Tisdag 28 februari 2017

Jag kom att tänka på den där konstnären som målade en tavla om dagen.

Han hade hållit på hur länge som helst. Minns inte nationaliteten men chansar jag så säger jag en japan i Amerika, Varje dag ett nytt motiv och han hade aldrig problem att komma på vad han skulle måla. SVT gjorde ett program om honom för evigheter sen, undrar om han håller på fortfarande.

Vad han målade? Jo mitt på det vita bladet skrev han dagens datum. Och cashade in några tusingar för folk stod i kö för att få köpa hans tavlor. Så varför inte bara skriva dagens datum i bloggen om jag nu ska ställa upp i årets #blogg100.

Jag kunde förstås notera väder och vind, bedöma mitt eget fysiska och mentala tillstånd och offentliggöra kontoställningen på pensionskontot, ja sånt som den breda allmänheten brinner efter att få veta om nu det ska vara lite text också. För kanske jag blir genomskådad om jag bara kör med datumet.

Annars är just den här dagen, 28 februari, en dag som alltid speciellt noteras, dagen då Olof Palme mördades. Annat jag tänker på är namnsdagen idag, Maria. Mamma Karins andranamn firades alltid med ett besök av hennes närmaste vänner och det blev en bulle över till mig också. Och just i år är det fettisdagen, årets första lagliga semla, Ledigt från kören idag, sportlov, kunde jag också skriva och att det blir match i Sandviken ikväll i bandykvartsfinalserien.

Så kan jag också notera brister hos Google. Den där konstnären som målade tavlor med dagens datum har farbror Google helt missat men nog ska jag kunna jaga fram konstnärens namn på något sätt. Han sitter just nu och målar på sin nya tavla  som ser ut som här nedanför, budgivningen är redan igång. Snabba på  om du vill vara med och buda!

     Tuesday february 28 2017      


PS PS PS: Vad ger ni mig för det här:  Konstnären heter On Kawara, japan född 1933 död 2014, bosatt och verksam i New York. Hans målningar finns på MoMa och är vit text på svart botten och han började det här projektet 1966 står det på nätet, så Google hade svaret!

Men jag är imponerad på mig själv och mitt minne. Och så mycket mina läsare får lära sig! 

Heja Sport!

Kvartsfinalerna är igång och VSK är med i dramatiken på väg mot årets SM-final.

Bara det att jag går så sällan till Rocklunda. Eller ABB Arena Syd som det väl heter nu. Jag skäms lite.

Snygg kille och snygg tröja

Så fint man hade som grabb att kunna hänga på Rocklunda varenda söndag och kolla på bandy. Från 10-11-årsåldern. Plankade, "får jag följa med farbror in" eller så räckte veckopengen, Räckte kanske till en korv i pausen också. Jag missade inte en match.

Pottan, Beggas, Gucko, Solla, Mischa, Malte, Ove, Sven-Erik jag minns er allihopa. Lasse som nu är med i vår träningsgrupp på Actic, han kom lite senare till VSK, så jag såg nog aldrig honom spela. och Matz-Allan stötte jag ihop med på jobbet några gånger, men han var allt bättre som bandyspelare än som dataexpert.

Det var annat förr, lite friare på 50-talet. Jag tror inte dagens föräldrar törs släppa iväg sina 10-åringar på cykel ner till bandyplanen alldeles ensamma. Eller släppa ut dom i skogen på morgonen och hoppas dom kommer hem framåt lunch som vi gjorde som barn. Synd, men det går nog inte längre för barnen att vara så fria numera.

Men bandyn då, finns det hopp? Jo VSK hade så när fått 2-0 i kvartsfinalen mot Sandviken men ajaj, Sandviken fixade 1-1 i sista sekunden. Men hoppet lever och det finns fortfarande grabbar som gillar bandy. Hoppas det finns tjejer också, men just jag känner ingen. Men Natan som bott i Solna hela sitt liv håller på bandy och VSK och han har tom en VSK-matchtröja. En dyrgrip för den är signerad av alla spelarna i VSK.

Var rädd om den tröjan Natan! Och Heja Sport!      
       

Ska jag ställa upp i årets bloggutmaning?

Jag skriver en rad i min blogg mest varje dag. Fram tom idag 41 visdomsord på 57 dagar är ovanligt lite, men jag har helt enkelt varit lite lat några dar ibland i år men det finns alltid mycket att skriva om.

Det positiva med förra årets #blogg100 var att det blev märkbart fler läsare i min blogg och själv passade jag på att läsa en massa nya bloggar, så ska jag köra en sväng till funderar jag nu på. Jag har ju varit med från starten så visst lockar det att hänga med i år också.

