Söndagsbrunch

Äntligen skiner solen!

Det var nåt konstigt på himlen idag! På månadens sista dag lyste äntligen solen.

Tidigare under hela månaden hade vi visst bara sett solen en knapp timme, men nu blev det sol hela dan. En stärkande promenad fick det bli. Och söndagsbrunch.

Brunch har jag sett finns bl.a. på Global Living och Hotel Plaza, men vi valde Bianchi Café & Cycles.

Buffén är uppdukad

Skulle vi behöva beställa bord funderade vi, men bestämde oss för att bara kolla in där efter promenaden och det var rätt folktomt. Vi var tidiga där, precis vid öppningsdags och bara ett sällskap var där före oss. Margareta hade nog hoppats lite på amerikanska pannkakor och liknande, men här är det italienskt. Och det är fräscht och riktigt riktigt gott. Parmaskinka, korv, lasagne, oliver, bacon och gratänger - italienskt!

Visst trillade det in lite folk allt eftersom, men det var ingen rusning precis, vi tänkte det skulle var mer drag så här på första advent. Mycket mat blev det för bara 99 kronor. Kaffet fick vi betala extra för men morotskakan ingick i priset.

Ljust med stora fönster

Vi kanske inte orkar ta oss ut på stan varje söndag, men nog blir det fler gånger. Gärna hit till Bianchi men vi måste testa dom andra också där det serveras brunch. På Plaza kostar det 185 kr, är det värt dubbla priset mot Bianchi? Kanske det bjuds på Amerikanska pannkakor där? Vi testar och återkommer!  

När blir man gammal?

Eller mer rakt på sak: När blir man gubbe? Sånt som några börjar fundera och oroa sig över så snart dom fått lite fjun på överläppen, och som vanligt har jag svaret. Det är riktigt enkelt.

Första hjulet klart. Tre kvar.

Med min definition blir man gubbe när man inte skiftar däck på bilen själv utan lämnar det lilla jobbet till däckhotellet. Kanske inte alla köper min tanke utan mer tycker att man är dumsnål som ägnar en eftermiddag åt sånt slitgöra bara för att tjäna 150 kronor, men jag står på mig. Det får gärna vara lite ruggigt som idag, någon plusgrad och det får gärna regna lite grann, men det gjorde det inte idag. Bara några lätträknade droppar just när jag var inne och fick lite i magen.

Klara för vinterförvaring

En enda gång för snart femton år sen fick Volvo byta däcken, men det var för tidigt kände jag då och det är fortfarande för tidigt att skriva in sig i gubbklassen även om jag för varje däckbyte kommer allt närmare.

Jag tror möjligen att det blir så att om jag i en avlägsen framtid blir otrogen mot min lilla fransyska (som blir tonåring till våren) och att vi då går skilda vägar och att jag i stället får tag på en ny liten goding så kanske åldersskillnaden mellan oss blir för stor. Möjligen kan jag då tänka över det där att se sig som gubbe, jag får se.

Det var en fin känsla idag att få det här jobbet gjort just på en fredag, nu blir det lite extra gott till kvällsmaten och det får det allt bli hela helgen. Vi ungdomar har sån bra aptit.

Handsken var kastad

Efter besöket hos frisör'n hade jag bara en handske! Nog hade jag väl två när jag gick dit?

Hantverkargatan

Så jag gick tillbaka till frisör'n och irrade runt lite där i salongen utan att hitta maken. Ja, den kanske ändå ligger kvar hemma på hatthyllan då, tänkte jag och gick hemåt. Margareta bjöd på kaffe och jag satt och surade för att jag blivit av med en handske och så här tidigt på säsongen.

Innan säsongen sa jag visserligen till Margareta att i år tänkte jag köpa mig ett par nya handskar, lite dyrare för en gångs skull, sa jag, såna där som man knappt känner att man har på sig. 500 kr? 1000? Jag har nog aldrig gett mer än 150 kr eller så för mina handskar tidigare och Margareta tyckte allt jag kunde hålla mig till den prisklassen i fortsättningen också, så svårt som jag har att hålla rätt på dom.

Men så klarnade tankebanorna av kaffeångorna! Jag hade ju kastat en blick på mobilen på stan, ständigt nåbar hade jag fått ett mail och jag visste exakt var det hände. En språngmarsch ner till stan och kolla! Nån vänlig själ hade lagt upp den på bänken, så glad jag blev!

Men vänta - nu blir det väl inga tusenkronorshandskar i år heller? Ja, lika bra det, jag skulle bara gått och varit nervös att jag skulle tappa bort dom.

Möjligtvis att jag kompletterar min garderob med ett par pekskärmsvantar så slipper jag göra en sån här tavla igen. 54 kronor kostar dom på bilden och det finns ännu billigare också, men det är dumt att vara alltför snål.    
     

På natten är alla katter grå

Och så här års är ju allting grått även på dan. Och tänker man på bilar och mobiler t.ex. så är det väl så vi folk vill ha det.  Färg ska man vara försiktig med.

Faluröda stugor lyser upp i novembermörkret   

Jag tänkte på det när jag tog bilden på bilarna en kulen novemberdag förra helgen, grått, vitt och svart. Vår fransyska står också där, mörkblå men i november närmast svart.

Vitt är den överlägset mest populära färgen på bilar, sen kommer svart, silver och grått. Praktiskt kanske att inte utmärka sig för mycket och så läser jag att många väljer neutrala färger för att andrahandsvärdet kan bli sämre med en färg. Lite defensiv tanke kan man tycka men OK då, praktiskt och ekonomiskt.

Vet inte om det säger något om karaktärsdrag men vi har bara haft två vita bilar, båda köpta begagnade när man inte kunde välja färg, men nya bilar har alltid blivit i någon färg även om den senaste blev lite väl mörkblå, närmast svart. Jag ångrade mig direkt minns jag och tänkte att den borde varit röd. Grönt är visst på väg som en populär färg, men röd är nog min favoritfärg.

Vilken färg matchar mig bäst?

Mobiler ska visst vara vita eller svarta, men där kan ju inte andrahandsvärdet spela nån roll. Tur att Nokia gick i bräschen med färger, men nu går namnet Nokia definitivt i graven, nu heter dom Microsoft. Det är OK för mig bara dom törs fortsätta med starka färger, Microsoft Lumia 2015 kanske blir min nästa mobil. Orange eller ljusgrönt väljer jag mellan. Gärna gult igen om det kommer att finnas, eller ljusblått. Ja, vilka färger dom kommer med är nog inte helt klart än.

Färg på väggar kan ju vara lite mer kinkigt förstås, men det var rätt fint tyckte jag med orange väv i vardagsrummet på 70-talet, varmt och ombonat, men det skulle nog inte Margareta gå med på nu.

Min egotrippade roadmovie genom sjuttitalet

Lite fånig undertitel till min blogg kanske, men jag kan inte kalla den något annat.

Hela kostcirkeln

Jag surrar en stund vid datorn oftast om nåt nonsens nån sagt i förbigående eller nåt jag råkat se. Eller nåt intressant som Casper sa i söndags, så intressant att jag var tvungen att kolla lite. Men jag hittar inget aktuellt om "piller i stället för mat", det var det han pratade om. Det skulle visst redan finnas påstod han, alltså ett piller som helt ersätter all föda. Konstgjort med bara kemikalier.

Lite skrämmande framtid, men folk stressar ju bara värre och värre, och den där lösningen har man ju läst om som en skrämmande framtid. I Amerika äter man mer och mer sällan kvällsmat tillsammans har jag hört, och så börjar det bli i Sverige också. Var och en plockar ihop nåt från kylskåpet och då kanske det till slut går lika bra med ett piller, vad vet jag?

Idag kom nya råd från Livsmedelsverket, "Ät mer grönsaker och mindre kött", knappast revolutionerande, det är ju så vi tänker jämt. Jag fattade inte den här gången vad som var nytt, kanske att mängden kött var mindre än vad man sagt tidigare, men det är väl ungefär som vi redan nu gör, kanske kan vi dra ner lite grann. Men med piller från Pillerverket är det slut med såna råd, då ser Pillerverket till att vi får i oss alla näringsämnen och vi behöver inte tänka på det här längre.

Men, så får det förstås inte bli, men man kan sucka lite hur fort det går att förstöra det som man tycker självklara rutiner som att sitta ner runt matbordet och prata om dagen. Om det nu är sant att det är så att det är på väg bort. Men ändå, det här med matpiller kan jag väl aldrig, aldrig tro att vi seriöst kommer att gå över till. Ja som nödproviant då, eller tillfälligt i svältområden kanske. För folk som tänkt göra långresor i rymden?

Men intressant var det, jag undrar var Casper har hittat sin källa, men han är trots sin ungdom så samhällsorienterad så det var nog lite substans i det här.

Och min roadmovie genom sjuttitalet fick en lite skrämmande vision över framtiden idag. Förlåt.

