Mall of Scandinavia

Jag har lite svårt att komma igång efter mitt tillfälliga avbrott. Igår kändes det nästan som en härdsmälta.

Lugnt med folk var ju fint. 

Som vanligt när vi har chansen brukar vi ta några dagar i Stockholm och bara strosa runt där vi sällan varit utan nån större mening eller nåt direkt mål. Det gick rätt bra, vädret var närmast perfekt igår och med gott om vattenhål blev det inte alltför ansträngande även om vi säkert gick uppåt en mil. Och det är inte så speciellt mycket turister i Stockholm än.

Men framåt sen eftermiddag blev det andra bullar. Vi tänkte avsluta dan med ett besök på Mall of Scandinavia. Där gick rullgardinen ner för mig.

Jag springer gärna ett marathon, går långa sträckor i skogen, tränar hårda pass på gymmet och jobbar gärna långa dagar på stugan, men att gå runt i stora köpcentra är jobbigare än allt annat. Jag satt några gånger som en zombie utanför affärerna utan att ens gå in, än mindre kunde jag väl komma på bra saker vi borde köpa. Mitt bidrag till inköpen var ett diskställ på Granit för 329 kronor.

Prylar och grejer och ännu mera grejer

Var det värt besöket då? En himla massa affärer och en massa restauranger men det finns det ju i vilken småstad som helst. Några affärer hade lite annorlunda prylar som jag inte sett förut, det kan ju vara fint, och även om några trendiga affärer var lite väl dyra så fanns det andra med mer normala priser. Som en ny grillvante för 40 kronor, det var rätt OK. Jodå, även om jag blev tröttare än vanligt så var det väl OK. Klart det behövs affärer.

Men att avsluta en aktiv dag på ett köpcentrum är inte så smart men nu har vi har vi i alla fall sett hur MoS ser ut. Stort och en massa affärer.

Tillfälligt Avbrott

Hela havet stormar efter Storbritanniens EU-val och det har blåst även här i fritidshuset i Stentorpet.

Det blåste friskt under Wild Kids

Jag har som Carola känt mig alldeles som fångad av en stormvind där jag plötsligt stod här i en levande orkan. Lite lätt förstärkt av stålverket jag har i ena örat, men nu har stormen i stort blåst över och lugnet har tillfälligt lagt sig men på börsen blåser det friska EU-vindar. 6,3 procent ner just nu.

Midsommarveckan är alltid lite kaotisk för oss så det första jag gjorde var att stänga bloggen så snart alla deltagarna till den årliga föräldrafria Wild Kids-veckan anlänt. Det är helt omöjligt att tänka egna tankar en sån vecka även om vi i år hade så bra hjälp av Ellen och Alexa. Men såklart att det blev ett Tillfälligt Avbrott i Mitt Sjuttital. och nu blir det en lätt mjukstart. Mitt Sjuttital tuffar vidare.

När FF-veckan är över och när midsommarhelgen kom och föräldrarna anslöt var vi 15 personer i stugorna. Vi fick ta fram partytältet så att alla fick plats runt matbordet och några hade som tur var med sig tält och sovsäckar när det blev ont om sovplatser. Högar av disk delade vi demokratiskt på!

I den här åldern tar man ett år i taget. Det gick i år också, men nu behövs några lugna dagar att komma ifatt. Vi började med en tur hem till stan för att tvätta.

Och min intressanta blogg är på banan igen.

                
   

Höger- eller vänsterhjärna

Det där är rätt intressant. Om jag förstått det rätt så i stora drag är högerhjärnor ofta kreativa och artistiska medan vänsterhjärnor är lite mer logiska och analytiska.

De flesta är nog lite "både och" men nog kan man klassa in många av sina bekanta och sig själv också som mer åt det ena eller det andra hållet. Jag brukar skylla min oordning på dåligt utvecklad vänsterhjärna, men jag har länge jobbat hårt på att utveckla vänsterhjärnan och nu har jag kommit riktigt långt, jag är på väg att bli en bättre människa!                

Problemet löst!

Nu kanske jag blev lite väl personlig här i bloggen men jag har gjort så stora framsteg så det måste basuneras ut i Mitt Sjuttital. Det var visserligen  inte så svårt att göra förbättringar, det fanns förbättringspotential på många områden om man säger så. Jag har börjat med mitt ordningssinne, som sitter i vänsterhjärnan, där har jag gjort stora framsteg. Och det var busenkelt att förbättra.

Jag letar alltid efter plånboken och nycklarna och det kan man bli nervös av, så efter en "konstruktiv diskussion" med en mig närstående som har en lite mer utvecklad vänsterhjärna så har jag numera infört en busenkel metod. Jag har en bestämd plats där jag alltid lägger min pluska och mina nycklar. Att jag inte har tänkt på det förut....! Genialt.

Jag började i förrgår och det håller fortfarande. Ja, några små missar har det varit nu under omläggningen till mitt nya system men jag har inte behövt leta efter plånboken mer än 2-3 gånger än så det här blir nog bra när vänsterhjärnan blivit uppvärmd.

Nu ska jag gå vidare med vänsterhjärnan och träna på att skjuta in stolen vid matbordet, stänga garderobsdörren etc. Sånt som vänsterhjärnor tycker är viktigt.

Vilket är bäst då, vänster eller höger? Självklart "både och", och så här mellan fyra ögon får jag väl erkänna att jag håller på 65% höger och 35% vänster. Jag har mycket kvar att träna på men jag kommer inte träna upp vänsterhjärnan hur mycket som helst. Fast det är fint att veta var plånboken ligger.

Motionstrender

84 kilometer, nu blir det matpaus

Just nu springer ett gäng ultralöpare High Coast Ultra uppe längs Höga kusten. Just nu på 21 plats ligger Anders som springer det här loppet för andra gången. 128 kilometer i tuff terräng! Just nu kom han fram till Nordingrå, 84 kilometer. 44 kilometer kvar, en dryg mara. Mycket "Just nu" men blogginlägget är rykande färskt.

Själv har jag hållit mig till marathon på stadsgator för mina motionsprestationer, 42 kilometer, det har "fått räcka". Och under mina 20 år har det hänt en hel del med den här typen av tävlingar, trender kommer och går.

Allt från mitt första marathon har t.ex. Stockholm Marathon blivit allt populärare med fler och fler deltagare, men senaste åren verkar det ha stagnerat eller tom minskat lite. Antagligen för att dom som är yngre vill ha ännu tuffare utmaningar, längre lopp, fjällmarathon etc. Ett exempel är hinderloppet Venlostormt som Casper sprang i Holland härom veckan, en halvmara i lervälling och klättringar i stegar över hinder. En rutschkana ner i vattnet och en massa andra jobbiga spektakel som är kul för publiken och extra utmanande för deltagarna.  Att "bara" springa är jobbigt nog, men folk verkar vilja ha lite nyheter. Tänja på gränserna.
             
Inte så konstigt, och jag ska med intresse kolla in alla nya motionstrender i mitt gebit här under Mitt Sjuttital, men jag accepterar mina fysiologiska begränsningar och håller kvar vid den traditionella motionsformen: lufs lufs lufs mil efter mil där målet inte ligger 10-15 mil bort utan 42 kilometer är mer än tillräckligt. Och nu är det spännande att se hur långt Anders klarar sig den här gången. Manfallet är högt i den här supertuffa tävlingen. Och här är Casper i Holland härom veckan efter drygt 21 km i en tuff stadstävling:

Ett år i Afrika med hela familjen

"Världen är så stor så stor, Lasse Lasse liten, större än du nånsin tror, Lasse Lasse liten" 

Olle och mamma Elisabeth

Så där sjöng man när jag var liten, men det var då det, världen blir allt mindre. Men teleportering har man inte sett än, det finns fortfarande bara i Kalle Anka och Sci Fi, men med flyg tar det inte många timmar till Afrika och Kenya som gårdagens föredrag på Svartådalens Café i Västerfärnebo handlade om.

Många som har rätta möjligheterna gör lite så här nuförtiden och det här var ett intressant äventyr som jag gärna skulle varit med om. Familjen med fyra barn i 10-15 årsåldern och två föräldrar, båda lärare, flyttade från lilla Västerbykil till Nairobi för att jobba ett år på Svenska skolan. Nu var dom hemma och hade mycket att berätta.