Men inte har jag fått några nya kontakter och det skulle förvåna om det blev ett viralt genombrott i år. Fast man vet ju aldrig...... Men mina kollegor tycker nog jag är för gammal.

Ingen stor sak, jag kanske kör i år igen. Med snabba ogenomtänkta inlägg, inte så genomarbetade. Som pensionär har man ju inte all tid i världen, jag undrar om inte många andra sitter på jobbet och knappar. Många bloggar är så seriösa, formella och jobbrelaterade så det verkar som dom sitter på ett tråkigt kontor och skriver och inte är ute i verkligheten.

Just nu anmälde jag preliminärt min blogg till #blogg100-generalen Fredrik Wass så att den kommer upp på listan och det är inga straff om jag inte fullföljer. Men som en plikttrogen 40-talist skulle jag aldrig, aldrig göra som många av mina yngre kollegor gjorde förra omgången. Bra många skrev bara att "Hoppla, nu har jag missat en vecka, men nu kör jag igen! Jag är fortfarande med."  Nej, om jag börjar tagga mina inlägg med #blogg100 på onsdag 1 mars så kommer jag att dra mig ur om jag missar ett endaste inlägg. En hederssak för en 40-talist som lever i sitt sjuttital.

@potus = President Of The United States

Kanske lite mera politik den här gången? Carl Bildt skrev en väldigt bra artikel i Washington Post i går som han länkade från Twitter med ett "Not sure @POTUS would understand". Bra Bildt, inte alltid jag gillar det du skriver men det där var bra! Jag kanske ska skriva lite sånt jag också.

Och kanske lite mer om musik och körsång? Om resor? Om våren? Om äldrefrågor som ekonomi, sjukvård och nätet?  

Om mat? Senaste nytt är att frukt, uppåt ett kilo om dan, är det allra bästa, där har jag mycket att skriva om. Hur äter man ett äpple, hur skalar man en apelsin etc. det finns det mycket att skriva om.

Jag har så mycket i pipeline, så mycket i mitt förvirrade huvud. Jag får se om det blir #blogg100.

Bra rabatt i möbelaffärn och tur idag också.

Är det nån som prutar i möbelaffärn? Ja, inte jag i alla fall. Men vi hade tur och ett fick bra pris ändå, en riktigt bra rabatt.

Vi hade bestämt oss och med en värdecheck på 300 kr vi fått som tidigare kunder pekade vi bara ut bordet vi skulle ha. Vi hade letat ett bra tag men till sist alltså bestämt oss, faktiskt ett av de allra första borden vi tittat på och nu hade vi alltså 300 kr rabatt, Men i kassan blev det ett helt annat pris!

Vi dividerade en stund, tjejen i kassan och jag, vem hade rätt? Bordet kostade nu 600 kr mer än jag tänkt sa hon, mig men på prislappen i affärn stod ett annat pris och den fick förstås gälla och så 300 kronor för värdechecken blev 900 kronor i rabatt vad det nu blev i procent. Runt 35% rabatt kanske om jag räknar lite snabbt i huvudet. Vilken tur.

Och bordet fanns hemma på lagret och var också lite snyggare än utställningsbordet, tur igen!

Ännu större tur hade jag idag i bilen på väg hem från mataffären. Jag kom från höger i en korsning där jag hade företräde och var väl inte helt uppmärksam på bilen från vänster, bara räknade med att han skulle stanna och släppa mig före, men SVISCH... I hög fart, bra mycket mer än femti, var det bara centimetrar och mina snabba reflexer som räddade den här dan. Och en hel del tur.

Annars hade det inte blivit nåt blogginlägg idag och inte heller nåt lördagsmys vid nya bordet med Melodifestivalen. Små marginaler ibland!

Jag köper allt en Trisslott idag och räknar med turen fortsätter så jag får komma till dragningen i TV4 relativt snart.    
    

Supportens rapport från Kungsberget

Efter fem dagar i Kungsberget är jag rätt mör. Fem dagar utan att åkt skidor en meter.

Utsikten från köksfönstret var rätt OK. Bästa läge!

Själv har jag under åren provat Romme, Gillersklack, Lofsdalen, Sälen och Högbyn och kanske några backar till men hur dom står sig jämfört med Kungsberget vet jag förstås inte då jag ännu aldrig åkt i Kungsbergets många backar, men dom ser rätt OK ut. Och Kungsberget ligger så bra till, bara ett par timmar från Västerås.

Men fem dar utan att åka skidor? Långa dagar? Nej då, vi traskade runt nedanför backarna och bubbade på matsäcksryggsäcken, tog hand om stavar och lille Ebbe när han blev trött, hejade på när Nelly och Selma körde sina skidskolor. Dagarna går väldigt fort för oss i supporten.                
 

Ebbe, 2 år, gör sin första tur i liften på egen hand! 

Sportlov i Uppsala och söderöver men inte i Stockholm och Västerås det var fint! Så fast det var mycket folk (man hör många språk, tyska, holländska, engelska mm ) så var det måttliga köer till liften och inte den värsta trängseln i matsalen. Det blev nog värre veckan efter att vi åkt hem.

After Ski är viktigt när man är i Kungsberget.

Bra hus, Alla lägenheter är privatägda och kostar runt 1,3 miljoner som sen Kungsberget hyr ut så kanske det tom är en bra affär med lägenhet där. Fint med egen bastu i lägenheten men inte ens det gör att jag reflekterar på att köpa egen lägenhet.

Tredje året vi supportat i skidbacken. Flickorna börjar bli riktigt drivna nu och i år var det Ebbe 2 år som skulle prova. Han var inte alls på bettet första dan men små barn måste vilja själva och banne mig stod han inte där i liftkön dan därpå alldeles ensam och tog sig upp till backens högsta topp! Barnbacken förstås men den hade varit hög nog för morfar och mormor. Om vi nu hade haft skidor och liftkort.

Swedish 100 mile Challenge

Jag är rätt stolt över mitt diplom som en Svensk Klassiker. Från år 2000 med nummer 15.647

Med fyra prestationer i en obruten följd vår - sommar - höst - vinter är det en gedigen planering som behövs för att allt ska klaffa och lite tur också så att man inte åker på nån förkylning eller så. Då är det förkylt. En Svensk Klassiker vet många vad det är och vet att det ligger hårt arbete bakom det, inget man sitter på krogen och slår vad om och sen bara gör.

Sen finns det andra typer av klassiker som Swedish 100 mile Challenge. Ett strå vassar än min prestation (som jag ändå är väldigt stolt över!) Fyra 100 mile-lopp i en obruten följd under ett år, kräver ännu mer planering och förberedelser.

Fyra åtråvärda medaljer 

Inte så många har klarat av det ännu men just nu när jag skriver det här sitter jag samtidigt och bevakar vad som händer i Arvika på Artic Ultra 100 Mile. Den jag bevakar är startnummer 9, Anders Widmark från Solna. Startade kl 7 i morse och just nu är klockan 18 på kvällen. Kommer han att klara av'et så går han i mål i morgon förmiddag nån gång, kanske framåt 10. Efter att då ha sprungit 27-28 timmar i ett sträck!!!

Lite extra nervöst här i kontrollrummet i Västerås då lägesrapporteringen i Arvika har brakat samman, men enl rapporter ska han vara kvar i loppet i alla fall. Hoppas han klarar natten.

Täby - Ystad - Västerås, dom tre loppen är klara nu återstår vinterloppet, Arctic Ultra i Arvika.

100 mile är ju 16 mil dvs 4 marathon i en följd så det är inte många som klarar en sån här sak och Anders är ju inte klar förrän han är över mållinjen i morgon förmiddag, och pappa är lite nervös i kväll så det var fint att få skriva av sig lite. Heja Anders!

Äntligen fredag!

Hur många gånger har jag kört med den rubriken? Jag gör det enkelt och tar några osammanhängande rader under den rubriken igen. Och vicken vecka det har varit!

Tufft med hosta och snuva och sova på soffan och sånt. Men på något sätt lyckades jag friskna till tillräckligt precis till onsdagen 15:e kl 12.00 så att jag kunde stå på scenen när rockkören hade föreställning i Växhuset.

Det blir inte så många tillfällen för kören numera att stå på scenen, vi är ju så många i kören och det är inte så ofta plats för både oss och en tilltänkt publik. Men jag är alltid med när jag kan.

Och kors i jösse namn! Den här gången kom en kompis som hade lovat att komma! Dök fysiskt upp och tyckte det var skoj! Han hade inte fått förhinder!!!

 Jag har så ofta tipsat min kompisar: "Kom och lyssna! Jo, det gör jag gärna" men sen kommer det alltid nåt emellan. Eller så hade dom glömt tiden. Folk är tröga, eller kanske jag är likadan ibland, ska väl inte säga för mycket. Men om jag lovat nånting så brukar jag hålla det, lite av en hederssak.

Så här glada blev vi när vi var klara!      

Att stå på en scen inför publik och gör nåt som man kan och inte är speciellt nervös för är en upplevelse som man mår bra av. Jag har gjort otaliga dansuppvisningar och blivit påhejad på nästan otaliga löpartävlingar, men det här med sången är nog det bästa. "Sjung hellre högt och fel än lågt och rätt"  sa körledaren och vilken dröm att utan vare sig hämningar eller skyddsnät få klämma i med "It's now or never" och avsluta med ett "my love won't wait" så att publiken nästan ramlade baklänges i stolarna av luftdraget.

Rösten höll någorlunda och sen "vilade jag upp mig" ett par dar med sexårskalas och barnpassning och kunde tom börja fredan med ett pass på gymmet, så nu är  jag på banan igen och kan börja underhålla min sjuttitalsblogg igen. Mitt Sjuttital tar bara en andningspaus då och då


Och på tal om att sjunga i kör så var programserien om "Gatans Kör" rätt fantastisk när Rickard Söderberg fick ett gäng hemlösa stå på scen och sjunga. Utantill! Finns på SVT Play och rekommenderas! Inte ett öga torrt när dom gjorde sin föreställning.  
     


                 
 
    

Digitalisera dina fotoalbum!

Lättanvänd. Från 1963 men med
dålig hållbarhet på korten

Äntligen har jag kommit igång med mitt projekt och nu har jag jobb att göra varenda dag i några månader. Våra fotoalbum ska digitaliseras. Dom står bara och tar plats i bokhyllan.

Jag kom igång rätt bra igår och klarade av våra två första album från 1963 och framåt, de där första bilderna man tog med Kodaks fantastiska nymodighet Instamatic. Nu kunde alla plötsligt ta kort, inga inställningar, bara att trycka på knappen och det var inte förrän nu jag började ta kort. Bara det att färgkorten håller inte längre, färgen håller på att försvinna. Ett par tre år till så är all färg borta och bilderna helt förstörda, men nu ska dom räddas så gott det går, kanske får jag lägga på lite färg med Photoshop.

Det hände så mycket dom där åren för oss så de fotografier som vi har är värda att bevara. Inte minst för att visa hur vi klädde oss då på den tiden. På bilden från våren 1966 tog jag självklart söndagspromenaden på Vallby i den grå kostymen, inte gick jag i jeans på en söndag!      

Färglös kille fixas med Photoshop 

Sen från 1970 blev kamerorna bättre och jag körde diabilder på min Yashica "Nattkameran" och dom bilderna är redan digitaliserade men jag har ändå en massa papperskort att ta hand om sen jag slutade med diabilder, minst 1000 bilder. Det kommer säkert att ta flera månader om jag nu ska ta med allt.

Det är rätt enkelt att digitalisera med en app i mobilen, men jag fattade ändå inte riktigt först hur jag skulle göra innan Ellen förklarade för mig hur appen fungerade. Appen heter Cam Scanner på min Androidmobil, gratis och funkar riktigt bra, ja när man förstår hur man ska göra förstås. Tack Ellen för genomgången!

Varför gör sig sånt här besvär då? Jomen, visst är det fint att bevara gamla bilder, speciellt från den där tiden när man inte tog så mycket kort, numera tar man nästan för många. Och de gamla albumen står och tar sån plats i bokhyllan, snart kan jag packa ner dom i kartonger.

På lägenhetsvisning

Först som sist: Vi har inte tänkt att flytta, inte än på mycket länge i alla fall. Vi bor så himla bra där vi bor sen över 12 år med utsikten över stan.

Men lite inspirerade av en artikel i tidningen härom dagen blev vi nog. Bostadsbolaget Mimer hade slagit nytt rekord med 1600 ansökningar till en ledig lägenhet på Bäckby stod det! 1600 ansökningar, flest antal ansökningar någonsin. Till en 3:a på Bäckby! Det är bostadsbrist i stan fast det byggs så mycket. Men som sagt lite inspirerade av tidningsartikeln blev vi och kollade lite på Hemnet igår och idag  gick på en visning fast det alltså inte alls är aktuellt med en flytt än på länge.

Att det är något av en hobby att kolla bostäder på Hemnet har jag förstått och att folk sen jagar runt på visningar hela helgerna på jakt efter det perfekta boendet, men det verkar lite jobbigt. Så himla kul är det ju inte, men OK då, det är väl bra att hålla sig informerad.        