                

Nostalgichock

Ibland tänker jag att jag ägnar mig lite väl mycket åt nostalgi, och nu fick jag en rejäl dos igen igår när Peter Lind and the Cabaret band från Uppsala hade kommit fram till 50-talet. Dom hade konsert i Västerås Konserthus.

Det här var tredje gången jag såg dom och helt klart den bästa. "Jazz, Rock'n'roll och lite Snoddas" säger en hel del om 50-talet. Amerika stormade in men det var fortfarande mycket hemvävt. Fint att Jazzens Vänner ordnar sånt här för oss daglediga och till ett bra pris också. Konsertsalen var helt fullsatt och även på balkongen satt det folk såg jag.

Lättsamt med musik som alla i salongen känner till sen ungdomen. Kanske lite töntiga skämt och mellansnack skulle säkert yngre folk tycka, men helt OK för mig, jag har inte så stora pretentioner. Som hr kapellmästaren sa har dom ingen annan målsättning än att spela lättsam musik så att vi som lyssnat när vi går hem är en aning gladare än när vi gick dit.

Eller "inte stora pretentioner" var dumt sagt, dom är duktiga musiker allihopa så det är riktigt bra underhållning. Och för guds skull, fortsätt med era lite enkla skämt. Nästa nostalgichock blir väl 60-talet i deras nästa föreställning nästa år hoppas jag.

Här var det fullsatt med pensionärer som lyssnade till nostalgijazzmusik, men är det nån återväxt bland publiken? Kris. kris har man hört i flera år men så lite otippat har det visat sig att svensk jazz har hamnat i en guldålder, det läste jag efter Stockholm Jazz Festival för en månad sen. Folkmusikjazz, fusionsjazz, Brasiliansk jazz, jazz från tredje världen, fullsatt överallt. Så dagens ungdomar kommer att få sina nostalgichocker om 30-40 år på deras pensionärseftermiddagar.

Och jag ser redan fram mot FestiJazz 2015. Det arrangemanget var ju i lite kris ett tag men nu när en ny guldålder är här så blir den nog kvar ett bra tag till.                    

Throwback Thursday

En praktisk titel att ta till ibland, och jag vet fortfarande inte om regeln säger att man måste hålla sig till en torsdag för en återblick. Men är det så så desto bättre. Det här skrev jag om torsdagen 25 november 2014, på dagen 4 år sen alltså.

Den dagen avslutade jag ett projekt att äta mig igenom och betygsätta alla matställen i Kvarteret Igor. Sushi Ayame fick 5 poäng då och Green Room var min absoluta favorit. Vilka som finns kvar idag kan vara en intressant fundering.

Jag ska ta en dubbel espresso här nästa gång jag är på stan  

Green Room är sen länge borta och Sushi Ayame har bytt namn men serverar fortfarande sushi.

Espresso House finns kvar, där fikade jag ofta förr men nu händer det aldrig. Vad det är som gör att man plötsligt får nya vanor kan man undra. Blir det en kopp kaffe på stan nu blir det nog oftast på Chantal's i Punkt tror jag. Nancy's Freshfood finns också kvar.

Ben och Jerry's har bytt namn till Glassbaren och Café Rob's Deli är borta.

Squeezed up, juicebaren, är borta men här kommer snart Froyo med frozen youghurt. Och så på hörnet ut mot torget finns en nytt ställe, Lotta Voltaire, med mycket grönt och ekologiskt.

Efter fyra år är bara två ställen kvar, två är borta och tre kör vidare under nya namn och en ny har tillkommit, en intressant notering tack vare dagens Throwback Thursday. Byter matställen ägare ofta för att dom går dåligt eller för att man säljer med vinst och satsar vinsten i nästa ställe? Det ska jag fråga någon som vet.

Mycket jobb för lite ull

Jag vet inte om det uttrycket passar  riktigt. men det var det jag kom att tänka på i en hast. Men så lite ull var det inte direkt, nästan fem miljoner! Jag hade nog aldrig kunnat jobba som ekonom.

Bolagsverket är noga med sina blanketter

I maj tog jag över ett busenkelt uppdrag, jag skulle bara lägga ner en ekonomisk förening och våra insatser skulle återbetalas. Under sommarn hade vi ett par möten och så i september ett större möte när alla berörda var inbjudna men bara en av tre kom. Sen var väl allt klart trodde jag och skickade mitt första mail till vår ekonomiavdelning: Vi ger oss, skrev jag. Lägg ner oss! Jag tror jag lovade på sista mötet att pengarna kommer nog inom två veckor eller så...  

