Så vänder vi på bladet och vad hittar vi väl där?

Ja, vad hittar vi där?

I livets bok står det nu sidnummer 73.

Fullt med oskrivna blad nu men några visdomsord från stora tänkare börjar det här kapitlet med:

Som Pastor Jansson och Hasse Alfredsson:

Livet är som en påse, tomt och innehållslöst om man inte fyller det med något. Ja, det kan vara som ett drag också... Och en karamell var det visst också och lite annat också.

"Klockaren" tror jag sketchen hette.

Och Ol' Blue Eyes sa så här:
That's life, that's what all the people say
Riding high in April and shot down in May
But I'm gonna change that tune
When I'm back on top in June

Och en tanke från en mer nutida poet:

Det är inte all'des givet
att du får det bra i livet
Om du  lever får du se
När du nått till 73

Kungen vände blad och gick vidare. Jag tar hjälp av Owe Thörnqvist att vända blad. Det var länge sen jag hörde den här låten:

Så vänder vi på bladet:

Bästa tiden på året?

Eller värsta? Man har ju så svårt att få tiden att räcka till så här i maj?

Nej, det är väl ingen tvekan. 30 maj idag och hela sommarn är kvar. Det brukar kännas fint när vi flyttar hem till stan framåt hösten också, men det här är allt en bra tid, OK den bästa.

Gäststugan färdigmålad

Igår blev sommarens första målningsprojekt klart, och den som var gladast för det var sädesärlan, vår hyresgäst i takvåningen på gäststugan under nockplåten. Hon har varit så irriterad hela tiden vi målat där, riktigt irriterad.

Då tänker man en tanke. Varje år bor det sädesärlor där på taket, är det samma pippi år efter år som letar sig tillbaka till oss från Afrika? Eller är det kanske nån av ungarna? Jag har försökt läsa på lite hur det fungerar men hittar inget bra svar så jag spekulerar fritt. Och räknar förstås med att det är samma pippi som förra året.

Ovanför mitt sovrumfönster har jag nog också en pippi och i holkarna också, men dom är ju så snabba så jag hinner aldrig se vad det är för sort men den som tog sig in i snickarbon idag var allt en rödhake. Tur att han hittade ut.

Paddorna man ser ibland (jag körde tragiskt ihjäl en vid senaste gräsklippningen) bor väl permanent här på tomten året om och änderna kommer troget och hälsar på varje dag för att få lite att äta. Det är väl bara getingarna som inte direkt är välkomna att bo hos oss, speciellt inte efter att redan har två blivit stungna. Dom verkar extra giftiga i år!

Och nu börjar jag se slutet på #blogg100, så det är allt en bra tid på året!

Sädesärlan går och mallar sig på taknocken

Mot nya djärva mål

På lördag går Stockholm Marathon och för första gången det här årtusendet är inte hr Widmark med som löpare och inte ens som publik. Så publiken kommer att undra! "När kommer han?"

Avesta nästa

Men idag tog jag i alla fall en morgonrunda. Kanske joggingglädjen kommer tillbaka med tiden.

Tog turen bortåt Svassla idag som jag gjort ett oräkneligt antal gånger tidigare men oftast då fortsatt ut över slätten. Nu fick det räcka till bron över vägen mot Avesta.

Och så får det väl bli några nya djärva mål om jag får upp farten, men inte blir det nån mer mara, det fick räcka med 22 st. Men ett lämpligt millopp kan det nog bli. När farten är lite bättre.

Mors dag

Vi hör till den där generationen som försökte avskaffa Mors Dag.

Det gick inte. Och tur var det, idag åt vi en Mors Dag-tårta.

Men krafterna räcker inte till mer än bara att konstatera just det och jag vill även understryka att tårtan var riktigt god. Sommargod!

Bensinbilen slut inom åtta år

Det låter som en dramatisk profetia. Kommer att dö under Mitt Sjuttital sa man på nyheterna idag.

Då är bensinbilen död och då finns det bara elbilar. Självkörande!

Det ärt svårt att sia om framtiden, men jag gör som Herbert Söderström gjorde om persondatorer, jag tvivlar. Jag säger som Herbert om persondatorer: "Jag kan inte se någon nytta av självkörande bilar men för all del, vill man ha en så köp en, men jag tvivlar!"

Herbert fick fel och Inez Uusman som tvivlade på internet fick också fel, det gick snabbare än man nånsin kunde tro.

Men att bensinbilen skulle försvinna inom åtta år, har man hört nåt så dumt!!! Eller...?

Torget i Sala håller stilen

Torget i Sala har mer aktivitet än torget i Västerås

Stora Torget i Västerås ska göras lite trevligare med mer liv sägs det. Det kommer aldrig att bli som på den gamla goda tiden med torghandel och fullt med folk, men nog kan det bli trevligare än nu.

Lite som i Sala kanske? Det är visserligen inte som förr där heller, men rätt trevligt i alla fall. Mer torghandel här än hemma i Västerås och så är det gott om sittplatser mitt på torget om man vill sitta och kolla in något snyggt.

Här i hörnet låg busshållplatsen och korvkiosken

I gamla tider fanns där korv-och glasskiosk, busshållplats och raggarrundan gick förbi torget så det var ungdomar där långt in på sena kvällen. Nu är det rätt tomt när affärerna stänger.    

En delegation kommunpolitiker från Västerås är på väg till Paris för att studera parker och snart nog åker nog ett gäng ut i världen för att kolla torg också, som Röda Torget i Moskva kanske. En tur till Sala kanske kunde räcka och ge några bra uppslag det också för Västerås.

Elsas Konditori i Norberg

Hur ett kondis har blivit en turistattraktion är förstås lite märkligt men så är det och det var förstås extra trist  när det brann ner häromåret.