Det var rätt mycket folk på visningen idag så den lägenheten är nog såld redan i morrn. Om och när den dagen kommer när vi verkligen vill ha en ny lägenhet så får man säkert vara på hugget och bestämma sig på studs. Så det kan ju vara bra att kolla runt lite och vara förberedd.

Nyproduktion eller äldre? Centralt eller en bit utanför? Öster eller väster? Nära vattnet? Hur stort och vilken kostnad har vi råd med?

Lite roligt var det i alla fall att börja fundera på sånt här igen fast det alltså absolut inte är aktuellt än på mycket länge med nåt lägenhetsbyte, om inte annat för att det är jobbigt att bubba möbler. Det blev en väldigt måttlig hyreshöjning för oss i år och utsikten över stan ingår så det får allt vara lite extra om vi ska röra på oss.

Så vi blir nog kvar där vi bor ett bra tag till med bastu och garageplats i källaren.              

Pensionärer hänger med!

I år är det 10 år sen jag blev "frälst" på det här med Sociala Medier speciellt från min horisont,  hur tar äldre emot Sociala Medier? Och jag är i stort rätt imponerad hur vi äldre hänger med, tom på Snapchat läste jag igår. Fast det sista undrar jag, jag själv har i alla fall svårt att förstå där hur man ska göra.

"Blinky thumps the Gut Bass
and solos for a while" 

Jag har haft många duster med att i motvinden försöka förklara (och försvara) "hashtags" och andra dumheter och ett klassiskt uttryck jag gärna citerar är vägföreningens svar när jag tyckte vi kunde skicka kallelser på email:  "Jag ska inte ha nån jävla epost" sa Hasse och så fick det bli.

Och det senast mothugget var: "Swish ska vi inte ha i vår förening, det använder inte äldre!"  så det har jag inte fått igenom än. Men när vi samlade in en avgift bland seniorerna på gymmet swishade alla utom två, så nog swishar seniorer!              
 
Nu på lördagseftermiddan fick jag några bilder på instrumenten vi sjunger om i "Down on the corner" i min postlåda. Dom passade bra att visa nånstans och det fick bli körens medlemsgrupp på Facebook och det tog inte mer än en timme innan hälften av medlemmarna sett bilderna och under kvällen har nog uppåt 80 % reagerat och sett bl.a. en Gut Bass som verkar vara ett överkomligt svårt instrument att lära sig spela på. Bara en sträng.

Andra instrument vi sjunger om är kalamazoo, kazoo, washboard och harp men Blinkys Gut Bass är nog mest spektakulär.    

Jag går på piller idag så att jag är kurerad till på onsdag då kören står på scenen igen!      
 

Hur har du det med din kardiovaskulära funktion numera?

Läkartidningen ska man
väl tro på!

Jotack, det knallar trots min accelererande ålder, men det var lite hostigt inatt, det beror väl på åldern att det är dags igen. Motståndskraften.

Bra precis en månad sen senast jag satt i bastun och kurerade mig, nu kliar det i halsen igen och det blev soffan i natt för att få ligga och hosta utan att störa. Bara det att jag glömde stänga dörrn så jag väckte henne ändå.... Men det blev inget gym för mig idag, jag går här hemma och hostar och får väl prova nån huskur.

Bastu? Det är väl inte obekant för den som då och då tittar in i Mitt Sjuttital att jag har en positiv inställning till bastubadandet, kanske lite väl optimistisk med ett stänk av övertro, men det får väl bli ett pass i bastun i källaren i eftermiddag.

Och så fick jag ett intressant mail från Elisabeth i går, en länk till en artikel i läkartidningen. Vad sägs om den här rubriken:  

Lägre risk för demens och alzheimer kopplades till frekvent bastubad

Forskarna funderar på om det har med den kardiovaskulära funktionen att göra och jag lutar åt det hållet jag också, jag tycker själv att min kardiovaskulära funktion blir allt bättre efter ett bastubad. Suveränt för förebyggande av minnessjukdomar står det också i artikeln, läs här.

Bra minne? Jaja... men utan bastubadandet hade det varit etter värre. Och min kardiovaskulära funktion är bättre än någonsin.

Brist på politiska visioner

Februari är den kortaste månaden det är bra. Mest en trist transportsträcka.

Selma och Ellen har födelsedagar, det är ju några ljusglimtar och jämfört med januari är februari nästan 10 procent kortare, det är också bra. I praktiken 10 procents höjning av pensionen i ett nafs! Men 28 dagar är ändå för långt, en vecka till borde man väl kunna korta av februari med och lägga under maj tex när vädret är bättre och man alltid har svårt att få tiden att räcka till. Jag behöver måla om några hus i maj, hur ska jag hinna det? En vision för ett politisk parti att ta tag i.

