Att åldras med värdighet

När min sjuttitalsblogg en gång stapplar i mål så kan den som vill analysera hur den här bloggaren har lyckats med att åldras med värdighet eller om han misslyckats totalt.

Jag umgås av naturliga skäl mest med äldre människor, plus minus fem år från min, och de flesta, men inte alla, håller stilen riktigt bra.

Som han jag tränade med igår, 78 år och åkte dit på en sjukdom härom året och fick operera bort halva käken och livnära sig ett år mest på grönsakssoppa. Nu är han tillbaka på gymmet och är lika stark som förr.

Och en annan vän, 80 till våren, åkte dit på prostataproblem men bet ihop och går nu 3-4 powerwalks varje vecka. en timme i hård fart så svetten rinner. Vi har alltid intressanta samtal när vi pratas vid. Språkpolis som jag, "men jag börjar få problem med prepositionerna", erkände han.

Längst bak på spinningen sitter en kille några år över 80 som har har problem med knän, höfter och ben men håller fortfarande stilen, alltid positiv. Några fina exempel på dom som åldras med stil. Är dom sen åtminstone lite halvaktiva på nätet så är det med min måttstock positivt och bidrar till värdigheten.

Så är det dom där gnällspikarna, alltid hittar dom nåt fel. Dom är inte så många och jag ska inte peka ut nån, men vi pratade om det här häromdan, och utmärkande för det här gänget är att dom aldrig skulle spotta i nävarna och hjälpa till t.ex. i föreningen dom är med i. "Kön är för lång till kaffet, så dåligt organiserat..."   Dom vet alltid bäst och är alltid lite överlägsna. Antagligen har dom klagat sig fram genom livet och kommer aldrig att ändra på sig och kommer aldrig att åldras med värdighet.

En gammal kompis erkände det för mig en gång och tyckte redan nu synd om personalen på det hem han ev. en gång mot slutet skulle hamna på om han blev riktigt dålig: "Jag inser att jag kommer att bli odräglig" sa han.

En osammanhängande fundering en lördagsmorgon av en lite väl barnslig motionär/pensionär/gubbe.