Vi liksom tusentals andra har tittat in där ibland och ätit en bit av tangotårtan, men så var det alltså slut med det

Men så stort var suget efter att ta en kopp kaffe på Elsas att kondiset är uppbyggt på nytt och nyinvigdes för ett par veckor sen.

Idag tar vi en tur dit och för att mina läsare ska få lite spänning i sin tillvaro gör jag det här inlägget. Fortsättning följer när vi är tillbaka framåt eftermiddagen/kvällen, men det går redan nu att börja spekulera. Hur stor var tillströmningen av kunder? Fick vi plats? Var tangotårtan slut? Var bullarna nybakade?

Många knuttar i kön. Det var MC-väder

Stora frågor. Svaret kommer här nedan senare under dagen.


Nu har vi varit i Norberg och kan rapportera:

Och jodå, Elsas Konditori ser ut som förut. Nästan precis som förut.

Invigt 7 maj 1916, nedbrunnet och återuppbyggt och återinvigt på dagen efter 101 år, 7 maj 2017. Och lika populärt som förut, Eller fel: ÄNNU populärare. Det var lång kö utanför som rörde sig långsamt framåt. Så långsamt att vi bestämde oss för att göra ett återbesök en vardag i sommar i stället så att vi får avnjuta vår Tangotårta i lite lugnare miljö.

Tobbe Malm

Kr. h.färdsdag, röd dag i fint väder, klart att det var mycket folk där, det förstod jag innan vi åkte dit, men det var kul ändå att se hur det såg ut där, speciellt var vi nyfikna på kringlan över entrén.

Tillverkad av Tobbe, kusin Sven-Eriks grabb. Tobbe  är uppvuxen i Norberg och är smed i Norge där han har gjort sig ett namn med designen och tillverkningen av Utöya-rosen till minne av den katastrofen. Det har uppmärksammats över hela världen och när han dessutom är skicklig tangodansare kunde man inte fått en lämpligare smed att tillverka kringlan.

Vi kommer tillbaka till Norberg för en kopp kaffe och fikade på Erik-Larsgården i Brovallen i stället. Räkmacka o kaffe 100 kr/st, det var gott det också.

Målningsjobb tar aldrig slut

Med sex hus på tomten (rätt små) är det alltid nåt som ska målas. Nu är vi nästan klara med årets första projekt.

Margareta justerar mina misstag

Vår största gäststuga är visserligen inte så stor, men vi har fått slita rätt bra. Nästan en kamp mot klockan när det gäller att bli klar innan växterna i rabatterna växer sig för stora. Och kaprifolen klippte vi ner helt för att komma åt bättre och för att den kunde få ta nya tag och växa upp på nytt, men den blev så sur så jag tror den helt enkelt dog.

Man tjänar nog på att inte vänta alltför länge innan man målar om ett hus, och det här huset var det faktiskt 17 år sen(!) vi målade senast. Alldeles, alldeles för länge även om vi kör med Demidekk. "Slurp" säger det när man stryker på färg som bara försvinner in i träet.

Jag tog hand om det vita. Minsta ytorna och som jag trodde också var enklast så fick Margareta ta de röda, stora ytorna. Men vad händer? Jag blev rätt snabbt klar, långt före Margareta men fick bakläxa på nästan allt! Så när jag hade ett ärende in till Västerås och var borta 3-4 timmar så målade Margareta om nästan allt det jag målat. Hon är så himla noga och jag erkänner att jag är rätt värdelös på att måla. Kladdar ner mig själv och droppar färg på allt, men snart är den här stugan ändå klar mest tack vare Margareta.

Stora huset målade Margareta helt själv för 6-7 år sen och den håller sig några år till men där törs jag nog inte hjälpa till när det blir dags. Hon är så himla noga. (Självklart en bra egenskap).

Men jag fick beröm att jag skaffat hem allt vi behövde, penslar i alla varianter, täckpapper och sånt. Och så sköter jag supporten rätt bra. Sa hon... Alltid något.

Och ett tips: Räkna högt på priset när du ska köpa färg, då känns det riktigt billigt i färgaffären. Så blev det för mig, halva priset mot vad jag räknade med. Så jag är väl inte så bra på att göra kalkyler heller.

Gomorron alla mina småfåglar!

När solen skiner på morronen är jag lite barnslig och kliver ut på verandan drar till med ett ljudligt "Gomorron" till alla mina småfåglar.

"Gomorron världen" är ju upptaget av Sveriges Radio, men ibland när det är en extra magisk sommarmorgon kan det bli ett "Gomorron chefen". Det skadar inte att fjäska lite om man nu på något sätt är övervakad uppifrån, men idag fick det räcka med småfåglarna.

Så sätter vi oss framför TV:n med en kopp kaffe för att kolla i nyheterna, det hör oftast till morgonrutinen, och så har det hänt igen. Bomb i Manchester den här gången med 22 döda. Och här sitter jag en så fin majmorgon med mitt frukostkaffe.

Terror fanns när jag växte upp också, jag var tex väldigt påverkad av Suez-krisen och Sovjets invasion i Ungern 1956. Jag minns fortfarande några drömmar när ryska soldater marscherade utanför fönstret där jag bodde och jag vaknade kallsvettig. 12 år då och tillräckligt gammal för att börja tänka.

Ariane Grande, artisten som sjöng på konserten som drabbades av en självmordsbombare igår kväll i Manchester,  är visst extra  populär bland barn och vid attacken blev många barn drabbade. Vi vuxna kan logiskt tänka hur liten risken är att själv bli drabbad, men barn har nog svårare att se det.

Det är nog många barn som drömmer mardrömmar nu. Men mina småfåglar kvittrar vidare och solen skiner.