En guldgruva

Onsdag = bastudiskussioner och idag handlade det om musik. Inte bara själva musiken utan också mediet. Några av oss gubbar hade skaffat skivspelare, jag gjorde det för flera år sen, och vi har dammat av våra gamla LP-skivor och det är blir ju bara allt populärare med vinyl-skivor. "Bättre förr..." man hamnar alltid där och det är bara att konstatera att även ungdomar nu får en annan känsla för musiken när dom lägger på en LP i stället för en strömmad spellista på Spotify. "Bättre förr..."

Och satt där inte en ung kille längst ner och skrockade lite. "Jag är bara 30" sa han, "men när vi grabbar träffas hamnar vi också där. Alltså att det var bättre förr!"

Musiken man växer upp med är alltid den bästa, den släpper man inte och 30-åringen och jag hade förstås olika favoriter, men vi var båda överens att i dagens musik hör man sällan texten i låtarna. Frank Sinatra sjöng till 20-mannaband men man hörde varenda stavelse vad han sjöng, nu är det trycket i musiken bakom sången som är viktigast så texten försvinner ofta.

Inga synpunkter, det är ju bara så det är, men han höll med om att det skulle bli knepigt att välja låtar till hans pensionärskör om 40 år när han blir 70. Vi i Rock Everybody med 50-60-talsrocken har det enklare.

Ett presenttips

Köpa presenter är väl nästan omöjligt ibland. Till barn under 10 kan det väl vara OK, men till andra...

Jag köper ibland sånt jag själv skulle vilja ha men det är ingen garanti att det blir bra ändå. "Det är tanken som räknas"  heter det så man skulle bara kunna skänka en tanke ibland så var det bra med det, jag brukar tänka så när det man köpt inte uppskattas.  

Men presenten som Margareta fick för några veckor sen var riktigt bra, används varje dag och kommer att räcka i många år, ett presenttips. En digital fotoram är ingen nyhet på prylmarknaden, har funnits länge och med en massa olika finesser och i en massa olika prisklasser, men vi har inte haft nån förrän nu.

Släkten på kalas

Numera tar man ju så otroligt mycket bilder. Jag tror många bara har dom kvar i sina kameror o mobiler, men jag brukar i alla fall läsa ner dom på datorn, men där ligger dom. En del hyfsat sorterade, men andra bara försvinner i nån mapp och kommer aldrig att hittas mer, ingen kommer nånsin att se dom. Inga kort hamnar i fotoalbum i bokhyllan längre och dom album vi har är det sällan nån som tittar i längre. Det är här ett digitalt fotoalbum kommer in i bilden!

Margaretas present, en digital fotoram, var laddad med bilder från barnens familjer, 500 bilder var plockade dom fram och laddade minneskortet med.

Annikas gäng på semester

1.500 bilder, de flesta bilder hade vi aldrig sett! Sen har vi kompletterat minneskortet med 500 egna bilder från vår ungdom så nu visas 2000 bilder löpande i fotoskärmen. Har man inget att göra kan man alltid sätta sig en stund och titta och det dyker ständigt upp nya bilder man aldrig sett. Och skulle man i en framtid börja känna igen alltför många bilder kan man bara ladda in nya.

Man kan i princip ha hur många bilder som helst på sitt minneskort, men våra 2000 räcker rätt bra. Varje bild visas 15 sekunder så om du räknar rätt så tar det 500 minuter att visa alla, över 8 timmar!

Finesserna på Margaretas fotoram har jag inte lärt mig än, det ska visst gå att lägga in lite filmsnuttar också, kanske ljud också men det ska man nog passa sig för om man har skärmen står på dygnet runt.

Från hela min tonårstid har jag egentligen inte en enda bild. Numera har varenda unge blivit fotad 10.000-tals gånger redan innan första mjölktanden börjar klia så bilder har inte samma värde numera, men en fotoram är helt klart ett fint sätt att visa upp sina bilder,          

Jag tror jag gör som Bojan

Jag satt uppe nån timme i natt och bläddrade runt bland mina internetforum. Man blir  kanske fortare trött om man läser en bok, men jag vill hålla ut på boken jag är igång med så att den räcker lite längre.

