Skrivarkurs i Surahammar

Vilken tur jag hade som fick nys om den här kursen. Varje förmiddag hela veckan ska vi prata skrivarteknik och sånt, det är hög tid att jag lär mig lite om sånt.

Tänk att det finns riktiga Folkets Hus fortfarande!

De senaste sex åren har jag ägnat mycket tid åt att skriva utan att veta ett dugg hur man egentligen ska göra, antagligen gör jag alla fel som finns. Jag är t.ex. säker på att man ska tänka efter en stund först innan man börjar skriva , se till att man har en genomtänkt tanke alltså. Det har jag inte idag när jag bara satt mig vid datorn för att kort notera att en skrivarkurs har börjat.

PRO, ABF, Landstinget och Kulturrådet arrangerar och vi är nog PRO:are allihopa som deltar och en riktig författare, Torgny Karnstedt, håller i det hela och vi håller till i det fina Folkets Hus i Surahammar. Ett digert program ska vi ta oss igenom under veckan för att bli duktiga författare och tjäna storkovan som Jan Guillou och Henning Mankell. Kaffe och lunch ingår.

Men det är något lurt med upplägget. På hela första dagen skrev vi inte ett enda ord! Jag ritade bara de obligatorisk krumelurerna på mitt anteckningspapper där jag som vanligt ambitiöst började med att skriva dagens datum längst upp till höger, men mer blev det inte första dagen.

I stället pratade vi mycket. Utan berättelser finns det inte mycket att skriva om, så det är väl rätt tänkt och inte som i det här meningslösa inlägget bara låta fingrarna gå. Men för att det kanske kan bli högre kvalitet i min 70-talsblogg så sitter jag alltså på skolbänken i Surahammar.  Och det ska bli fortsättningskurs till våren lovade hr författaren!

The Sitting Ducks

Men en sak kan jag tillägga som inte har ett dugg med ovanstående att göra. Igår, söndag, lyssnade jag på fin musik på Café Jernvägen i Sala där Sitting Ducks spelade Dylan på svenska. Där sitter då en karl i publiken och kollar in mig hela tiden. Var det något fel? Hade jag spillt något på skjortan? Eller glömt knäppa gylfen? Så hälsar han på mig efter showen och presenterar sig som min gamle optiker för mer än 25 år sen. Hur kunde han komma ihåg mig? Jag låtsades känna igen honom och skyllde på att mina glasögon nu inte var så bra som dom jag köpte av honom en gång, det var därför jag inte sett honom direkt.