Linslus som gör sig märkvärdig?

Så var det dags igen, jag blev omnämnd i bladet igen.

Nu var det i mässbladet jag kom med. 

Det här att göra sig märkvärdig med en egen blogg och att ha en egen domän på nätet har jag valt själv, men att bli intervjuad av TT, bli citerad på andras hemsidor som en modern pensionär och även hamna med bild med bara ben i tidningar mm, det är verkligen inget jag själv jagar efter, men när nån frågar, varför ska jag säga nej? Jag stod på Coop Forum när journalisten ringde och bilderna hittade han här i mitt ljuva sjuttital.

Jag förstår att någon tycker det börjar bli löjligt. "Så jäkla märkvärdig är han väl inte", tycker säkert många och "Nej, inte skulle jag vilja ställa upp så där" har jag hört andra säga. Men trist om bara politiker, företagsledare och idrottsledare uttalar sig i bladet brukar jag säga.

Just nu har jag motionen (det finns andra motionärer att skriva om), rockkören (det finns många mycket bättre körsångare än jag att skriva om) och 5:2-andet (det finns flera tusen andra 5:2-are) men varför inte ta chansen att motivera nån annan om man nu får chansen.

Annat jag gärna skulle vilja ställa upp på en intervju om är det här att vara "social på nätet" som närmast är något som min åldersgrupp har en fobi för. Många har starka negativa åsikter, framför allt om Facebook - "jag är inte intresserad av att veta när grannen har bytt gardiner" hör jag jämt och så surrar man reflexmässigt och utan eftertanke om Orwell och 1984. Världsfrånvänd hörde jag häromdan. Om internet finns det mycket att ha åsikter om och mycket att diskutera om, näthat och övervakning på nätet med mera, men i min åldersklass är det dom som vet minst som har de starkaste, negativa åsikterna, jag hör dom varje dag. Men internet ger fantastiska möjligheter och det finns så mycket positivt i att alla är skribenter och att alla kan nå ut till allt och alla. T.ex. när jag trycker Enter på det här inlägget finns det inom sekunder tillgängligt för alla internetanvändare över hela världen.

Bra eller dåligt? På mina kurser för äldre har ångesten närmast lyst i ögonen på många när man insett det och med långfingret på Enter-knappen har många tvekat länge att på uppmaning publicera sitt HEJ MAGISTERN på Facebook. Jag gav upp mina ambitioner på det området när motståndet blev för stort, men det börjar rycka i nerverna igen. Ska jag jag försöka igen? Folkbildning för äldre!    

Jodå - det här inlägget kan läsas av 2-3 miljarder internetanvändare men kommer i praktiken bara att läsas av 5-6 stycken,  i bästa fall 10, men jag har haft tillfälle till en egen stunds eftertanke och till att på svenskt jantemanér påpeka att det var inte jag som ville hamna i bladet igen, men så ändå la jag lite egotrippat till att får jag frågan ställer jag gärna upp igen och sprider min visdom, t.ex.  om att det är bra för oss äldre att vara sociala på nätet.