Det sämsta jag gjort

Jag tog en långpromenad i går fm alldeles solokvist, det kändes fint. Margareta var på gymmet och jag hade glömt att boka.

Efter målgång på Stadion i juni 2016

"Långpromenad" är ett relativt mått men en dryg timme i skaplig fart blev det i alla fall genom stan och längs Mälaren. Riktigt vackert. Badstranden vid Löga var fortfarande tom förstås och bygget av det nya badhuset är i full gång. En sån här vända borde man ta oftare. En timmes rask promenad.

Det allra sämsta jag gjort är säkert nåt som jag aldrig kommer att basunera ut i det här forumet för så öppen behöver man ju inte vara, men nånting riktigt riktigt dåligt jag gjort, bland det sämsta, är att trappa av löpningen.

För mindre än ett år sen sprang jag Stockholm Marathon på ett helt OK sätt men sen gick liksom luften ur och jag har bara helt sporadiskt motiverat mig till att löpträna. Nu har nog tåget gått.

Varför gick luften ur då? Jo, jag har ju alltid tränat ensam och aldrig haft några stadiga joggingkamrater så det är rätt bra ändå att springa ett helt varv runt jorden som det har blivit sen 17 april 1997 då min marathonkarriär började. Men det hade varit enklare om vi varit ett par tre gubbar som jagat på varandra, då hade jag nog varit ute på mitt andra "Jorden Runt"-varv nu.
 
Men kan man inte komma igen då? Jag har inga krämpor att skylla på, men det är himla segt. Nej, det blir nog svårt utan motivation. Men Margareta tjatar jämt "Ut och spring" så jag får väl se.

Ett av det bästa jag gjort var att börja löpträna i milspåret på Rocklunda 17 april 1997 och ett av det sämsta var att runda av löpningen på Stockholm Marathon 4 juni 2017.

Men dagens promenad var rätt fin, det är motion det också.