Selfie på Annika & Calle i storskogen

"Det händer så mycket spännande i världen som man vill vara med om" tänkte jag. Läste AB, Expressen mm och Trumps senaste inlägg på Twitter och såg att min gårdagstweet hade fått en lajk, det är jag inte bortskämd med. Och fått en ny följare på Instagram. Läste några bloggar jag inte hunnit med, bl.a. Annikas fina skildringar om hennes vandringar som hennes familj är ute på snart sagt varje helg. Och så hamnade jag hos Bojan och hennes blogg, Dagny Carlsson 104, och bestämde mig, jag gör som Bojan!

Hon fyller 105 i vår och det kan vara en lämplig målbild att sätta upp. Räknar jag rätt har jag då lite drygt 32 år kvar för att komma upp i hennes klass. Inte för att jag tror att det blir lika uppmärksammat som Bojans prestation, men jag räknar med att ha en del kul på vägen. 32 år! 

Det hinner hända mycket på den tiden. Äldsta barnbarnet hinner fylla femti och yngsta har kommit en bra bit i karriären han också och Zlatan hinner bli 67, spelar fortfarande och slår varje år nya rekord. Det är fint med planer och målbilder, så det här får bli en bra plan, sen kanske det får räcka vid 105, Eller jag vill inte binda mig redan nu, jag får se hur det känns då om jag kör ett tag till.

Så räknar man 32 år bakåt i tiden och hamnar på 1985! Värsta året nånsin för flyget står det, nästan 2000 dör i flygolyckor. Tage Erlander dör och Lill Lindfors tappar kjolen i Eurovision-finalen. Palme levde fortfarande och Gunde Svan vann VM på 5-milen. Kikki Danielson vann Melodifestivalen med "Bra Vibrationer"

Stugan i Sala var rätt nyköpt och vi planterade vårt första äppelträd och det verkar ha varit en torr sommar, gräsmattan är ju alldeles brun.

I valet gick det dåligt för S och M men Fp hade Bengt Westerberg-effekten och ökade 30 mandat. Men sossarna regerade vidare.

Det hände mycket för 32 år sen också och kommer att hända så mycket framöver också som behöver bevakas i mina bloggar, så det är bara att spotta i nävarna och jobba vidare i Bojans anda.

Mitt Sjuttital mot nya djärva mål!

Grattis Tage!

Idag blir Facebook tonåring (jag har sett både 4:e o 5;e februari 2004 som starten, Osäker vad som är rätt men satsar på 5:e). Otroligt att det inte funnits längre, en numera så självklar hörnsten i samhället. Svårt att klara sig utan.

En annan som fyller idag är Tage Danielsson. Han skulle blivit 89 år idag och dog alltför ung. Jag hamnar ofta på inslag med Tage Danielsson  på Youtube och på annat sätt på nätet, och många citerar ofta Tages visdomsord. Jag nöjer mig med ett kort inslag med Tage idag, Grattis, och att lyssna på Tage gör mig glad!


    

Jag är imponerad på mig själv

Alla människor mår bra av lite beröm. En luggsliten gammal pensionär får inte så stor uppskattning så idag klappar jag mig själv på axeln. Bra gjort Örjan.

Faktiskt till och med ett strå vassare än Tommy Körberg. Ja han sjunger måhända en aning bättre än jag, men vad jag kan förstå sjunger han nästan aldrig utantill, han har alltid texten tillgänglig att snegla på. Även om han bara ska sjunga en enda låt så har han ofta texten tillgänglig! Så gör inte jag.

Igår gick jag igenom hela programmet till nästa föreställning i kören. Femton låtar + extranumret och av dom är nio låtar nya på programmet. Och allt utantill! Av en äldre gentleman som glömmer var han lagt nycklarna och glömmer namnet på grannen. Men sexton sångtexter går bra utantill.

Det hänger väl ihop med var i hjärnan man lagrar sånt man ska komma ihåg, namn t.ex. verkar lagras på nåt dumt ställe där man lätt glömmer men sång och musik hamnar väl på ett bättre ställe, det är ju tom omöjligt att sudda ut en del musiksnuttar som man får på hjärnan. Reklamjinglar fastnar ibland fast jag inte ens vet vad reklamen handlar om, och säkert blir det några Mello-refränger som man kommer att tralla på nu framöver.

Och rocktexterna sitter rätt bra men jag har jobbat målmedvetet med att få in dom och till texterna har man rörelser också som ska sitta så det är allt rätt mycket jobb.

Solister i några låtar så några verser "slipper" man men knepigt då också, man måste vara på hugget när det är dags för Tutti. Eller som i några låtar bara killarna, då får man vara extra på tå, vi är så några så ett fel då hörs så tydligt. Det är mycket att träna på och mycket att komma ihåg! Jag missar väl nåt ord ibland, förlåt körledar'n, men jag är ändå imponerad på mig själv.

