pensioner som vi fortfarande lever bra på men det är klart att vi för varje år halkar efter lite i köpkraft så det är också en orsak till mina prisuppgifter här i bloggen. Så att jag en gång kan läsa och minnas tillbaka till den tid när jag hade råd gå på musikal för 770 kronor och parkera för 250.

Snyggt frimärke. 7 krono

Lite är jag nog också påverkad av pappa Sven. Jag läste en gång ett brev han i sin ungdom skrev till sina föräldrar, alltså min farfar & farmor. Där skojade han lite om nån skuld till en syster som han efterskänkte, det var pengar hit och dit. 5 kronor, 10 kronor. Jag minns att jag reflekterade lite då om pengars värde och att det var lite kul det där med pengarna.

Så det kanske helt enkelt är ett släktdrag att notera vad saker och ting kostar. Postisen pappa Sven skulle nog tyckt att 7 kronor för ett vanligt brev var lite mycket, det låg väl på 10 öre eller så i hans ungdom.

Livet är en schlager

En enkel titel men med många bottnar. Jag ska inte ägna mig åt en djupanalys här även om det finns några seriösa infallsvinklar, nej bara konstatera att Jonas Gardell har lyckats igen, succemusikalen  på Cirkus var nästan fullsatt i går.

Selfie innan startskottet går

Vi hade bra biljetter, inga stolpar i vägen som man kan få på Cirkus. Parkerade bilen utanför Gröna Lund och så käkade vi på Lilla Hasselbacken som var mindre och enklare än jag trott och så var vi ovanligt tidigt på plats på Cirkus, nästan en timme innan "nedsläpp", precis som jag alltid vill ha det. Då slapp vi trängas vid garderoben, vi fick ett ståbord i baren en stund och hade tid att titta på folk, det var inga långa köer till toan etc. Och så tog vi i god tid plats i Cirkus lite slitna stolar.

Finalen i melodifestivalen ska börja

Sen var det en fartfylld show som är värd allt beröm den kan få, bra tryck hela tiden. Kanske tur för mina öron att vi satt en bit bak när det är sånt drag i musiken, och vi hade inga som skymde oss.

Efter showen vill man gärna vara kvar och ge stående ovationer men vi hade en bit att åka och satt så till att det var lätt att smita ut. Jag tror inte Helen Sjöholm, Jöback. Glans m.fl. märkte att vi stack så fort, vi halkade ut i natten, kryssade bland alla taxibilar, bet ihop i blåsten, startade bilen och bara minuter efter att föreställningen var över var vi på väg hemåt.

Visst är det lite dyrt med musikal, 770 per pers för biljetterna och maten och parkeringen på det, men det är fint att vi har så nära från Västerås till Stockholm. Lite charmlöst kanske att åka hem direkt efteråt, egentligen tycker jag nog bättre om en eftermiddagsföreställning och en natt på hotell och gärna ta tåget upp i.st.f. bil, det får bli nästa gång, det här var en kanonkväll!

Sen kunde det gått åt pipsvängen på motorvägen hem där vi körde på snöfria vägar men på några ställen plötsligt överraskades av kraftiga snövallar som blåst in över vägen. Två bilar hade kört av vägen och blev bärgade. Men lätt på foten tog vi oss helskinnade hem i februarinatten.      
 

Melodifestivalen 2015

Med den titeln brukar det bli några extra läsare på bloggen har jag sett tidigare, men tyvärr jag har inget att komma med idag.

Jag tom missar första programmet, är på annan ort men i ett liknande ärende som jag återkommer till med det snaraste; men kommande program kommer jag att se och kommentera med engagerade åsikter. Och för att hylla gårdagens bemärkelsedag (semikolonets dag) så drog jag till med ett semikolon i förra meningen. Visserligen felplacerat, men det såg väl alla mina läsare, båda två menar jag... Ja ett semikolon men två läsare förstås, jag vill gärna vara tydlig.

I melodifestivalen i kväll tävlar Jessica Andersson ser jag, hon verkar snäll och ställer alltid upp på TV, hon kan väl få gå till finalen, mer vet jag inte. Och inte bryr jag mig ett vitten egentligen om vem som vinner eller förlorar, men en sak vet jag. I mitt Facebookflöde kommer några av mina kamrater, jag vet vilka, skriva om hur dumt det är och vilken dålig kvalitet det är på underhållningen, det gör dom varje år. Lite roligt är det att eftersom dom klagar ändå visar att dom alltid tittar och sen bara ser sin egen kultur som fin kultur.

Vilken höjdare det här var när barnen var små. Coca-cola, chips och ostbågar och alla hade sina favoriter. Stora uppslag i kvällstidningen där man kunde fylla i sina egna poäng. Saknar den där stämningen ibland.

Ännu tidigare minns jag när vi grabbar i 17-18-årsåldern tog lördagsrundan i Olles pappas Ford Customline och lyssnade på finalen i bilradion. Det var långt innan Sverige började få låtskrivare som kunde konkurrera med Frankrike och Luxemburg och om det blir några vinnarlåtar i år återstår att se, jag har noll koll.

Men "Heja Jessica" bara för att du ser så snäll ut och alltid ställer upp. Om låten var bra får jag återkomma till.              

Slutskottat!

2 meter frigång var lite lite

Senaste 10 åren ungefär har vi haft stugan tillgänglig hela vintrarna. Uj va vi har skottat. Men nu är det slut. Nu sköter Fredde det!

Jag har länge tänkt ringa honom men det blir aldrig av. Jag har hela vintrarna skottat våra 100 meter för hand och hoppats det är slutsnöat för året. Men nu har det alltså blivit av att prata med Fredde.

Lite hängde det ihop med en varningsartikel i tidningen (se där, en varning igen) där jag läste om en okänd risk som hängde ihop med snöskottning. "Okänd" var lite löjligt, det har man väl alltid vetat att snöskottning tar hårt på hjärtat. Det hänger väl på att man sällan är uppvärmd innan man börjar med det där tunga jobbet, extra farligt då att ta i för mycket.

Men ojdå - Fredde hade problem! Hans traktor behöver fritt 3,5 meter berättade han och hos oss hängde grenarna ner ända till två meter, nätt och jämnt att en vanlig personbil kom under! Ja det var den bit som går över grannens tomt där grenarna hängde ner men Maria lovade att jag fick ta bort de grenar jag behövde.


Vi var lite tveksamma när åkte upp till stugan häromdan, skulle vi komma åt grenarna? Det är nog inte rekord, men nog var det mycket snö på gården. Drygt att pulsa i snön, drygt bara att släpa fram stegen. Och sen var det väldigt svajigt att stå där på stegen, men jag skulle väl har ramlat mjukt om jag hade vickat. Snö och sågspån innanför kragen, darrig i armen när man sågar uppåt och balansera på en stege som vi inte fick att stå stadigt! Men efter nästan tre timmar kände vi oss någorlunda klara. Vilade framför brasan med gott kaffe och nu är det bara att hoppas att Fredde kommer ner med sin traktor.

Några trädgårdsstolar blev kvar ute på går'n i år. Slarvigt! 

Nej, vi har inte kommit överens om något pris för plogningen, men det får kosta vad det vill - vägen har jag slutat skotta nu!

Gårdagens varning var lite märklig! Jogging är farligt!

Snart kommer våren,
då ska jag leva farligt igen

Man ska väl vara tacksam för många av alla 100.000-tals varningar man får, men ibland tar man sig för pannan.

Häromdan läste vi att kaffe var nyttigt, då blev man glad och tog sig en påtår. Öl och vin sägs ha positiva effekter, det tar många som bevis för att dom lever nyttigt, hur många har inte hört det på festen? Vanligt vatten ska man dricka regelbundet, men så läser man varningar att det är farligt att dricka för mycket.

En app om hur farligt det är att flyga läste jag om igår. Ladda in den och knappa in din flygresa så kan du exakt se hur stor risken är att du ska störta. På Stockholm - Malmö var det visst en chans på 6,5 miljoner den dagen sa man, det är väl tryggt att veta innan planet startar.

Fisk är lite fram och tillbaka, ibland är det bra, ibland är det dåligt. Grönsaker och frukt är bra säger man men frukt är bara socker säger en annan rapport. Man kan bli galen för mindre och nu läste man om hur farligt det är att jogga. "Man ska träna lagom, du blir invalid för livet och dina knän tar slut" varnade mig en kompis.

Nu sa ju inte rapporten direkt att det var farligt att jogga, men det är så jogginghatarna läser det liksom dom som dricker för mycket alkohol tar fasta på den eventuellt positiva effekten, man tror det man själv vill tro.

Sån är jag också, jag tror det jag själv vill tro. Gör som jag själv vill och bryr mig inte så mycket om varningsrapporter, jag har min egen kropp som rapportör (och följer möjligtvis Margaretas råd erkänner jag). Och just nu rapporterar kroppen att gubben som administrerar den har joggat för lite ett bra tag.

Men rapporten om kaffet gillar jag, så det får bli en tretår innan dagens jobb och spring och skubb.