Sen dess har jag nog skrivit 50 mail och ringt en himla massa telefonsamtal. Vi har haft flera möten där det ibland blev heta diskussioner och när allt verkade gå överstyr blev tom jag irriterad och fick säga ifrån med eftertryck, då var jag nära att kasta in handduken. Samtidigt fick jag själv en hel del mail och frågor - händer det inget? Man blir lite lätt stressad! Och vi har åkt på flera överraskningar som t.ex. gamla surdegar som gjorde allt mycket svårare och protokoll och sånt som saknades. Det var nog på tiden att lägga ner föreningen.  

Tom i New York fixade jag en del kontakter och rapporter från mobilen, och när allt verkade klart förra veckan så nog banne mig var det ett par uppgifter till som skulle in! Men jag förstår att det är noga med ekonomi och att varje uppgift jag lämnat in  har varit viktig för att allt ska bli rätt. På nätet läser jag nu att det är poppis med ekonomisk föreningar, men en nackdel är att det är lite bökigt att lägga ner en ekonomisk förening. Jojo.

Nu är vi nästan, nästan framme, nu är vi bara tre medlemmar kvar i föreningen som sitter med Svarte Petter, men som tur är är det godmodiga grannar som inte verkar vara i akut penningknipa.

Start i maj, hinner projektet gå i hamn innan jul? Och själv ska jag vara noga med arbetsbeskrivningen innan jag tar på mig nästa uppdrag.                        

  

En rosa kappa

Rosa? Eller vad är det för färg?

Jag vet inte vad som hänt men sen vi kom hem från NY-äventyret i början av november så vaknar jag varje natt mellan 1 och 2. För det mesta somnar jag bara om, men så ibland börjar tankarna snurra så där att det inte går att få stopp på hjärnan. Härom natten kom jag att tänka på en ekonomisk tjej i en rosa kappa.

2002 i New York blev vi guidade av en då ung svensk tjej i en färggrann kappa. Med bostadsproblem bodde hon nu i Harlem, berättade hon. Då var det lite osäkert där, men nu har jag läst att det är trendigt där och att allt fler vita flyttar dit. Och som guide var det ju praktiskt med en färggrann kappa.

Så såg jag henne på TV för en del år sen, i Packat och Klart eller nåt liknande program när man behövde en NY-expert. Då hade hon också den där kappan på sig, det la vi direkt märke till.

Så i år, 12 år sen sist, när vi efter landningen samlades utanför passkontrollen så det första jag ser är en ljus tjej, inte riktigt lika ung som för tolv år sen men med exakt samma rosa, eller i alla fall färggranna, kappa.

Det må väl vara så att jag också har en del kläder som hängt med riktigt länge, men fördomarna säger att en ung tjej i New York som träffar massor av människor byter kappa flera gånger under 12 år, men hon kan ju var miljömedveten och ekonomisk så det är ett sympatiskt drag, bara värt ett obs i kanten.

Det kom jag att tänka på härom natten och det räckte för att jag skulle vara vaken flera timmar, men i natt ska jag försöka vara nollställd när jag vaknar kl 2.00, det är den vanligaste  tiden för den här dumma vanan.

Fredagslunch

Runt tolv var det fullt överallt

Det dyker upp nya lunchställen i en takt som jag inte hinner proväta hos dom. Idag blev det Koppar Restaurang, hur skulle den stå sig efter förra veckans fempoängare?

I Kopparlunden. Två av ytterväggarna är nog i original, resten är nog helt nybyggt antar jag, Högt i tak för att kännas autentisk där bland gamla de fabriksbyggnaderna. Vi var tidiga som tur var för det vällde in folk sen, så den här har helt klart blivit populär.

Kaffe på maten 

Vi ska ha julfesten för kören här, så det var kul att se hur det ser ut.

Buffé brukar Margareta vara misstänksam mot, men vi var tidiga så det var fräscht. Regnbågsforell, Helstekt karré, Laxgratäng eller vegetarisk för 95 kronor. Priserna börjar dra iväg sen jag åt ute varje dag, men det här är väl ett rätt normalt pris nu.

Många stationer att hämta mat från

Ingen fullpoängare men inte långt därifrån. Plus för att det fanns fyra rätter att välja på och att det var ljust och fint med en särskild del att ta kaffet på och att fast det var så stort blev det inte stimmigt, nåt litet minus för att det mer kanske kändes lite som en matsal på jobbet än som en restaurang. Men det här är väl en av de större matställena i stan nu så då får man väl acceptera att det känns så.    

