Gryning över stan

Temperaturen var riktigt dräglig och vyn över stan var nästan vacker idag, och jag hade några timmar på mig. På en tvådag kan jag bara springa på förmiddan, sen behövs det mer kalorier.    

Ser väl inte så snygg ut precis.

 "Jag skulle gärna jogga men det är ju så förbannat tråkigt!"  Och kanske inte så muntert att läsa om heller, men sorry, ibland måste det bli  några rader om min jogging.      

Det där att löpning ska vara tråkigt har jag hört hur många gånger som helst men jag har aldrig förstått vad dom pratar om. Inte en sån här dag i alla fall med sol, 5-6 grader kallt och vindstilla. Jag var nere för räkning förra året men reste mig på nio och nu är jag igång på allvar igen. Elisabeth fick igång mig och Anders fick mig ut mig på marathonspåret igen.            

Jogging är verkligen inte bara att ranta runt i spåret som belackarna högdraget brukar dra till med. Jag läser just nu "Born to run" om tarahumara-folket i Mexico, om inte förr så förstår jag nu vad löpning egentligen är.

Och så här är en normal joggingtur för mig:  

Vasagatan ser lite tom ut förbi högskolan      

Samma gamla vanliga runda idag men jag tröttnar aldrig på den. Vasagatan är Västerås längsta gata tror jag och kan vara seg i motvinden, men det var vindstilla idag. Som vanligt mötte jag Maria på väg till jobbet och som vanligt tutade en vit Volvo på mig. Har ingen aning om vem det är men jag vinkar förstås. Tre km till Norrleden där jag får en mellantid av min joggingapp. Jag låg bra till.

Efter Malmsjös plank kan jag välja korta vändan, 8 km, eller den långa, 10 km. Långa hade jag tänkt, men sprang fel, det blev den korta. Synd när det var så skönt joggingväder men det var OK ändå. Skultunavägen sluttar så där lagom mycket så tom jag får till en riktigt fin löpstil där. Jag har sett på film hur bedrövligt det ser ut, men just där känner jag mig som en riktig löpare. Som Gunder Hägg kanske eller en mexikansk tarahumaralöpare. 

Där kan man också mest hålla sig på vägbanan och slippa snöhalkan och neråt stan springer jag förbi Sven-Pelle och Siris villa där jag såg VM-finalen 1958 på TV. Där tänker jag alltid på vrålet när Sverige tog ledningen med 1-0 redan efter 4 minuter, men villan klarade sig och står kvar. Förbi Karlslund på andra sidan vägen kommer lite andra tankar, hoppas det dröjer innan man hamnar där....    

Sen är det bara en knapp kilometer kvar hem och snart nog måste allt dom här joggingturerna bli lite längre. Men aldrig att en joggingtur är tråkig.