På bäverjakt

Fina snitt

Alltsen det blev nya ägare i huset i skogsbrynet på andra sidan ån så att det blev folk där ibland, alltsen dess har vi sagt att vi behåller busken där i åkanten. Ett bra skydd när vi badar från bryggan och vi glömt badbyxorna hemma... Inte för att vi tänkte bada idag, men när vi kom till stugan nu var busken borta! Skymde den kanske sikten från grannarna så att dom varit här med sågen för att kunna se oss bättre? Eller vad hade hänt?

Jag fick lov att kila över på andra sidan ån och kolla. Perfekta snitt, nästan som med en vanlig såg, men ändå inte. Nog syntes det att grenarna var avgnagda så det var lätt att förstå att det var bävern. Vi har hört att det ska finnas såna här i trakten, men vi har aldrig sett några spår efter dom tidigare. Det händer ibland att nånting plaskar extra högt i ån, och vi brukar gissa på gäddorna. Men nu är det bävern som är mest misstänkt.

Imponerande att se att dom inte lämnade det minsta spill. Varenda gren har dom tagit med sig, rent och fint. Men var har dom sitt bo? Dom måste ha släpat iväg med alla grenarna en bra bit för jag ser inte det minsta spår efter något bo längs våran åkant. Över grusvägen och bort från stugorna kanske så det blir lite lugnare för dom?

Nu ska jag gå på bäverjakt och se om jag kan hitta där dom håller till. Och jag vet förstås att man inte får störa bävrar och inte flytta deras bo, och det har jag inte tänkt heller, men det vore kul att få se var dom håller till och helst få se en bäver också. Och imponerande att dom är så flitiga, men jag undrar varför dom tog just den här busken, det finns ju massor med sly och kvistar på närmare håll för dom.

För inte är de väl grannarna ändå som är nyfikna och tagit bort busken?

Sala, en riktigt intressant stad

Vad har Sala gemensamt med Los Angeles, Chicago, Warszawa, Budapest m.fl.

devstaden.arkitekt.se

Margareta ramlade över en podcast om Sala som jag lyssnade på igår och fick en lite bättre känsla över vår sommarstad efter det programmet. Vi brukar ibland undra om Digerdöden slagit till när vi går där en söndagseftermiddag på sommaren, men det är lite orättvist. Sala har en intressant historia och är unik i Sverige på många sätt som herrarna i podcasten belyste och likheten med städerna ovan är just att Sala liksom de andra städerna blivit hedrad av en poddsändning i podden Staden, en podd från Sveriges Arkitekter.

Titta bara på kartan nedanför, den första staden i Sverige som är anlagd på det där sättet med raka linjer. Anlagd 1624 och ritad an holländaren John Carls. Man tänker lätt på Streets och Avenues i New York, fd New Amsterdam! Sala och New York! Ständigt dessa holländare.

Räta vinklar, och långa kvarter

Ja, det där var en egen koppling jag inte kunde låta bli, men här i podden fick jag höra orsaken till varför Sala en gång var Sveriges till ytan största stad, och fortfarande när jag var ung låg Sala på andra plats, då distanserad av Kiruna. Det unika vattensystemet som gav kraft till gruvan har vi ju glädje av i stugan så att det går att bada i ån.          

Sala, en pendlarstad mellan Uppsala, Västerås och Stockholm med stora planer att växa de närmaste 10 åren och en bra skolstad sa man och det var en massa detaljer jag inte riktigt minns så det blir allt till att lyssna på en repris av Sala-podden. Och så har jag bra många timmar framför mig att lyssna på andra intressanta städer, gärna New York och till allmän lycka finns Västerås också med!

Till herrar Dan Hallemar och Håkan Forsell får jag be om ursäkt för att jag lånade några bilder till den här bloggen, men jag har röstat på er som Sveriges bästa podd 2015 i Samhälle-klassen så det är väl förlåtet?

Steglitsan

Sex poäng av fem möjliga

Egentligen gillar jag inte alltför tjocka böcker, men den här gillade jag från första till sista sidan, allt som allt 782 sidor. Donna Tartt.