Men maten var OK. Betyget får bli fyra köttbullar och en halv prinskorv. Restaurangen ligger bra till från oss så vi kommer tillbaka.

Sen avslutade vi lunchen med en The Beatles-föreställning på Växhuset. Lärare från Västerås Kulturskola spelade och berättade om en fantastisk musikkarriär i ett program dom kört under veckan för stans skolungdomar och nu för allmänheten, fint att ungdomarna får lära sig en viktig musikhistoria.

Hemligt inget för mig

OK, jag är väl tråkig, med när det utlovas hemliga överraskningar är jag ointresserad.

Willy sjunger Bob Dylan

Resor med hemligt mål vet jag är populära, men inte hos mig. Och hade jag vetat att Sitting Ducks spelade igår på Harrys och inte bara att det var en hemlig gäst som skulle komma så hade jag säker prioriterat det och gått dit i stället för att åka runt och köpa hyllor och sen ägna kvällen åt att organisera om i klädkammaren. Det var angeläget det också men jag hade gärna hört Willy Berg och hans gäng spela igen, men nu var dom bara hemliga gäster.

Och när jag går till Harrys nästa gång på After Work som jag mycket troligt kommer att göra så är det för att träffa lite trevligt folk, den eventuella hemliga gästen är inte lockbetet. Om jag inte själv blir tillfrågad att vara hemlig gäst förstås och visa några konster.

Sist jag var på en hemlig resa var på jobbet men när jag tog upp det här efteråt fick jag inte medhåll av en enda av mina arbetskamrater, ingen utom Bo, alla andra tyckte det var lite spännande att inte veta vart vi skulle. Men Bo blev misssnöjd, vi hamnade nämligen på en båtresa till Åbo, och Bo var paniskt rädd för båtar. En vuxen man på 50 och kav lugnt var det, men han stod halva natten vid informationsdisken för att vara beredd om något skulle hända. Lite komiskt, men han skulle absolut inte åkt med om han vetat innan att vi skulle ut på Östersjön.

Överkomligt dyra träningstimmar

Jag faller alltid framåt. På tänderna! 

Alla äldre borde träna på gym. det tänkte jag på igår när man började skriva om alla fallolyckor vi äldre råkar ut för. Många av oss äldre har ju åkt på en del krämpor med dåliga knän och höfter mm och har svårt att träna utomhus, men att nöta på ett gym passar nog oss alla, det finns så många olika varianter av träning på ett modernt gym.

Är det för dyrt kunde det gott vara nån form av skattesubvention av avgiften i stället för RUT och ROT till dom som inte behöver sådana avdrag, gymmet tjänar alla på, men nåt sånt har jag inte sett i politiken än. Själv har jag med några korta avbrott haft ett gymkort ända sen januari 1997 när jag började träna på allvar men jag tänkte häromdan att jag skulle säga upp avtalet, lite dyrt nu kanske?

Jag har varit lite flitigare vissa år men nu i år har jag verkligen inte utnyttjat månadsavgiften, kortsiktigt blir det dyra träningstimmar. Mina få träningar på Actic de senaste åtta månaderna har kostat mig 250-300 kronor per gång, så sällan har jag tränat medan månadskostnaden regelbundet betalats per Autogiro. Ska jag sluta tänkte jag alltså härom dan, men jag vet ju att hoppar jag av nu så blir det svårt att komma tillbaka. Och efter dagens morgonspinning är det inte aktuellt med något avhopp. Kostnaden är överkomlig och med normal träning 2-3 ggr per vecka blir det inte mer än 15-20 kr per gång så man kan ju själv styra om det blir dyrt eller billigt.

Så hörde jag att golfspelaren i gruppen betalade 4500 kr i medlemsavgift per år och han bara hade spelat 5 gånger i år. Det blir 900 kr per runda så mina gymkostnader är överkomliga även om det i undantagsfall blir ett sånt här år när man inte hinner till gymmet så ofta man skulle vilja.

Vaccinering blev till restips

Det här var sista chansen och det sprack.

Vi har haft massor av tillfällen att ta årets influensavaccinering, men vi har pga NY-resan skjutit upp den till den här veckan som var den sista chansen för oss. Vårdcentralen på Hemdal skulle det bli.