Idolen och Tre Kronor

Sen pressläggning idag men stugägarna har inte legat på latsidan, och "Idolen", vem då?

Jo "Lasse Lönndahl - idol och gentleman". Vi hade glömt att kolla det där SVT-programmet när det sändes häromdan, och igår innan VM-finalen i hockey blev det dags till slut.

Lika snäll som han ser ut

Av en slump tänkte jag på Lönndahl så där i förbifarten härom veckan, "lever han fortfarande, det har varit tyst så länge" och så kommer ett sånt här nostalgipiller på TV. Vilket sammanträffande. Och han presenterar sig fortfarande vid 88 lite skämtsamt som "Idolen", bl.a. på sin telefonsvarare. Han har humor, gubben.

Jag är väldigt svag för det mesta från tiden när jag var yngre, musiken, TV-programmen, profilerna, tidsandan, filmerna. Inte så att det var så mycket bättre då, nej för det mesta tvärtom, och just Lönndahl var aldrig nån idol för mig men ändå har jag alltid gillat honom, han har alltid funnits. Jag brukar framhålla Sinatra som en sångare som man alltid hörde vad han sjöng, här är en till som alltid sjunger så man hör texten. Och den evige tonåringen bjöd inte på så många skandaler. Snäll och omtänksam och sjunger bättre än de flesta, nästan så att han till sist kan bli lite av idol för mig på gamla dar. Jag ska i alla fall lyssna lite på Lasse Lönndahl på Spotify ett tag. Men den här musiken kommer aldrig tillbaka, hör till en annan tid.    

Så blev det ishockey med VM-guld, så det blev ju en bra fortsättning på kvällen igår. Och hur spännande det än har varit alla andra gånger jag sett Sverige vinna så har det väl aldrig varit sånt tempo i en match, jag hann nästan inte med att titta. Det blev en osökt parallell mellan de här två programmen.

Sverige klara världsmästare

Musiken förr, i Lönndahls stil, var lite snällare än nu och likadant med hockeyn, den var också lite snällare åtminstone gick spelet lite långsammare då så att man hann med att följa spelet, nu är alla spelare så duktiga och det smäller hela tiden. Tom efter slutsignalen åkte Sveriges målvakt på en riktig smäll.

Idrott är riktigt kul när det egna laget vinner, och förlåt, men det är extra kul när Kanada får på nöten, dom är lite väl stöddiga.
   

Fattas på IKEA

IKEA, sprunget ur det mörkaste Småland, har ju haft en viss framgång med att saluföra det mesta som man kan behöva i hemmet, men ändå är det ett viktigt platt paket jag saknar i deras sortiment.

Hur fattigt det än må ha varit i Småland på Karl-Oskars och Kristinas tid, så fanns det inte ett enda hemman som saknade en sån. Jag har också en sån, men den är slut, jag behöver en ny. Nog borde småländska IKEA sälja en högst normal huggkubbe i ett platt paket, gärna småländsk design. Det är ju ändå 2017.

Inte mycket kvar av huggkubben

Nu är det kanske inte så många längre i Sverige som hugger sin ved med yxa men jag håller på den urgamla traditionen som säger att "Ved ska med yxa huggas". Vare sig i de djupaste skogarna i Kanada, på slätterna i det mest avlägsna delarna av Sibirien eller på Andernas höjder i Chile, vart man sig i världen vänder så är det yxa och huggkubb som gäller. Vilken affärsmöjlighet för IKEA om dom hade varit lite på tå.

Tills jag får tag på en ny får min gamla duga men då kommer jag till nästa klagomål, mitt gym Actic har också stora brister.

195 kr per månad tar dom och tre gånger i veckan är jag där på Actic och spänner musklerna men inte blir jag starkare för det. Vid huggkubben t.ex. räcker det inte med klyvyxan, jag får jag kämpa med handsläggan också för att klyva veden, det ska man väl som medlem på Actic inte behöva. Nån form av styrkegaranti borde dom erbjuda.

Efter att ha klagat på både IKEA och Actic kan jag runda av med att vara lite positiv och skryta lite över grabbarna på Audio Video i Sala. Margaretas mobil hade lite hyss för sig och jag satt i telefonkö till supporten till Tre både länge och väl tills jag gav upp och åkte ner till Sala City. Tomt i butiken, killen blev uppriktigt intresserad och hjälpte mig och gav mig dessutom några bra råd. På ett par minuter var det klart, det hade ingen telefonsupport kunna hjälpt mig med och kanske inte heller grabbarna hemma i Västerås.

Använd Audio Video i Sala om du vill ha snabbt och korrekt svar på din fråga!

Ovanligt tidig sommarstart

Fast våren har varit så kall flyttade vi ändå extra tidigt ut till stugan i år. Det hade ju plötsligt blivit över 25 grader i luften och då vill man passa på! Men bara 12 grader vid badbryggan men badtempen stiger fort.
 
Det blir väl som vanligt i sommar, grillkvällar, mycket bad, cykelturer och med tiden plockar vi jordgubbar, hallon, blåbär, lingon och svamp. Och några restaurangkvällar på Måns-Ols och nån lunch i Gruvan, Enahanda? Konstigt att man inte tröttnar. Så här har ju somrarna varit nu rätt länge,

Så i år ska vi banne mig ta några fler dagar hemma i stan mellan varven. Några semesterdagar på hemmaplan med gratis boende alltså. Kanske tar vi en biltur lite oftare. Jag får väl erkänna att man blir lite offside här ibland. För en energisk bloggare kan det också bli lite dåligt med uppslag när det inte händer så himla mycket.  

Lite ledbruten i dag efter en dag på målarbocken nöjer jag mig med det här och konstaterar bara att nu är vi installerade på Stentorpet, Sala och sommaren kan få börja.