Mycket positivt, mycket om naturen, djuren, hur människor bor och lever. Om hur familjen själva bott det här året och också om avigsidor och faror i en storstad som Nairobi med både välmående områden och slum med följder det kan få. Och korruption där man ibland är rädd för polisen som kan kräva betalt för påstådda trafikbrott och kan ta lagen i egna händer. Men övervägande positivt hade det varit även om yngsta grabben inte kunde gå själv till fotbollsplanen nån kilometer bort, han fick allt ha någon med sig. Och köra bil hade inte mamma Elisabeth vågat än, det fick pappa Johnny göra.

Olle där i mörkret visar bilder

Äldsta grabben, Olle 16 år, berättade och visade bilder och mamma och pappa flikade bara in där det behövdes. Ungdomar är så säkra nu för tiden. Olle berättade om campingturer där vilda djur hade rört sig i närheten av tälten på nätterna och vi fick höra om lärare på skolan som dött av malaria, om utflykter, om inhemska skolorna i heta plåtskjul där man saknade läroböcker, det var så mycket vi fick höra om familjen Smeds år i Kenya. Nationalparker, giraffer och lejon.

Det ska bli ett år till berättade man, det fungerade så bra där i Kenya så hela familjen åker tillbaka till Nairobi efter Sverigesemestern. Imponerande!  

Blogg100, fjärde och sista våren

Riktigt skönt att #blogg100, min fjärde, är över får jag erkänna. Tveksamt om jag blir med nån fler gång.

Det var kul första gångerna med uppföljningsträffar med föredrag och utvärderingar av bloggarveteraner och folk som AB:s Karin Pettersson och Ebba von Sydow och lite kontakt med andra bloggare och så blev jag FB:vän med Ninni som gjorde radiointervjun där jag fick svamla om bloggeriet. Nu bara tog det slut, inget mer med det. Och inte fick jag nån enda kontakt.

Min klenod framför det
välfyllda bokskåpet

Så alltså rätt skönt att det tog slut och nu några dagar har det inte varit så mycket intryck att få till nåt intressant om. Kanske hade jag kunnat skriva nåt de fåniga skyltarna vid några stugor längs vägen till badet. "Folk har ingen stil" hade jag kunnat skrivit.

Vårt jobb här i stugan är inte mycket att komma med, vi har städat och rensat och jobbat hårt inför sommaren, däremot kanske klenoden jag har i mitt lilla sovrum kan vara lite intressant. Vandringskäppen som jag tillverkade själv 1955 inför Tidölägret. Käppen är gjord av en och bokstäverna är av bly. Undrar om någon fler än jag har spart sin käpp? Fint minne även om jag inte minns något om själva lägret mer än att jag minns att jag kom hem alldeles sönderbränd på rygg och axlar. Det var ju så som man alltid solade förr.

Nej, då kan det kanske bli lite intressantare i nästa blogginlägg, kanske redan i morgon. Jag ska lyssna på ett föredrag i kväll och fru föredraghållerskan blev glad när jag stötte på henne i affären igår och jag lovade att jag skulle komma och lyssna på henne i kväll. Hon började berätta lite direkt där i affären men jag hejdade henne och sa att jag lugnar mig tills föreställningen börjar. Hon har gjort nåt som jag aldrig gjorde och lite grann ångrar jag att det aldrig blev av, men nu blir det desto roligare att höra vad hon tycker.

Det blir nog ett inslag i ämnet här i mitt sjuttital endera dan!

Folk är tröga

Nu har jag hämtat mig någorlunda efter veckan som toppades av vår rockshow 5/6 i en nästan fullsatt Carlforsska. Stor succe. Ändå saknade jag några stycken i publiken.

Häromdan berättade en bekant om prästen i Romfartuna som var lite sarkastisk när hon noterade hur tomt det var på en visafton som kyrkan ordnat. Bara tre personer dök upp.

Så var det alltså inte för oss men bortsett från mina allra närmaste som bänkade sig på första bänkraden så var det inte många av mina vänner jag såg där. Fast jag tipsat mina vänner både på Facebook och på eposten och flera skulle komma, men alla fick förhinder... Hade varit kul att se några fler vänner där.