Vi har alltid tagit den är sprutan senaste åren eftersom vi äldre har lättare att få influensan och även blir vi sjukare om vi åker på den har vi läst. Så vi var där i god tid innan dom öppnade och det var en strid ström av äldre som var ute i samma ärende. Men vi möttes av en lapp på dörren - vaccinen var slut! Ja, det kan förstås vara svårt att beräkna doserna så att det räcker till alla, men jag undrar om det är någon större samordning mellan vårdcentralerna, kanske det finns kvar på någon annan vårdcentral så att vi kunde ha hänvisats dit?

Lapp på luckan.

Ordningssinnet i en säger direkt att personalen där kunde ha hanterat den här dagen lite annorlunda, jag tycker nästan synd om dom som skulle ta hand om alla äldre när strömmen av vaccineringssugna riktigt kom i gång. För där kom en stackars sjuksyster fram och beklagade det uppkomna problemet och tog fram ett block med Post It-lappar och noterade våra namn och telefonnummer och lovade att ringa oss när det nu beställda vaccinet kommit hem. Bara det att inom en halvtimme skulle hon säkert ha 50 namn på den där Post It-lappen! Och efter en halvtimme till kanske 150 namn! Jag blev alldeles svettig och tyckte riktigt synd om henne, hon skulle väl lagt ut ett block där vi själva fick skriva våra telefonnummer, eller ännu hellre hänvisat till en hemsida där dom kunde lägga ut datumet när det åter var OK att vaccinera sig. Eller be oss ringa själva om en vecka eller så, ska den stackars kraken sitta och ringa till 100-150 personer går det väl år hela arbetsdagar. Jag blev alldeles svettig!

60plusmässan

Då fick vi tid att åka på 60plus-mässan i stället. Massor av montrar med tips för oss äldre, allt från resetips till tips om hjälpmedel när man blir lite darrig. Vi åt karameller och tippade hur många pennor det låg i en låda (Actic), hur många löstandskarameller det låg i en skål (Margaretas tandläkare) och hur många glasögon det låg i en stor burk (Margaretas optiker). Vi hälsade på en mängd bekanta och tog en massa broschyrer men jag tror inte vi blev så mycket klokare. Men nu ska vi plöja igenom alla restips.

Prisvärd kultur

Kulturskolans lärare

En bra sak med att vara dagledig är alla fina kulturprogram som man kan ta del av på dagtid. Nu har vi några riktigt fina musikprogram att se fram mot de närmaste veckorna.

Först blir det The Beatles med Västerås Kulturskolas lärare redan den här veckan. Lars Jauring, vår körledare i Rock Everybody, och hans kollegor repar så mycket den här veckan så vi fick ställa in vår körträning. Lars hör vi ju spela varje vecka, och hans kollegor är minst lika drivna dom också så det här blir en kanonföreställning med en rejäl dos 60-tal för 50 kr!

Peter Lind ända från Uppsala

Så i nästa vecka  kommer Peter Lind från Uppsala till Jazzens Vänner med "Jazz, Rock'n'roll och lite Snoddas", här blir det också 60-tal och kanske lite 50-tal också. En riktig nostalgichock som Jazzens Vänner erbjuder stans alla daglediga till ett riktigt bra pris, 150 kr. Jag såg att på bandets hemmaplan i Uppsala var det minst en hundring dyrare på deras shower där. Tack Jazzens Vänner!

Så avslutar vi med Trio Galanta, tre tjejer som spelar tango, klassiska pärlor, filmmusik etc. Jag har hört dom spela förut, bra musik och trevliga är dom också.  50 kronor inkl- tilltugg på PRO Kulturs medlemsmöte!

Trio Galanta

Tre högklassiga föreställningar för alltså 250 kr, det är väl ett riktigt bra pris. Och som inte det vore nog rundar Margareta av våra musikveckor med "Malena Ernman i Decembertid" men det är en vanlig kvällsföreställning med normalt konsertpris, 5-600 kr, säkert värt pengarna det också.  

     

          

Min första fempoängare!

Cykelkungen Salvatore Grimaldi fick min första fullpoängare. Tryck på Cykelkungen för att läsa om hans projekt med Bianchi Café and Cycles.

Massor med gott!

Stockholm - Sidney - Tokyo - Sälen och så Västerås kan du läsa i den länkade artikeln. Jag minns inte när dom öppnade här i Västerås, kanske i början av sommaren, men det här var i alla fall första gången jag var där.

I foajén till det fina Vlt-huset där man för inte så länge sen bokade sina annonser och beställde prenumerationer där har man nu i stället inrett en restaurang. Ett kanonläge i Västerås och nu var det äntligen dags att testa om maten också var kanon.

