Stockholm Marathon 2016

Vasaparken

Jag stötte ihop med min kompis Anders i startfållan inför starten igår. Han har flera hundra marathonstarter i ryggen och hade inga tankar på bra resultat inför loppet. "Idag ska jag bara springa och njuta! " sa han. Jojo.

Sagt och gjort, jag bytte i ett huj ut min gamla taktik att gå ut hårt och öka (den taktiken misslyckas jag alltid med) och gjorde precis tvärtom, jag gick ut löst och minskade farten allteftersom. Den taktiken höll exemplariskt.

Mina förberedelser var inte så gedigna inför den här starten. Faktum är att jag aldrig har tränat så lite inför ett marathon som nu som 72:åring inför min 23:e mara, för som pensionär har man ju inte "all tid i världen" som man hör ibland. Det var inte tal om att hoppas på personliga rekord eller så, även om det skulle visa sig att det ändå blev ett personligt. Men taktiken var alltså att i första hand ta det lugnt och ev. njuta lite också av stunden.

Jag tog sällskap med vännen Anders i början, småpratade i banan och vi hade riktigt trevligt. En mil gick bra, två också men sen gled Anders lite sakta ifrån mig medan jag höll mig till planen att ta det allt lugnare. Riktigt, riktigt segt efter tre mil men då surrade jag en stund men en tjej som också var "lite sliten". "Nu ger jag mig" sa jag till henne, men hon sa åt mig på skarpen att klara resten också. Och efter de lättade det lite.

I backen ned från Odenplan hände nåt ovanligt. Här var det rätt glest med löpare och publiken jublade när vi kom lite en och en. Kände mig som lite av segrare.  

En ny medalj att putsa

Framåt målet stod Clea, 12, och hejade och sprang med mig en stund uppför slakmotan på Sturegatan fram till Stadion, och det blev min räddning. Klockan tickade oroväckande snabbt men nu kom krafterna någorlunda tillbaka, skulle jag hinna? Maxgränsen i Stockholm är sex timmar och sekunderna tickade. Och Clea som hare gjorde vad hon kunde.

In genom porten, nu fick jag klara mig själv och klockan rusade mot sex timmar. Det kan väl inte kallas spurt men jag gjorde vad jag kunde, några steg till, öka, öka, sista kurvan, upploppet.

Publikens jubel (nåja) och dra mig baklänges på en gammal vagn, klockan stannade på 5.59.47! Medalj! Tack Clea! 

Personligt då? Jo det här var med råge den personligt sämsta tid jag sprungit en mara på och med råge den jobbigaste. Det går inte att lura kroppen, man får allt se till att förbereda sig om man ska göra nåt sånt här och det får jag se till om det nu blir några fler maror.

Men taktiken att bara springa allt långsammare lyckades jag rätt bra med även om jag kanske inte njöt under alla de 42 kilometerna.

Dag 97 i #blogg100