T.ex. han som var så rockintresserad i ungdomen och han som nu i ett annat sammanhang sjunger rock inför publik, nog hade dom kunnat masa sig dit för att se vad deras gamle kompis håller på med. Nära släktingar, vänner både nära och lite mer perifera, hade dom alla tvättstugan just den här söndagseftermiddagen? Några hade säkert förhinder men den viktigaste orsaken tror jag säkert stavas Jante. Och folk är tröga.

Jo, det är svårt med tiden för de flesta, men när en arbetskamrat, släkting eller gammal vän bjuder in till en lättsam show med operasångare och gamla idoler från förr och nästan ingen dyker upp så.... Folk är tröga!

För att visa motsatsen har jag i kalendern noterat två datum de närmaste veckorna när jag tänkt kolla några arrangemang där bekanta deltar.    

Tack till dig som var där, det var kul att du kom, och nu har jag fått klaga lite. Nästa blogginlägg ska bli positivt!     

Historisk mark

Det är viktigt att bevara viktiga händelser till eftervärlden. Det vi hörde i går morse till exempel, det måste tecknas ned och föras vidare.

På morgonpromenaden mötte vi en kille på cykel som jag sa nåt hurtigt till. Han var pratsjuk, hoppade av cykeln och så pratade vi lite om Svassla. Han var med redan då vägen genom skogen gjordes i ordning efter kriget så han måste väl varit runt 80 men såg rätt spänstig ut. Och pratsjuk.

Alla gamla Salabor här i Stentorpstrakten vill gärna prata om efterdyningarna av stormen i januari 1954. Dels var det en enorm storm, det minns jag själv, men framför allt var det det att allt timmer i hela regionen staplades upp här i Stentorpet. Lastbilskaravanerna gick hit och timret tippades i vår damm.

Det var intressant att höra, men det som var ännu mer intressant och som måste noteras här på nätet var hans berättelse om Einar Sundin (Einar Sundén?), Svasslas store son som hörde till Sverigeeliten en gång i en så nobel sport som maraton. Han var född 1898 i Svassla, på andra sidan skogen från oss. Svensk Mästare skulle han ha varit eller om det var att han hade svenska rekordet, jag minns inte riktigt vad vår nyfunne vän sa och jag hittar inte svaret i rullorna, och kanske det inte var riktigt sant, men Einar var säkert duktig det tror jag på.

Så det är historisk mark som Einar som Sverigeelit en gång tränade på och där jag lite väl sent i livet tog över stafettpinnen. Något att tänka på och ett arv att förvalta för alla marathonlöpare som kommer efter Einar och mig och som vässar formen på rundan Svassla - Ringvalla - Styrars - Måns Ols - Viksberg - Stentorpet. En motionsrunda där man känner historiens vingslag och det känns fint att ha bidragit till att ha skrivit in Einar Sundins namn i historieboken.

Och jag kommer att fortsätta leta efter fakta om Svasslas store son, Einar Sundin, maratonlöpare. När förra seklet var ungt.                  
          

Nature Fights Back

En ovanligt tuff försommar avslutades med en ovanligt tuff vecka med bl.a. marathon och rockshow, men nu har jag någorlunda hämtat andan. Någorlunda. Tur det, naturen hann nästan ta över.

En annan titel jag kunnat använda idag hade varit "Vänd dem inte ryggen", titeln på filmen från 1955 där Bill Haleys rockmusik slog igenom. Jag syftar då på ogräs, busk och sly som tar över direkt om man vänder ryggen till.

Så här kan det gå om man inte röjer i tid

Visst ser jag att andra tänker "Vem bryr sig" och låter sin sly frodas, men om jag nu inte gillar allt underhåll man måste fixa med i ett fritidshus så är just rensa sly nåt jag tycker är riktigt kul. Jobbigt men kul och värt jobbet. Vi började redan igår och tog några meter till idag. Ett evighetsgöra. Jag kanske tar några meter till i kväll.

Synd för alla sommarfestare, men som tur är för oss så vräker regnet ner just nu, så kanske jag törs elda upp all sly vi rensat. Men så snart man eldat upp rishögen så börjar man ju samla en ny, Ett evighetsgöra.

Nature Fights Back, det tänkte jag också på på morgonpromenaden idag bortåt mossen. Det här är ju Jordskottsland. Det var här Muns härjade och det var här den lilla tjejen blev bortrövad där hon låg på en mossklädd sten och det var där allt filmades härom året. Så här är det allvar med att naturen slår tillbaka.          