Vi har kikat in en gång tidigare och vände då i dörrn då det var så mycket folk, och jag förstod på snacket av mina bordsgrannar att ibland får man vänta på ett ledigt bord, men jag hittade en plats och valde bland utbudet. Kött eller fisk för 90 kr eller Italiensk Antipastobuffé för 119 kr.

Jag har ätit så lite kött en tid efter min tandskada så det fick bli kött, helstekt kalventrecôte med kryddsmör, hur gott som helst. Hög kvalitet försöker väl alla matställen ha, men det här var allt lite extra.

Cyklarna är ju rena konstverken. 10.000? 25? Mer?

Mycket folk som sagt och ungdomlig stämning, jobbsnacket surrade vid borden runt mig och det var kul att tjuvlyssna lite. De flesta där var väl 30-40, när jag i en annan del av restaurangen ser min gamle arbetskamrat Valle, och jag pratade en stund med honom efter maten och det var väl bra att vi jämnade ut ålderskurvan lite.      

Sen är det ju roligt med den märkliga kombinationen med Bianchicyklar i restaurangen. Vilka gobitar som fanns i montrarna! Inga priser såg jag till, men dom var säkert inte billiga.

Italienskt med absolut högsta kvalitet och dom har också alternativet att köpa med sig matlådor hem, då blir det någon krona billigare. Shoppinglunch på lördagar för 99 kronor och Brunch på söndagar också 99 kronor. Jag blir hungrig och alldeles darrig bara jag tänker på det.

Bianchi Café and Cycles bjöd på den bästa lunch jag ätit på länge. Jag klarade nästan inte av att skriva det här inlägget!

Linslus som gör sig märkvärdig?

Så var det dags igen, jag blev omnämnd i bladet igen.

Nu var det i mässbladet jag kom med. 

Det här att göra sig märkvärdig med en egen blogg och att ha en egen domän på nätet har jag valt själv, men att bli intervjuad av TT, bli citerad på andras hemsidor som en modern pensionär och även hamna med bild med bara ben i tidningar mm, det är verkligen inget jag själv jagar efter, men när nån frågar, varför ska jag säga nej? Jag stod på Coop Forum när journalisten ringde och bilderna hittade han här i mitt ljuva sjuttital.

Jag förstår att någon tycker det börjar bli löjligt. "Så jäkla märkvärdig är han väl inte", tycker säkert många och "Nej, inte skulle jag vilja ställa upp så där" har jag hört andra säga. Men trist om bara politiker, företagsledare och idrottsledare uttalar sig i bladet brukar jag säga.

Just nu har jag motionen (det finns andra motionärer att skriva om), rockkören (det finns många mycket bättre körsångare än jag att skriva om) och 5:2-andet (det finns flera tusen andra 5:2-are) men varför inte ta chansen att motivera nån annan om man nu får chansen.

Annat jag gärna skulle vilja ställa upp på en intervju om är det här att vara "social på nätet" som närmast är något som min åldersgrupp har en fobi för. Många har starka negativa åsikter, framför allt om Facebook - "jag är inte intresserad av att veta när grannen har bytt gardiner" hör jag jämt och så surrar man reflexmässigt och utan eftertanke om Orwell och 1984. Världsfrånvänd hörde jag häromdan. Om internet finns det mycket att ha åsikter om och mycket att diskutera om, näthat och övervakning på nätet med mera, men i min åldersklass är det dom som vet minst som har de starkaste, negativa åsikterna, jag hör dom varje dag. Men internet ger fantastiska möjligheter och det finns så mycket positivt i att alla är skribenter och att alla kan nå ut till allt och alla. T.ex. när jag trycker Enter på det här inlägget finns det inom sekunder tillgängligt för alla internetanvändare över hela världen.

Bra eller dåligt? På mina kurser för äldre har ångesten närmast lyst i ögonen på många när man insett det och med långfingret på Enter-knappen har många tvekat länge att på uppmaning publicera sitt HEJ MAGISTERN på Facebook. Jag gav upp mina ambitioner på det området när motståndet blev för stort, men det börjar rycka i nerverna igen. Ska jag jag försöka igen? Folkbildning för äldre!    

Jodå - det här inlägget kan läsas av 2-3 miljarder internetanvändare men kommer i praktiken bara att läsas av 5-6 stycken,  i bästa fall 10, men jag har haft tillfälle till en egen stunds eftertanke och till att på svenskt jantemanér påpeka att det var inte jag som ville hamna i bladet igen, men så ändå la jag lite egotrippat till att får jag frågan ställer jag gärna upp igen och sprider min visdom, t.ex.  om att det är bra för oss äldre att vara sociala på nätet.  