Boken hittade Margareta på bokrean i vintras och så tjocka böcker drar man sig lite för innan man börjar läsa så den fick ligga till sig ett bra tag innan Margareta läste den i somras och så för några veckor sen var det min tur och jag sträckläste en riktig fullpoängare! Inte bara titeln, vi hade besök av en Steglits i stugan i vintras och känner lite för just den fågeln men dessutom handlade boken mycket om New York som vi också känner lite extra för.

New York är en märklig stad och fast vi bara varit där drygt två veckor hänger man med precis i miljön när Theo är nere på Lower East eller Upper West, på 7:e Avenyn, Edison etc. I Las Vegas har jag aldrig varit, men kapitlen därifrån är så fint beskrivna så jag vet precis hur det ser ut där. Och antikviteter och restaurering av gamla möbler kan jag massor om nu.

Imponerande hur författarinnan kan ha så mycket kunskap så hon kan få ihop en sån här bok, hon skriver visst inte så många böcker läte jag nånstans, men hon lägger väl desto mer jobb och tid på researchen.

Det enda som gjorde mig orolig var allt knark som Theo, Boris m.fl. i boken konsumerade. Knark och sprit redan från 15-årsåldern och det var liksom inget märkvärdigt med det. Då tänker man att är det livet verkligen så självklart där i USA? Gräs, dra en lina utan några betänkligheter, utan några pekpinnar. Det är ju lagligt i flera stater men för en svensk hälsoivrare känns det minst sagt lite osunt! Men ändå var det en riktigt bra bok och spännande att följa Theos och Steglitsans äventyr fastän boken var så tjock.

Magnus Utvik. bokrecensenten på SVT sa i Gomorron Sverige i tisdags att han också ibland drog sig för att sätta tänderna i alltför tjocka böcker. Han visade hur han tog ett djupt andetag och sa till sig själv att "Nu kör vi"  när han började med en tegelsten, men det är ju hans jobb som recensent och han är en snabbläsare, och det är inte jag. Och nu tipsade han om en ny tegelsten, 800 sidor, men en bok som man trots det bara måste läsa sa han. Helt ny men finns redan på biblioteket (på engelska) och kommer snart som pocket, Fanns också i bokaffärn såg jag idag, men jag lugnar mig nog nån vecka tills den kommer som pocket. Jag är pilgrimen fick full poäng av Magnus Utvik. Vad sägs om en kropp upplöst av syra, en livsfarlig terrorist, en kropp utan ögon på en soptipp i Damaskus, en kvinnlig seriemördare, ett fruktansvärt brott mot mänskligheten.... Låter väl som en lockande kvällslektyr under några veckor, men först roar jag mig med Magnus Uggla ett tag med boken om hans bloggeri som jag laddat ner från bibblan.

Det räcker gärna med böcker på 250 sidor, men det kanske inte är så farligt med tjocka böcker trots allt, i alla fall om man får tag på fullpoängare.

Yrke: Bloggare

Vi fem i Vlt igår

Många bloggare, i alla fall några, har en inkomst från sitt bloggeri. Om dom kan leva på't eller om det mer är ett bidrag och komplement till en dålig lön på ett "riktigt" jobb, det vet jag inte men jag ska banne mig jag också börja kalla mig "bloggare" och om jag blir skönstaxerad får jag väl ett hum om lönenivån.

Själv ligger jag på plus/minus noll och jag vet inte vad Catja på bilden till höger tjänar, men där har jag en yrkeskollega som jag kollade in lite extra idag på hennes blogg, kunde det bli några tips?

Hon har ett personligt tilltal, kanske nåt för mej också. "Hej raringar"  börjar hon gårdagens inlägg. Men jag vet inte, kanske inte riktigt min stil.. Men ändå, det kanske känns personligt på något sätt.

Make-uppad, stylad, fräsiga kläder och snygga grejer. Matrecept. "Hej Darlings" och "stooor puss". Det är populärt förstås (bland unga tjejer?) och hon har (säkert välförtjänt) blivit nominerad till en topp-5-lista för heta modebloggar skriver hon och som lite lokalpatriotisk röstar jag gärna på Catja, speciellt om jag ska till mig lite av hennes bloggarstil. Mitt förra inlägg om källarrensning tex hade jag säkert kunnat göra lite flashigare än bilderna på Återbruket och vårt källarförråd. Och helst valt ett annat ämne.