Hundra dagar med dagliga blogginlägg är över

Den här dikten kommer att tonsättas för att bli ett bidrag i Mello 2017 och jag funderar på att sjunga den själv. Kan jag räkna med din röst?

Mitt ljuva sjuttital

Nu har du klarat målet
Från berg och från var dal
Så hör man segervrålet

Mitt ljuva sjuttital
Du klarade #blogg100
Nu får du hyllningstal
Applåderna hörs dundra

Mitt ljuva sjuttital
Och du var äldst i klassen
Ett ungdomsideal
Idol så in i vassen

Mitt ljuva sjuttital
Min avkrok här på nätet
Du hoppas bli viral
Lägg ner! Det är förmätet

Mitt ljuva sjuttital
Trots hundra bloggardagar
Så är du rätt vital
Mot nya mål du jagar

Mitt ljuva sjuttital
Nog duger väl min sång
Till Mellofestival
Och Skansens Sing along

Mitt ljuva sjuttital
Slut nu på spektaklet
Och glädjen var total
När handen träffa kaklet

Mitt ljuva sjuttital
Min tummelplats i världen
Om sommarn än blir sval
Knäpp upp! Häng med på färden!

Dag 100 i #blogg100

Nittinian kom, hundringen kommer så småningom

Inte utan att jag känner en viss lättnad att den här bloggarserien tar slut i morgon. Mitt Sjuttital kommer visserligen att tuffa på framöver också, men det blir lite glesare med uppdateringar nu över sommaren.

Inför finalen i morgon har jag kikat lite vad som hänt senaste 99 dagarna, var det nåt speciellt som hände? Har över huvud taget något enda inlägg jag skrivit varit särskilt intressant? Ja, jag har ju inte så stora ambitioner mer än att göra små reflektioner, små nedslag i vardagen. För att visa hur det är att streta på i sjuttitalet, har jag tänkt. Några ämnen har det varit lite extra mycket om.

Som tex min löpning. Jag borde ha löptränat mer än bara bloggat om löpträningen, men jag tog mig i alla fall mål i lördags och fick min medalj.

Så har det förstås varit en hel del om Rock Everybody, om träningen inför rockföreställningen vi hade i söndags. Det skrev jag en del om på Facebook också och hade nog trott och hoppats att få se några fler av mina IRL-vänner i salongen, men vi Västeråsare är lite tröga och ingen blir profet i sitt eget land.

Semestern  i Portugal en hel månad gjorde det lätt för mig att hitta ämnen. Det mest intressanta där var kanske när vi kom hem och ändrade våra frukostvanor! Jag började med havregrynsgröt. Säger det mesta om nivån på inläggen i Mitt Sjuttital.

Åsa Romsons sorti ur Miljöpartitoppen kommenterades några gånger där jag tog hennes parti, jag tyckte att hon kunde får fortsätta ett tag till men f.ö har jag fladdrat runt, måhända inte lämnat några bestående intryck.

Och inte blev det bättre av det här, mitt 99:e inlägg.

Nr 100 skrev jag samtidigt och ligger för publicering tidigt på onsdag morgon 2016-06-08 då min fjärde #blogg100 går i mål. Om inlägg 99 var lättviktigt blir nr 100 däremot en stor succe då jag räknar med både ära och berömmelse för att inte tala om all cash jag kommer att håva in. Vi ses i morgon!

Dag 99 i #blogg100

Rock and Roll med Rock Everybody

På 50-talet förändrade rockmusiken världen. Och jag var med när det hände!

Det har det skrivits avhandlingar om, det här är bara en kort reflektion från min horisont på morgonen dagen efter vår hyllning till rockmusiken på en rockshow med rockkören Rock Everybody.

Rock Everybody har 5 minuters rast, vila!

Vilken påverkan rockmusiken skulle komma att få visste vi förstås inte då på 50-talet, men så blev det och vi skulle komma att bli den första tonårsgenerationen. Musiken och en ny livsstil gjorde att vi satte oss upp mot auktoriteter och bröt gränser den gången och nu 60 år senare är vi tillbaka där allt började. Som pensionärer i rockkören Rock Everybody men långt ifrån en PRO-kör med gamla panschisar!

Var tid har sin musik och just nu när allt går så himla fort kommer nya musikstilar oavbrutet. Musikaliska livslängden för artister och musik är inte som i  min ungdom. För oss är det som gamla bekanta när vi sjunger våra ungdomslåtar då musiken höll sig kvar längre. Man kanske känner mer för musik som man spelade årsvis på grammofonskivor man köpt för dyra pengar. Spotify är fantastiskt, det vill man inte vara utan, men man kan väl knappast få samma relation till musiken som man fick på den där raspiga och vältummade LP:n när man nu kan slänga ihop en ny spellista lite hipp som happ.

Ungdomar från Kulturskolan

Hur som helst: igår stod vi då på scenen 150 pensionärer och sjöng vår ungdomsmusik. Helt unikt och det skulle aldrig hänt om inte några kulturintresserade PRO:are fattat dynamiken i det här och fått gehör från Västerås Kulturskola och en musiklärare där, Lars Jauring, som engagerade sig. Faktiskt lite kulturhistoria och jag var med när det hände! Förutom kören var där fem ungdomar från Kulturskolan: Stella som sjöng och fyra ungdomar spelade.

The Cadillac Band

Dom var inte med på 50-talet när det hände men hade ändå bra rockkänsla. Nästan som killarna i The Cadillac Band, alla gamla rävar en bit över 70 där tom Sveriges första rockidol, Little Gerhard, var med och sjöng. Han är över 80 men trots sin ålder sa han i logen efteråt att han aldrig sjungit med en så stor bakgrundskör tidigare. Även Raymond Björling sa att det var helt unikt med en sån bakgrundskör i Elvis gamla "How great thou art".

En unik kör och en unik föreställning med 50-60-70-talsrock. Och jag var med när det hände och grattis till alla som också var där! Kultur när den är som bäst.

Dag 98 i #blogg100                      

Stockholm Marathon 2016

Vasaparken

Jag stötte ihop med min kompis Anders i startfållan inför starten igår. Han har flera hundra marathonstarter i ryggen och hade inga tankar på bra resultat inför loppet. "Idag ska jag bara springa och njuta! " sa han. Jojo.

Sagt och gjort, jag bytte i ett huj ut min gamla taktik att gå ut hårt och öka (den taktiken misslyckas jag alltid med) och gjorde precis tvärtom, jag gick ut löst och minskade farten allteftersom. Den taktiken höll exemplariskt.

Mina förberedelser var inte så gedigna inför den här starten. Faktum är att jag aldrig har tränat så lite inför ett marathon som nu som 72:åring inför min 23:e mara, för som pensionär har man ju inte "all tid i världen" som man hör ibland. Det var inte tal om att hoppas på personliga rekord eller så, även om det skulle visa sig att det ändå blev ett personligt. Men taktiken var alltså att i första hand ta det lugnt och ev. njuta lite också av stunden.

Jag tog sällskap med vännen Anders i början, småpratade i banan och vi hade riktigt trevligt. En mil gick bra, två också men sen gled Anders lite sakta ifrån mig medan jag höll mig till planen att ta det allt lugnare. Riktigt, riktigt segt efter tre mil men då surrade jag en stund men en tjej som också var "lite sliten". "Nu ger jag mig" sa jag till henne, men hon sa åt mig på skarpen att klara resten också. Och efter de lättade det lite.

I backen ned från Odenplan hände nåt ovanligt. Här var det rätt glest med löpare och publiken jublade när vi kom lite en och en. Kände mig som lite av segrare.  

En ny medalj att putsa

Framåt målet stod Clea, 12, och hejade och sprang med mig en stund uppför slakmotan på Sturegatan fram till Stadion, och det blev min räddning. Klockan tickade oroväckande snabbt men nu kom krafterna någorlunda tillbaka, skulle jag hinna? Maxgränsen i Stockholm är sex timmar och sekunderna tickade. Och Clea som hare gjorde vad hon kunde.

In genom porten, nu fick jag klara mig själv och klockan rusade mot sex timmar. Det kan väl inte kallas spurt men jag gjorde vad jag kunde, några steg till, öka, öka, sista kurvan, upploppet.

Publikens jubel (nåja) och dra mig baklänges på en gammal vagn, klockan stannade på 5.59.47! Medalj! Tack Clea! 

Personligt då? Jo det här var med råge den personligt sämsta tid jag sprungit en mara på och med råge den jobbigaste. Det går inte att lura kroppen, man får allt se till att förbereda sig om man ska göra nåt sånt här och det får jag se till om det nu blir några fler maror.

Men taktiken att bara springa allt långsammare lyckades jag rätt bra med även om jag kanske inte njöt under alla de 42 kilometerna.

Dag 97 i #blogg100

Dåligt civilkurage

Jag önskar att jag vore lite modigare och vågade slå näven i bordet lite oftare.

Som i går i kön till biltvätten. All pollen i luften och alla växtsafter som droppar från träden och alla insekter man kör ihjäl gjorde en biltvätt akut. Så på en av sommarens hittills varmaste dagar blev det en tur till OKQ8 och många hade samma tanke, kön har aldrig varit längre.

Jag hade sex bilar framför mig, och det är mycket för min biltvätt. Om varje tvätt tar 10 minuter betyder det en timmes väntan, egentligen över smärtgränsen men det var ju akut. Men luften stod still bakom macken.

Då kommer nästa i kön bakom mig, en Chevrolet Silv CK 25743 från 2004, i bilregistret står den som"Lastbil". Fyra dörrar och ett hyfsat flak också, en riktigt stor sak. Drar väl minst tre liter milen och motorn dundrade riktigt rejält och det osade avgaser så att man inte kunde ha fönstret öppet i kön.

För det var så att i Cheva-lastbilen satt en spoling runt 20 och lät lastbilen gå på tomgång hela timmen jag köade. Avgasdimman låg tät så jag gick en liten runda några gånger för att kunna andas och var tacksam att jag i alla fall inte satt bakom lastbilen  kön. Men himla fegt knöt jag bara näven i fickan och försökte bara överleva gasattacken.

Men jag skulle förstås bara blivit betraktad som en sur gammal pensionär och inser jag att spolingen bara skulle skratta åt mig och be mig stoppa upp nånting på nåt bra ställe, så jag såg bara lite sur ut, det fick räcka med det. Att det är olagligt att ha bilen på tomgång en hel timme bryr sig nog inte en spoling om, men jag har hans bilnummer om Polismyndigheten läser det här och blir intresserade. Får jag vittnesskydd ställer jag upp i rätten.

Om han också tvättade bilen med motorn igång vet jag inte för då hade jag lämnat macken med nedvevade rutor och andades normalt igen.

Dag 96 i #blogg100      
 

Grå tinningars charm

Om det nu ligger nån sanning bakom det påståendet så är det kanske den effekten jag känner av.

En nytagen Selfie som intresserar flickorna

Jo, jag har lite grå hårstrån vid tinningarna, annars håller sig hårfärgen någorlunda. På promenaden på stan har jag väl inte märkt så stor uppmärksamhet, mer på Sociala Medier. Och mer på senare tid än förr.

Facebook har jag varit med på i snart 10 år, men det är nu de senaste åren som det har börjat dyka upp regelbundna propåer från unga flickor om att vi ska bli Facebook-vänner, jag fick en fråga idag också. Inget stort problem, jag tackar bara nej så är det inget mer med det.

Idag var det en flicka med engelskt namn från Skåne som gått på Skarpnäcks Folkhögskola och nu jobbar på Mälarenergi här i Västerås ser jag i hennes profil. Det ser ju normalt ut, men det är klart att det inte är normalt att hon skulle vilja bli FB-vän med mig ändå, så grå är inte mina tinningar som ni ser på bilden. Det kan bli som den gången jag av misstag råkade tacka ja till en till synes "familjeflicka" i Uppsala. Som tur var hade jag nämnt mitt misstag för Margareta för det tog bara ett par veckor sen blev jag taggad i en vild och lössläppt tillställning, undrar om ryktet om mitt vilda leverne den gången spred sig på nätet. Jag strök förstås Uppsala-tjejen direkt.

På Instagram får jag också propåer. Typiska namn är Angela Dominique, Patricia Mayflower etc. Där är dom mer rakt på sak och jag stryker och blockar dom också förstås direkt.