Härskarteknik

"Jag var i New York i söndags" sa jag. "Sprang New York Marathon"

På väg över Grönland

Inte för att skryta direkt, men kanske det var värt att surra en stund om med min gamle kompis tänkte jag och kanske kunde jag i alla fall få berätta om vädret där. Jag har varit med om reaktionen så många gånger att jag börjat undra över det psykologiska fenomen som utspelades. Eller rättare sagt som inte utspelades.

Härskarteknik är ett ord jag kommer att tänka på och kanske det finns andra, finare psykologiska benämningar också på svaret som kompisen gav: "Jaså, ja jag var uppe i stugan i Ludvika i helgen och ett stort träd hade blåst ner på tomten. Du vet vad vi fick röja!" Och så pratade han på om blåsten och min insats i New York kom aldrig mer upp i samtalet.

Härskarteknik

Nu är ju en tripp till New York vardagsmat för oss svenskar och nästan alla åker dit nu när dollarn är rätt billig så han hade inte behövt bli imponerad, men ett sånt där svar är ändå helt obegripligt för mig, nog vore det väl värt några ordväxlingar. Han hade ju som sagt åtminstone kunnat fråga om vädret men jag gillar min kompis och blir aldrig sur på honom och han begriper väl inte bättre. Och jag erkänner att jag "som straff" inte frågade honom några saker jag vet att han skulle vilja berätta, men det får vänta till nästa gång vi ses. Jag är en bra lyssnare och försöker alltid ge folk chansen att prata av sig.

Sen är det dom där som är låtsas (?) intresserade men som alltid ska komma med en nedklassande kommentar på slutet, dom är också vanliga, jag fick en sån reaktion också i går. "Nä, inte skulle jag vilja åka dit" etc. Alltid går det att hitta nåt fel. Och någon annan hör man aldrig ifrån annat än när det är plats för en lite syrlig kommentar.

I mitt nästa liv tror jag att jag ska bli beteendevetare eller så och reda ut varför vi reagerar som vi gör, det är rätt intressant. Men jag blir aldrig sur på den som säger något dumt, eller är det också härskarteknik? Att låtsas att man inte reagerar alltså?

Vem vet inte du, vem vet inte jag, och handen på hjärtat, jag kan väl uppträda lite avundsjukt jag också ibland. Och det var nog jobbigt för min kompis med det där nedblåsta trädet i Ludvika så det var nog på plats att han fick prata av sig.

På bettet igen

Söndagen 2 november i korsningen mellan Queensboro Bridge och First Avenue fick jag smaka asfalt. Den smaken har suttit i sen dess fram tills igår. Nu har jag äntligen ätit ett äpple på normalt sätt igen.

Det är ingen höjdare att skära maten i små bitar och sen peta i dom allt eftersom i ena mungipan för att försiktigt tugga dom med kindtänderna i just den sidan av munnen samtidigt som man undviker att läpparna kommer åt den där framtanden som blev kvar och blev sylvass och repar tungan vid varje tugga.

Ett par ungdomar här i huset åkte till New York härom dan. "Vi ska dit och käka god mat en vecka"     sa dom. Det hade vi också tänkt göra och jag hoppas att Margareta fick utbyte av den goda mat vi beställde där, men för mig smakade ingenting så gott som köttfärsbiffarna Margareta bjöd på i går kväll när jag kunde stoppa in maten framifrån - vilken lyx! Och tugga med hela munnen igen! det är i munnen och ögonen matupplevelsen sitter, och OK då, ögonen var det inget fel på så där fick jag lite hjälp, men munnen var mest en transportsträcka för att forsla maten vidare till efterbehandlingen sedan jag fick smaka asfalt i New York.

Lite skämdes jag hos tandläkaren igår som fixade till det värsta igår för att jag drullat omkull igen och jag har fortfarande ett provisorium, men vilken lyx! Jag kommer jag alltid att tänka på det när jag ser tandlösa gubbar o gummor på TV i fortsättningen och känna tacksamhet över min duktige tandläkare.

Jag pratade lite med sköterskan igår också. Ska jag som ishockey- och handbollsspelare behöva kosta på mig ett tandskydd när jag är ute och springer? Jag får väl kolla vad ett sån skulle kosta, men det är väl ändå att ta i. Två smällar på 1,5 månad, då har väl jag fått min beskärda del av grundstötningar och borde väl gå säker i min framtida karriär? Eller...?      

Och jag försöker alltid se det positiva: Nu har jag massor av äpplen att äta ifatt.