Kjell Lönnås körer sjunger också utantill, men han har ungdomligare korister. I Lars Jaurings körer är det mer mogen ungdom där pärmen behövs ibland, men bra många klarar sig utan texten. Och jag har en vecka till att träna med hopprepet framför spegeln.

Imponerande Örjan!

Meningen med livet

Äntligen är det dags för lite tunga frågor i Mitt Sjuttital. Och bra svar för dig som är villrådig.

Med Trump och Putin som världens största ledare och Moderaterna som försöker få med Sverigedemokraterna så finns det all anledning att tänka över sin situation om meningen med livet och igår kom svaret till mig. Tiden går, klockan slår... Tidevarv komma, tidevarv försvinna.. Månen vandrar sin tysta ban... Jag har sett ljuset!

Owe till final!

Nu går Sverige in i en ny epok och vårt folk kommer att enas och splittras som vanligt under några månader nu när Melodifestivalen startar på lördag. Plagiat, troschock, politik, röstningsproblem, reklam, fusk... Det är det här livet handlar om ända fram till Eurovision Song Contest fram i maj.

Förra året skulle man bada naken på Sergels Torg och Dolly-Polly-tjejerna var ju pigga och Hasse Andersson var en sensation, sånt händer ju ingen annanstans än i Melodifestivalen. Om jag var lite oengagerad förra året får jag ta igen det i år och vara på tå redan i morgon men tittar jag i programmet så är det den tredje deltävlingen jag mest ser fram mot. Riktigt spänd inför Owe Thörnqvists bidrag för det är det jag kommer att rösta på.

Owe Thörnqvist, 87 år! Boogieman Blues! Honom ska vi ha! Owe har hängt med allt sedan min tidiga koltålder, och nu gör han debut i Mello! Rösta på Owe till ESC-fnalen!

Det är väl fint att meningen med livet är så här enkelt, bara att se till att rätt låt vinner. Nu kan vi lägga alla andra bekymmer åt sidan ett tag, ladda ner Mello-appen och bara koncentrera oss på Melodifestivalen 2017. Börjar i morgon.

Beroende på mottagandet av detta inlägg kanske jag kommer tillbaka i det här forumet med fördjupningar och analyser i ämnet, Meningen med livet är inget att skoja om.          

These boots are made for walking

Som äldre gentleman lägger jag normalt inte ner så mycket pengar, tid och intresse på kläder.

Det blir en tur till Dressman då och då och jag har ett par tre rätt nyinköpta skjortor i garderoben, det får räcka ett tag. Några tröjor kanske jag skulle behöva och skor har jag ett speciellt förhållande till.

Absolut inte på nåt skumt sätt som  inte är så ovanligt vad man har läst. Inte heller så där att jag har garderoben överfull med skor av alla slag, det är ju inte heller annars så ovanligt. Pernilla Wahlgren-varning! Köper för att dom är snygga och sen aldrig använder. Men jag är lite petig när vi köper skor.

Lite oborstade idag, det fixar jag asap

Vi köper oftast skor tillsammans, jag behöver smakråd. Men vi har inte samma smak, dom skor jag plockar fram brukar Margareta rynka på näsan åt och kalla "gubbskor", hon vill ofta jag ska köpa lite sportigare skor. Sen kompromissar vi och hittar alltid bra skor, ibland lite sportiga, ibland lite gubbiga.

Så när jag fått tag på ett par skor så är det bara dom jag har. Petig att välja, sen är jag trogen min nya favorit. Man kanske borde ha några fler på gång all efter väder och vad man ska göra men jag håller mig mitt senaste val. Som mina nya kängor. Dom valde Margaret, inte alls vad jag tänkte mig. men dom här var perfekta! Ingen snörning och med ett långt skohorn är dom lätta att ta på, viktigt för oss som har långt ner till fötterna.

Rätt billiga, 500 kronor var helt OK. Boots utan snörning kommer jag att köra med. Tom så att sist jag var på stan kollade jag i någras skoaffärer efter boots i 1000-1500-klassen så när dom här är slut så har jag några nya på gång. Man går lite annorlunda i boots så jag förstås att det är populärt. Kanske cowboyboots med höga skaft?

En ung Nancy Sinatra var en favorit en gång och här kan jag bjuda på en boots-parad. Och mina boots ska dra ut på uppdrag ett par dar. Vi ses och here we go! Och man dansar bra i boots också...