Men det här är ju inget nytt, Ukrainska damer brukade skicka epost (händer aldrig numera) och en del vill umgås på Skype. Effekten av grå tinningar ska inte underskattas.

Dag 95 på #blogg100  

      


               

Dam med foliehatt

På väg till stan igår hoppade en dam i min ålder av sin cykel och frågade mig var Tessingatan låg. Kort "e" och med betoning på e-et. Hon hade en lätt brytning.

Rätt snygg hatt så Kungen får
symbolisera inlägget 

Hon såg lättsam ut så jag provade om jag kunde skoja med henne och svarade "Jodå", men rättade hennes uttal, Tessingatan med betoning på i-et heter det.  Det gick hem riktigt bra, hon var också språkpolis sa hon så vi hade mycket gemensamt. Polska och bott i Sverige i över 40 år  och hon hade många exempel på när det fortfarande var svårt att få till det rätta uttalet. Normalt inte så viktigt men vi språkpoliser förnekar oss inte, men vi ser det ju bara som att vi vill hjälpa till.

Bara det att hon i sin tur hade en bekant som också var språkpolis och alltid anmärkte på den här damen själv, det var inte lika uppskattat erkände hon.

Så långt var vi överens, men så frågade hon om det inte var besvärligt att bo här nere i stan. Hon bodde i utkanten nånstans.

Jag tänkte först att nu skulle vi prata väskryckare, cykelstölder och diverse brottslighet, men nej det var strålningen hon förde in samtalet på. Mobilmaster och sånt. Trådlösa nätverk som myndigheterna vet är farliga men inte gör nånting åt tyckte hon och hade en massa siffror och extra farligt nere i centrala delarna av stan påstod hon.

Kul att hamna i en diskussion så där på trottoaren och hon var engagerad. Men jag skojade bara lite överseende med henne, tänkte på "foliehatt" och behöll den farliga mobilen i fickan.

En kul diskussion var det och lite kanske jag lärde mig. Och framförallt tycker jag om att resonera spontant med vem som helst om vad som helst när som helst, även när jag är på väg ner till affärn.

Dag 94 på #blogg100

Grattis på Sociala Medier

Andreas kommenterade den nya verkligheten bra igår.

Att komma ihåg sköter Facebook om 

Vi hade just sagt Hej och kommit hem från att ha ätit 72-årstårta med Almungeungarna när barnens pappa Andreas skrev ett Grattis på Facebook också, "det måste grattas på Sociala Medier också annars räknas det ju inte" skrev han. Skämtsamt förstås, men jag ger mig, det kanske är så! Det är på födelsedagar man ser vilka vänner man har som använder Sociala Medier. Har man inte sett nåt livstecken från dom under året så hör man av dom till födelsedagen. Fint, då vet man att dom lever!

Det började redan till morgonkaffet i går med ett Grattis från Anna i Murmansk och Virve i Finland, några tjejer jag aldrig kommer att träffa men vi hejar på varann ibland på FB. Sen rullade det på.

Dom närmaste tar förstår telefonen så man kan surra om lite annat också, men det är ju så enkelt nu med ett Grattis på FB och Instagram, och fast jag nog tyckt det var lite onödigt förr så ger jag mig oförbehållsamt nu och Facebook gör ju det omöjligt att glömma en bemärkelsedag. Om man nu vill bli gratulerad där förstås, det är frivilligt att tala om för Facebook när man är född.

Jag har rätt många FB-vänner från gamla jobb och från föreningar och nu Rock Everybody-kören och blir gärna FB-vän med alla som frågar, så det blev en hel del Grattis. Från några semestervänner från cykelsemestern härom året kom det också några Grattis, resan där vi sjöng så mycket på kvällarna att jag fick smak på körsång när jag kom hem. "Dagny" sjöng vi så mycket att hotellvärden och gästerna klagade.

Lite barnsligt kanske, men jag kastar in handduken och ger mig, det är rätt kul med födelsedagsgratulationer på Facebook och Instagram, bara det att jag är så dålig själv att gratulera på Fejan (förresten säger man så fortfarande? Fejan alltså?)

I efterskott, ett Grattis till mina FB-väner jag har glömt tidigare, nu är jag en bättre människa.

Dag 93 på #blogg100