Härskarteknik

"Jag var i New York i söndags" sa jag. "Sprang New York Marathon"

På väg över Grönland

Inte för att skryta direkt, men kanske det var värt att surra en stund om med min gamle kompis tänkte jag och kanske kunde jag i alla fall få berätta om vädret där. Jag har varit med om reaktionen så många gånger att jag börjat undra över det psykologiska fenomen som utspelades. Eller rättare sagt som inte utspelades.

Härskarteknik är ett ord jag kommer att tänka på och kanske det finns andra, finare psykologiska benämningar också på svaret som kompisen gav: "Jaså, ja jag var uppe i stugan i Ludvika i helgen och ett stort träd hade blåst ner på tomten. Du vet vad vi fick röja!" Och så pratade han på om blåsten och min insats i New York kom aldrig mer upp i samtalet.

Härskarteknik

Nu är ju en tripp till New York vardagsmat för oss svenskar och nästan alla åker dit nu när dollarn är rätt billig så han hade inte behövt bli imponerad, men ett sånt där svar är ändå helt obegripligt för mig, nog vore det väl värt några ordväxlingar. Han hade ju som sagt åtminstone kunnat fråga om vädret men jag gillar min kompis och blir aldrig sur på honom och han begriper väl inte bättre. Och jag erkänner att jag "som straff" inte frågade honom några saker jag vet att han skulle vilja berätta, men det får vänta till nästa gång vi ses. Jag är en bra lyssnare och försöker alltid ge folk chansen att prata av sig.

Sen är det dom där som är låtsas (?) intresserade men som alltid ska komma med en nedklassande kommentar på slutet, dom är också vanliga, jag fick en sån reaktion också i går. "Nä, inte skulle jag vilja åka dit" etc. Alltid går det att hitta nåt fel. Och någon annan hör man aldrig ifrån annat än när det är plats för en lite syrlig kommentar.

I mitt nästa liv tror jag att jag ska bli beteendevetare eller så och reda ut varför vi reagerar som vi gör, det är rätt intressant. Men jag blir aldrig sur på den som säger något dumt, eller är det också härskarteknik? Att låtsas att man inte reagerar alltså?

Vem vet inte du, vem vet inte jag, och handen på hjärtat, jag kan väl uppträda lite avundsjukt jag också ibland. Och det var nog jobbigt för min kompis med det där nedblåsta trädet i Ludvika så det var nog på plats att han fick prata av sig.