Men för att inlägget inte ska bli alltför kort kan jag visa en bild från restaurangen på Västerås Slott där vi åt lunch innan vi packade bilen för sommaren 2017. Bra lunch på slottet men det var riktigt folktomt där den här gången. 109 kronor för fetaostbiffar inkl. ett välfyllt dessertbord.

Här i Sala tar vi nog en och annan lunch på Tinget och som sagt i Gruvan. Kanske finns det några nya ställen att prova också.

Min finpenna är återfunnen!

80% av #blogg100 avklarat, ska bli rätt skönt att slå handen i kaklet om några veckor, och jag har hittat min finpenna! En riktigt stor sak för mig! En glädjens dag skulle jag kunna säga.

Fin, men jag siktar på guld!

Och det är inte bara jag som har snöat in på finpennor,  Kjell Lönnå är likadan, men han kostar på sig guld. Alltid två stycken guldpennor i bröstfickan.

Det var nog 4-5 år sen Margareta köpte mig en finpenna till en födelsedag har jag för mig. Rätt trött på reklampennor av dålig kvalitet ville jag har en lite finare och hon fick tag på en riktigt fin penna i matt stål och förstämningen  var stor när den för en tid sen försvann. Men så igår hittade Margareta den i fickan på en tröja jag inte haft på länge. Så glad man blir, jag trodde den var förlorad.

Känslan för finpennor började nog på en Dale Carnegie-kurs för 30 år sen där vi elever fick finpennor i pris när vi höll kvällens bästa föredrag. Jag lyckades vinna tre pennor, en röd, en vit och en svart som jag sen använde på jobbet och glömde nånstans eller tappade, dom försvann efterhand. Synd, men sen dess har jag haft ett gott öga till finpennor.

Som är svåra att få tag på numera och jag är sen en tid ute efter en guldpenna. Eller varför inte två som Lönnå kör med.

Och tills dess kommer jag att vara riktigt rädd om min finpenna i matt stål.

Jag börjar verka macho, Banne mig!

Jag tror att folk tycker jag är lite mesig men skenet bedrar.

"En tuff kille i lyxförpackning" skulle Lill-Babs sagt med anspelning på min fräsiga outfit och Lill Lindfors hade suckat att "han ser ut som en karl, och han rör sig som en karl ska". Lite åt Clint Eastwood?

Och Claes-Göran Hederström ha skulle sjungit:

"I går förmiddag sa jag plötsligt nej till tanterna,
när dom ville - stjäla tvättid!"


"Javisst" har jag sagt förut när dom stått där med sin tvättkorg och frågat om dom får börja lite tidigare, men igår sa jag alltså ifrån i tvättstugan. Hela dan var ledig i tvättstugan så kommer en kärr... förlåt en kär granne menade jag och vill komma in en halvtimme innan min tvättid var slut så att jag var klar, men hon fick lite snopen vända i dörren med sin tvättkorg. Man är väl ingen mes!

Men det där med jämförelsen med Clintan var nog inte så lyckat. Vem blir imponerad? Trumpanhängare och han blir 87 just på min födelsedag, en gubbe! Ska jag jämföra mig med nån får det väl vara nån yngre,  högst 80 tänker jag.

Och varför inte Claes-Göran från 1968 med lite mesigare text, Det verkar likna kärlek sjunger han men jag kör mitt Det verkar likna macho... Jaja.. Men snygga kläder.

Det sämsta jag gjort

Jag tog en långpromenad i går fm alldeles solokvist, det kändes fint. Margareta var på gymmet och jag hade glömt att boka.

Efter målgång på Stadion i juni 2016

"Långpromenad" är ett relativt mått men en dryg timme i skaplig fart blev det i alla fall genom stan och längs Mälaren. Riktigt vackert. Badstranden vid Löga var fortfarande tom förstås och bygget av det nya badhuset är i full gång. En sån här vända borde man ta oftare. En timmes rask promenad.

Det allra sämsta jag gjort är säkert nåt som jag aldrig kommer att basunera ut i det här forumet för så öppen behöver man ju inte vara, men nånting riktigt riktigt dåligt jag gjort, bland det sämsta, är att trappa av löpningen.

För mindre än ett år sen sprang jag Stockholm Marathon på ett helt OK sätt men sen gick liksom luften ur och jag har bara helt sporadiskt motiverat mig till att löpträna. Nu har nog tåget gått.

Varför gick luften ur då? Jo, jag har ju alltid tränat ensam och aldrig haft några stadiga joggingkamrater så det är rätt bra ändå att springa ett helt varv runt jorden som det har blivit sen 17 april 1997 då min marathonkarriär började. Men det hade varit enklare om vi varit ett par tre gubbar som jagat på varandra, då hade jag nog varit ute på mitt andra "Jorden Runt"-varv nu.
 
Men kan man inte komma igen då? Jag har inga krämpor att skylla på, men det är himla segt. Nej, det blir nog svårt utan motivation. Men Margareta tjatar jämt "Ut och spring" så jag får väl se.

Ett av det bästa jag gjort var att börja löpträna i milspåret på Rocklunda 17 april 1997 och ett av det sämsta var att runda av löpningen på Stockholm Marathon 4 juni 2017.

Men dagens promenad var rätt fin, det är motion det också.

Jag måste få kommentera vädret

Den ultimata livlinan i alla sammanhang är väl vädret. För att få slut på en pinsam tystnad inte minst.

I Mitt Sjuttital tar jag också till vädret ibland när fantasin tryter, men idag är inte dålig fantasi eller skrivkramp orsaken, det känns helt enkelt bara angeläget att dokumentera vädret våren 2017. Den här våren ska vi aldrig glömma.

