I högsommarvärmen är det lite svårt att tänka, men på joggingturen till Svassla kom jag i alla fall att tänka på Central Park och avståndsbedömning. En tanke som ofta slår mig just där.
 |
| Lätt att gå vilse. |
Varje gång vi är i New York (låter bättre än "båda gångerna vi varit där"), alltså "varje gång" går vi lite i Central Park. Springer gärna lite. Den som inte joggat i Central Park har aldrig varit i New York brukar jag säga lite lagom stöddigt.
Central Park är 800 meter bred och knappt 4 km lång och känns hur stor som helst. Vi har tappat bort oss rejält där några gånger även om vi mest har rört oss i den södra delen.
Vägen till mossen här i stugan är ungefär lika lång som Central Park är bred, men joggar jag den så är det ju ingenting! Ett par svängar bara så är jag framme. Hur kan det kännas så annorlunda där i Central Park? Och längden då? 3,5 km här runt stugan är ju ingenting men känns hur långt som helst där i Central Park. Vi har inte ens varit längst upp där i parken.
Samma sak när jag ska ut och jogga en mil, no big deal. Jag har en vända på 11-12 km där jag hinner fundera lite på livet och bli lite lagom trött och svettig, men kör jag samma sträcka med bilen känns det väldigt mycket längre. Ett psykologiskt fenom eller vad ska man kalla det eller bara en dålig avståndsbedömning?
Det var allt jag kom att tänka på idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar