Herrlunch och fulltecknade kalendrar

Jag var på herrlunch igår hemma hos en kompis. Väldigt ovanligt för mig men det borde man göra oftare.

Det kanske är vanligare bland kvinnor, ja inte herrlunch förstås, mer tvärtom förstås, men själv kan jag bara minnas att det hänt mig en enda gång att jag käkat lunch hemma hos en kompis.

Eller den gången var det jag själv som lagade mat och bjöd hem en arbetskompis till mig när jag slutade jobba och det har vi fortsatt med som halvregelbundna luncher på stan, men det är trevligare i hemmiljö. Jag ska ge honom en pik vid nästa lunchträff.

Vid gårdagens lunch var det turkisk meny, småpiroger med ett namn jag glömt, och till det turkiskt te. Fyrkanter, av filodeg med fyllning av purjolök och paprika och så några avlånga saker som värden kallade "ryska cigarrer" med fyllning av köttfärs. Traditionellt turkiskt. Fint att sitta och prata i hemmiljö lugnt och sansat utan att någon behöver hävda sig, skryta och markera hur duktig man är på jobbet, sånt är jag så himla trött på. Vi som stretar fram i sjuttitalet behöver inte förhäva oss.

Vi skulle varit fyra runt bordet men en fick förhinder i sista stund så vi kommer att upprepa lunchen när alla fyra är tillgängliga. Det är det svårt för aktiva seniorer, att hitta luckor i våra kalendrar.

Idag på ett styrelsemöte inplanerat sen en månad tillbaka fick vi i sista stund återbud från två av oss. Ingen skada skedd, mötet gick bra ändå men så skulle vi boka nästa möte. Om fyra veckor - nej det går inte! Om fem? Nej då är jag borta. Och jag också. Om sex? Nej den veckan går inte heller!

Vi gav upp och sköt upp nästa möte ytterligare ett par veckor och får förlita oss på styrelsens Facebook-grupp för att driva föreningen närmaste tiden.