Fortfarande 16 maj är det omväxlande kallt och kallare blandat med kyligt och ännu kyligare. Och nästan drägligt nån enstaka dag men det här var nog den kallaste våren jag varit med om. Mellan varven kommer det lite snö också.

"Värmen kommer till helgen" har det hetat länge nog nu, men så kommer helgen och kylan är kvar. Runt första maj var det visst nån dag som var dräglig men sen blev det ännu värre ett tag, riktiga snöfall. Igår 4-5-grader och ett kyligt regn men något varmare idag. Hopp om livet?

Ja vad är det jag ser - "Värmen kommer till helgen!!" Har man hört det förut men det måste väl bli normalt nån gång. Stämmer det den här gången?

Hoppas det, och tusan så behändigt i så fall! Jag är i målartagen och är dessutom "for once in my life" riktigt målarsugen och det tråkiga och jobbiga förarbetet med att tvätta väggarna är vi klara med! Det här blir en fin veckända för nog kan man väl "for once in my life" lita på SMHI den här helgen?

Det firar jag med att låta Stevie Wonder sjunga sin höjdarlåt "For Once In My Life" och SMHI prickade in helgvädret rätt. Eller.....?

.  
   

I Jordskottland

Omgång 2 av Jordskott är inspelad har jag läst, men jag har inte hört om Sala är inblandad den här gången.

Det är ett skumt hål i stenhögen, men jag vågade inte titta ner.

Vi tog promenaden genom Jordskottland i går hem till Stentorpet och det är verkligen en speciell känsla i den där skogen. Man känner närvaron av Muns.

På stenhögen på bilden låg den lilla flickan som var lockbete och som försvann i underjorden, vilken dramatik! Men det var lugnt i går.

För säkerhets skull var vi beväpnade med varsin stadig pinne. Inte för att det hjälpt mot Muns, men det är ju inte bara Muns man får passa sig för, vi har ju den folkilskna tjädern också. Titta gärna på den dramatiska filmen på min Youtube-kanal. Men nu säger ryktet att tjädern har blivit påkörd och är en numera f.d. tjäder, men säker kan man inte vara i den här skogen.

Jordskott II kommer till hösten, få se om det blir samma succe som första omgången. Jag ser fram mot premiären. Moa Gammel och Göran Ragnerstam är med i år också:     

   

Jag tar ansvar för Sveriges natur!

Jag slog mig lite malligt för bröstet igår i ett inlägg om nedskräpning. Fysisk nedskräpning med glas och burkar och sånt, där är det ju enkelt att sköta sig, men hur är det med CO2-utsläppen. Jag orsakar säkert för stora CO2-utsläpp men ändå hyfsat låga hoppas jag, men jag vet inte riktigt.

I en dramatisk serie i Svt för några månader sen såg man effekten på andra sidan jorden av alltför stora utsläpp här i vår del av världen. Andra får lida av hur vi lever.  

I partiledardebatten i kväll tar man inte ens upp miljön, det är ingen het fråga längre och Miljöpartiet har allt sämre siffror. Miljön och MP på väg ut ur politiken?

En insats för biologiska  mångfalden i Sveriges natur

Transporter? Vi har bensinbil, men en liten en med låga utsläpp, och vi kör inte mycket i onödan, men jag hade gärna haft en elbil. Men i Sverige går elbilar i stort sett bara som tjänstebilar, 80%. Men en riktad skatteväxling för pensionärer hade kunnat hjälpt oss att få råd med elbil. Långresor på flyg gör vi inte så ofta och vi köper väl inte alltför mycket onödigt, sliter gärna ett år till på kläderna och jag återanvänder tom ett och annat blogginlägg, men ändå kan vi säkert minska CO2-utsläppen. Men hur beräknar man sin påverkan och vad är en acceptabel siffra? Man borde ha en siffra att hålla sig till.

Maten är en stor bov. Inte helt enkelt att alltid välja rätt, men mindre kött och mer grönt och närproducerat är ju bra. Men det räcker inte heller. Jag hörde häromdan om öppna landskapen. Biologiska mångfalden i naturen hotas när kossorna blir färre, arter försvinner ur vår natur och landskapen växer igen!

Det kan jag inte tillåta! Jag tar ansvar för HELA Sveriges natur! Så jag lägger med gott samvete en köttbit på grillen för att bevara den biologiska mångfalden.  

Men är mångfalden så himla viktig då? Och kossorna går ju och fiser och förstör sägs det. Tja, nu har jag läst några artiklar i ämnet från Naturvårdsverket och känner att jag i alla fall inte är helt fel ute, Men lite konstigt att inte miljön kommer upp i debatten i kväll.

Man ska inte skräpa ner uti naturen.

Edvard Perssons gamla låt från förr är fortfarande aktuell. Men jag sköter mig och det känns alltid fint när man källsorterar.

Nån slags inre tillfredsställelse av att man gjort en liten samhällsinsats. Mycket sopor blir det.

Dagens skörd

Fortfarande år 2017 stöter jag på folk som inte riktigt fattat det här med återvinning och man läser om sorteringsstationer som får stänga för att det skräpas ner då vilka grovsopor som helst slängs på återvinningsstationen, inte bara förpackningar. Men här på bilden ser det fint ut.

Och här är en sedelärande film om nedskräpning till Edvard Perssons gamla sång (som säkert fåt en topplaceing i European Song Contest på 1940-talet)

I must go on

Esc-finalen i Kiev i morron, nedräkningen har börjat.

"I must go on" sjunger Robin. Tips: han kommer sjua och Portugal vinner.

