Nostalgichock

Ibland tänker jag att jag ägnar mig lite väl mycket åt nostalgi, och nu fick jag en rejäl dos igen igår när Peter Lind and the Cabaret band från Uppsala hade kommit fram till 50-talet. Dom hade konsert i Västerås Konserthus.

Det här var tredje gången jag såg dom och helt klart den bästa. "Jazz, Rock'n'roll och lite Snoddas" säger en hel del om 50-talet. Amerika stormade in men det var fortfarande mycket hemvävt. Fint att Jazzens Vänner ordnar sånt här för oss daglediga och till ett bra pris också. Konsertsalen var helt fullsatt och även på balkongen satt det folk såg jag.

Lättsamt med musik som alla i salongen känner till sen ungdomen. Kanske lite töntiga skämt och mellansnack skulle säkert yngre folk tycka, men helt OK för mig, jag har inte så stora pretentioner. Som hr kapellmästaren sa har dom ingen annan målsättning än att spela lättsam musik så att vi som lyssnat när vi går hem är en aning gladare än när vi gick dit.

Eller "inte stora pretentioner" var dumt sagt, dom är duktiga musiker allihopa så det är riktigt bra underhållning. Och för guds skull, fortsätt med era lite enkla skämt. Nästa nostalgichock blir väl 60-talet i deras nästa föreställning nästa år hoppas jag.

Här var det fullsatt med pensionärer som lyssnade till nostalgijazzmusik, men är det nån återväxt bland publiken? Kris. kris har man hört i flera år men så lite otippat har det visat sig att svensk jazz har hamnat i en guldålder, det läste jag efter Stockholm Jazz Festival för en månad sen. Folkmusikjazz, fusionsjazz, Brasiliansk jazz, jazz från tredje världen, fullsatt överallt. Så dagens ungdomar kommer att få sina nostalgichocker om 30-40 år på deras pensionärseftermiddagar.

Och jag ser redan fram mot FestiJazz 2015. Det arrangemanget var ju i lite kris ett tag men nu när en ny guldålder är här så blir den nog kvar ett bra tag till.