"Jag är inte intresserad", säger folk, "sömnpiller, bara skräp". Ändå sitter så många och tittar, självklart jag också. Så här tycker jag:

Det är ju en av de största showerna som finns i världen så det är klart att jag kollar om jag har chansen. Lite fisförnämt att rynka på näsan och låtsas vara kulturell. Även om det mesta inte är min musik, det spelar ingen roll, ESC hör till allmänbildningen. Jag har ju för resten inte utvecklat min musiksmak sen 60-talet och kan ju inte räkna med att dom gamla låtarna håller längre så var det bra med det. I must go on!

Pratade häromdagen med ett par kompisar om ESC i gamla tider. När Alice Babs sjöng i folkdräkt. Jag fick lov att skratta lite, tyckte dom verkligen att det var bättre än dagens shower? Hylands hörna och sånt. Jag fick inte riktigt klart för mig hur dom menade, men stämningen blev lite tryckt när jag pläderade för att we must go on!

Heja Robin och Portugal!

En dyrgrip?

Dags för några kortare inlägg några dagar pga vårstressen, men det här kan ju vara intressant:

Gammal vinyl kan ju ha ett otroligt stort värde och nu blev jag lite nyfiken, sitter jag på ett guldägg?

The Boppers gör sin jubileumsturné i sommar berättade dom häromdan, 40 år!

Och jag tänkte: "har inte jag en av deras skivor?" Gick och kollade i LP-högen och dra mig baklänges, där allra överst låg The Boppers premiäralbum. "The Boppers No. 1"

Måste ju vara värt hur mycket som helst. Starta budgivningen i kommentarerna här nere.

OBS innehåller "Goodnight Sweetheart" som numera regelbundet framförs av en känd rockkör i Västerås-trakten.

  

Var är alla mina gamla vänner?

Jag har bra många hundra vänner som liksom jag har yrkeslivet bakom sig. Men var håller dom hus?

Jag som så ofta promenerar runt i vårt city, jag tänker att man nästan varje gång borde stöta på nån av dom på stan, nån gammal granne eller nån arbetskamrat. Eller nån från föreningar man varit med i men nix pix. Några kanske man visserligen inte känner igen längre, och folk gör sig väl inte besvär att ta sig ner till stan, men ändå lite konstigt. En gammal granne från 1971 var i alla fall i tidningen igår och när jag tog den vanliga turen till stan och Clas Ohlson sa jag i alla fall hej till några stycken av mina nyare bekanta. Alltid kul att få surra en stund.

För på gymmet har vi lärt känna många nya vänner och det var just några av dom jag stötte på igår. Dom pratglada tjejerna som alltid äter lunch efter träningen och sen promenerar hem till sitt område. Och ett annat par från gymmet bor rätt nära mig men har bytt gym, dom blev också glada att få prata lite och såg rätt vältränade ut.

Så var det kusinbarnet som berättade senaste nytt om min äldsta kusin, en bit över nittio! Där fick jag som vanligt inte en syl i vädret, han har alltid så mycket han vill berätta om sin mamma när vi ses och jag bara lyssnar.

Den här funderingen är inte ny, jag har skrivit så här förr, men med så många hundra gamla bekanta här i stan är lite konstig att man så sällan stöter på nån. Inte på gymmet, inte i rockkören, inte ens i den jättestora föreningen där jag var datalärare. Inte på bio och inte när vi går ut och äter. Var håller dom hus?

Men jag såg den lokala kändisen som idag var lite väl rund under fötterna. Hölls i ett stadigt grepp av frun, jag säger inget mer om det. "Diskretion hederssak" sa man en gång när man skickade efter på postorder.

Men som sagt, var är alla mina gamla vänner. Jo Eva fyller år idag, hon fick ett grattis på Facebook, där har jag i alla fall ett troget gäng.

What if

Alla har väl tänkt så nån gång. "Tänk om" jag hade gjort det eller det valet i skolan i stället, "tänk om" jag tagit en annan väg och inte råkat träffa henne, "tänk om" jag inte hade snubblat på den där stenen och slagit sönder nyllet... What if...? Det kan man inte veta.

Anders konstverk. Målat på julafton 1984.    

Idag är det 35 år sen som vi kollade vårt fritidshus för första gången. Solen sken majsommarvarmt och vi slog direkt till innan vi ens gått ur bilen. "Den här stugan ska vi ha!" . What if vi inte hade sett annonsen i tidningen den där dagen kan man fundera?

Meningslösa funderingar egentligen men då hade vi väl bott kvar i villan och rustat och underhållit den i stället. Bott billigt nu med lånen betalda och haft gott om pengar men i stället hade vi ju missat otroligt många träffar med hela gänget. Och långbord i pergolan eller på verandan på somrarna eller annars inne i stugan.

Alla bad i ån eller vid badplatsen i sjön hade inte blivit av och Wild Kids-veckan med barnbarnen hade inte blivit samma sak i stadsmiljö. Alltid när jag tänker på den här "What if"-funderingen tänker jag att det var allt en himla tur att vi åkte dit och kollade just idag för 35 år sen.

Andra "what if's" jag brukar tänka på är yrkesval som tex mitt eget. Tillfälligheter. Rena rama turen och en uppmärksam mamma som såg en annons i tidningen, det hade jag senare aldrig förstånd nog att tacka henne för. Och hade inte göteborgstjejen på Sardinien uppmuntrat mig hade det nog inte blivit nån körsång. Osv i all oändlighet. Nu kan det bli tjatigt om jag drar fler exempel men jag har massor fler exempel i "Tänk om"-stil.

Och tänk om jag valt en annan Trisslott, den som gav 5 miljoner i stället för min vanliga nitlott. Och tänk om vi hade startat det där rockbandet vi pratade om en gång Olle, Lasse och jag med våra donnor i doa-kören. Då hade vi gjort succe som grupp, splittrats efter en tid och avverkat våra solokarriärer och nu kunde vi återförenas i en häftig turné för utsålda hus och leva high life runt om i världen. What if vi hade startat bandet?  

Poängen är att visst kan det vara framgångsrikt att planera och göra strategiska överväganden, kalkylera tänkbara resultat, följa upp, analysera och korrigera etc. etc. men som livsfilosofi är det där kamerala rätt trist. Ta chansen!

Det ostartade rockbandet grämer mig mest men ÖLO kanske inte var så slagkraftigt namn på ett rockband. Det föll på det.

Det värsta med att bli gammal

Den här rubriken har jag använt några gånger förr för min egen del så att jag kan titta tillbaka på läget som en temperaturmätning för att se om det bara blir värre i utförsbacken. Blir inlägget för långt så struntar du i att läsa det här!

OCH OBS! Jag är inte på depparhumör, tvärtom, men så här i Mitt Sjuttital är det en naturlig tanke som kommer till mig ibland. Kanske speciellt när jag sett så mycket ungdomlig entusiasm som de senaste dagarna här i stugan. Och jag vill gärna dela med mig av min gedigna livserfarenhet. En del saker är värst men det finns ju sånt som är bäst också. så jag börjar med det bästa:

Det bästa är att man överhuvudtaget fått förmånen av bli gammal. Jag tickar snart upp en siffra till i rubriken till den här bloggen och våndas inte över det, det är alltför många som inte kom så långt. Och att jag än så länge får vara så här frisk är också bäst. Och allra, allra bäst är förstås det där med barnbarn. Jag fick sova med två av dom i natt i lilla stugan där jag läste ett par avsnitt i Kalle innan vi av ren utmattning somnade ifrån tidningen alla tre, man kan bli salig för mindre. Att man sen får bli gammal i ett land som Sverige är också bäst. Ordnad pension och rabatt hos frisörn är också bäst. Och så är det bäst att man inte bryr sig så mycket om man skulle råka säga nåt dumt eller skriva nåt fånigt på sin blogg.

Somnade i fåtöljen när barnbarnen lämnat stugan

Värst då? Man blir ju så himla trött, det är både dumt och värst. Ledbruten och ont i ryggen av att bara kliva lite på en stege. Och balansen ska man inte prata om, jag som var så vig en gång. En trist syn att se hr Widmark försöka ta sig upp på målarbocken. Att man blir lite väl skrynklig i ansiktet är också värst men dels är jag ju redan gift dels och så bryr man ju sig inte så mycket om utseendet längre. Sen är det det värsta också att den dagen sjukdomarna kryper på och man får svårt att klara sig själv verkar det inte vara klockrent att allt ordnar sig till det bästa. Då sitter man väl ensam i sin lägenhet och får matleveranser från hemtjänsten. Och sen är det värst att Moderaterna är igång igen med pensionärsskatten. KD tänkte avskaffa den med 12 miljarder men M förvärrar den med 20 miljarder, så Alliansen är inget att hoppas på.

Sen är det också värst med att man blir lite grinigare, lite otåligare, lite glömskare, lite......

Tillökning i klanen.

Lite oväntat blev det häromveckan tillökning i Solnagrenen av klanen. Vi hade inte märkt nånting!

Välkommen! Kul att ses!

Och nu i helgen hade vi första besöket av den lilla nykomlingen här på Stentorpet. En afrikan, det var lite exotiskt. Eller en afrikanska om det ska vara korrekt men född i Dalarna. 2 procent lejon säger lillhusse, men jag vet inte riktigt. Lejonfärgad i alla fall och på Wikipedia står det att den används vid lejonjakt, men inget att vara rädd för. Den här lilla nya klanmedlemmen var en trevlig bekantskap.

Margareta och​ jag är inga hundmänniskor men vi fick bra kontakt direkt tycker jag. Vi har aldrig haft djur själva, inte ens akvariefiskar, men det är lätt att förstå att man fäster sig vid såna här kamrater som en familjemedlem.

Rodhesian Ridgeback jar många bra egenskaper har jag förstått och är bra att ha med på joggingturen, springer gärna flera mil, intresserade och nyfikna och inte skälliga, en trevlig ny bekantskap.

Och jag ska försöka lära mig lite mer om hundar. Och det kanske är de afrikanska  generna som gör att hon helst ligger i solen.  Zuri har gjort sitt första besök i Sala och Stentorpet!

Livlinan igen.

Att underhålla en blogg med dagliga inlägg med nån slags mening är inte helt enkelt när det händer för mycket.

Idag gör jag i stället ett reklaminslag och slår ett slag för den lilla stegen som också kan användas som bock att stå på om man tänkt sig att måla om en liten stuga! 799 kr på Clas Ohlson är klart prisvärt. Rekommenderas!

Gårdagen var så jobbig så jag nöjer mig med det här och ber att få återkomma, men risken är att det blir några dar med mediokra funderingar. Några bilder i stället kanske.

Varning! Känsliga läsare bör inte läsa detta inlägg!

Vi fick oönskat besök igår. En riktig tjockis men inget att hetsa upp sig över.

Ormar finns i hela Sverige, det är bara att gilla läget, dom ska finnas dom också. Lite vanligare i skärgården och saknas i fjällen annars kan man dyka på dom överallt men knappast nåt man behöver vara rädd för, det kryllar ju inte av dom precis. Jag går barfota på sommarn utan att vara rädd och på 35 sommarstugesomrar har jag väl sett 5-6 huggormar, mer är det inte.

"Slå ihjäl'an" skrek grannfrun en gång åt sin man när dom fick oönskat besök av en huggis, men om han gjorde det den gången minns jag inte men det hade i så fall inte varit riktigt fint gjort mot en liten fridlyst krabat, Nej då rekommenderar jag min metod i stället.

Svår att se? Här är hon glad att hon återfått friheten. 

Visserligen gör huggormar en del nytta som musfångare, men det är klart att man inte vill ha orm på tomten så jag tar helt enkelt och fångar dom i en hink och kör iväg dom några kilometer och släpper ut dom i en skogsbacke. Huggormar är rätt lätta att fånga, inte alls så snabba och rätt skraja så dom rullar bara ihop sig och fräser lite. Lättfångade men ändå lite spännande.

Det här var tredje gången jag fångade en orm och bjöd på biltur, och den här var allt den största jag fångat. Och den tjockaste. Var det en hona kanske med ormungar i magen?

Men nej, jag hade aldrig nån tanke på att slå ihjäl den här krabaten . Hon kunde ju inte rå för att hon var född till orm, och jag tror hon får det bra där uppe i skogen.

Det var snällt att du ringde!

Telefonsäljaren från Bredbandsbolaget skrattade gott åt mig fast jag så bestämt tackade nej till hans fantastiska erbjudande.

"Jag ser att du har några rabatter du inte utnyttjar" började han. "Men först, vad gillar du bäst, film eller sport?" fortsatte han för att lägga över initiativet på mig. Tur att man varit med förr.

Jag är aldrig otrevlig när jag pratar med telefonsäljare, men det är sällan (aldrig) jag blir övertalad att köpa nåt jag inte vill ha. Det har hänt några gånger tidigare när man gett efter i samtalet och till slut sagt "ja" fast man inte vet hur det gått till, men nu bara skrattar jag lite och rundar av samtalet så smidigt som möjligt utan att bli arg. "Jag förstår att det är ett fint erbjudande" kostade jag på mig att säga "men även om det vore gratis är det inte intressant, men det var snällt att du ringde!"

Så skrattade han till och sa hejdå. Så hade nog ingen sagt till honom tidigare.

Igår läste jag om hot och hårda ord mot parkeringsvakter och problemet finns ju i skolan och lite varstans nu, och förstås även mot telesäljare.

Dum metod. Jag ställer inte upp på att vräka ur mig invektiv. Minns den där gången säljaren i mobilaffären förgäves försökte sälja på mig en dyr surfplatta med ett dyrt abonnemang. Det slutade med att han skrattade och skakade hand med mig och liksom tackade för matchen fast han förlorade.

"Tack för att du ringde, men Nej Tack" Det är min metod.

Körsång och rock'n'roll

Har jag sagt det förut? Jag är imponerad hur mycket text man kan lära sig utantill. I går fick vi en ny låt till och den kan jag redan.

Vi har nästan 50 låtar på repertoaren i rockkören Rock Everybody. Kanske inte alla sitter 100%-igt och några håller vi för fullt på med att plugga in. Och det är väldigt olika hur lätta eller svåra dom är och den senaste var nog den enklaste vi haft.

Några låtar är ju sånt man redan kan ordagrant som Diana, i andra låtar är man i alla fall säker på refrängen. Och några sjunger våra suveräna solister då vi andra bara fyller i i vissa verser.

Våra två Abba-låtar har mycket text och det har några Fogerty-låtar också och några låtar är riktiga tungvrickare som man får träna hårt på men igår fick vi en som jag gillade direkt. Och dom där låtarna med enkla texter ska man inte förakta, dom gör sig bra när kören är igång och när det blir lite växelsång mellan killar och tjejer i kören. Nej det är OK även om det inte är högprosa med en djup mening. Även en så här enkel sång från 1963 kommer det att bli stuns i när vi repeterat färdigt.

Men lite skrattade jag i går åt "Yes, my heart stod still - Yes his name was Bill - Oh when he walked me home, Da do ron ron" Tonårskärlek på 60-talet.

Det fina med Mello-låtarna nu för tiden är ju att man inte hör vad artisterna sjunger för det är nog inga djupare tankar i dom heller och det ska det väl inte nödvändigtvis vara heller i underhållningslåtar. Det är mer hos Frank Sinatra och Cole Porter man kan hitta låtar med mening.

Men lyssna och njut och kolla speciellt danstjejerna bakom The Crystals, vi ska lägga in några såna steg i scenversionen av "Da Do Ron Ron"

     

Världsförälder och UNICEF

Så "trillade jag dit" till slut på galan hos TV4.

Det är så många som vill att man ska bli månadsgivare, Cancerfonden, Röda Korset, Läkare utan gränser, Hjärtfonden, Greepeace, Amnesty i all oändlighet. I annonser och folk på gatan med sina pärmar som man låtsas inte se och går förbi så fort som möjligt. Man kan ju inte hjälpa alla.

UNICEF har jag ofta stött när jag köpt deras grejer och med pengar vid​ insamlingar och jag lämnar gärna pengar till insamlingar som känns bra. Men man kan ju inte hjälpa alla även om man skulle vilja.

Världens barn har jag ofta lämnat pengar till och alltid i deras  kampanj i SVT varje år i oktober. På andra TV-galor där det samlas in pengar blir det också oftast några hundralappar men jag har alltså trillat dit nu med Autogiro till UNICEF som världsförälder. Så många barn far illa.

Dom blev glada sa dom i tackmailet och man får väl hoppas att det lilla man gör ändå tillsammans med alla andra som också gör en liten insats bidrar till nåt bra. Men tiggarna utanför affären har fått lite mindre senaste tiden.

Sen är jag ju månadsgivare till svenska staten och som pensionär är jag extra frikostig, det är ju fint. Det är många som behöver hjälp.

Första maj och värmen kom till sist

Ebbe var först uppe till frukost och samtidigt kom våren till sist efter den här kyliga april.

På Valborg, kvällen innan, tog Ebbe årets första dopp i ån efter bastun.

Bra gjort Ebbe! Det var så bra att det får räcka för idag!

Gomorron Ebbe!