Med sju-åtta år i branschen borde jag väl kunna en del, men det var fina tips jag fick av Catja, en bra blogg kan bli bättre och nu så snart jag tryckt på Enter och lagt ut det här inlägget ska jag ladda ner Magnus Ugglas bok, "Jag hade en gång en blogg" som finns som ebok, han kanske också kan ge mig lite tips.

Hur känns det här: "Hej då, gullungar, sköt om er så ses vi i morgon." Nja, det  där var nog en engångshändelse.
     

Källarrensning igen

"Det kan vara bra att ha, synd att slänga, kanske barnen en gång vill ha, vi tar upp det till stugan..."

Taklampan har lyst färdigt

Man samlar på sig för mycket, men som tur är har vi flyttat ett par gånger och passat på att rensa. Vi gör oss aldrig besväret att sälja på Blocket, då skänker vi hellre till Myrorna eller som i Sala till Strömsbacka så får andra tjäna några kronor, men det mesta hamnar på Återbruket så det får gå in i kretsloppet eller brännas eller vad man gör med det skräpet man slänger där . Efter några flyttningar har vi alltså blivit av med rätt mycket och nu har vi tagit ett tag till nere i källarförrådet.

Välstädat

Vid den allra första flytten ut från föräldrahemmet blev vi kanske av med några grejer till barnen men senare har vi lärt oss att ingen vill ha gamla avlagda möbler så vi slänger rätt friskt när vi köper nytt. Nu  är det tvärtom vi som tacksamt tar emot när ungdomarna byter upp sig.

I dagens rensning gjorde vi oss av med några resväskor, en gammal stereo med högtalare och lite annan elektronik, lampor, lite kantstötta tavelramar, gamla pärmar och diverse kabelskrot mm. Några gamla möbler som var instuvade längst in i förrådet fick stå kvar till nästa rensning, det var så svårt att komma åt dom dom ryker till våren.

Har man gjort bort sig nån gång och slängt för mycket? Det är ju omöjligt att förutse vad som en gång kan få ett värde fast det nu bara är skräp som står och tar plats så det tänker jag sällan på. Jag tycker bara det är skönt att rensa, och det som klarade sig den här gången ligger illa till nästa gång.

Nu är vi klara för den här gången och alla balkongmöblerna fick plats och får stå inne i vinter. Ja, balkonggolvet, trallen från IKEA,  är också bortplockad och kommer på plats igen när solen börjar värma i april.

Helgrapport

Den här märkliga hösten är inte slut än.

Elda ris är alltid kul

Flyktingvågen har inte avtagit men bra att regeringen verkar ha fått till ett samarbete med oppositionen. Flyktingförläggningar brinner och SD argumenterar som vanligt och i Skåne publicerades förteckningar över nya förläggningar som säkert kan trigga virrhjärnor och skapar i alla fall obehaglig stämning där knivmorden i Trollhättan var kulmen.

I min lilla värld är det lugnare, och vi hade kanske sista helhelgen i stugan på ett tag. Kylan kommer väl dit också nån gång men värmen står på i stugan så det är bara att ta en tur. Vi plockade svamp, ställde undan trädgårdsmöbler, bastade och tog tom ett par dopp i ån, där tempen ligger på +6 nu. Vi räfsade löv och eldade ris mm Nu får det stå det tomt där det tag.

Natan hittade vår skylt som varit försvunnen!

Intressant den här hösten hur lite regn det har kommit. Från det att vi hämtade ut vår nya bil för prick en månad sen, en liten  fransyska den här gången också, under den månaden har det knappt regnat en enda gång. Nån lite lätt skur bara, några små droppar, det blir ett obs i kanten för den här hösten. Så bilen håller sig fortfarande snygg och vältvättad. Det är  bara ta några tag med dammvippan lite då och då.

Idag på måndagsmorgonen skiner solen och det blir kortbyxor på dagens joggingrunda när jag strax kommer ut nu framåt niotaget. VSK vann i helgen  ödesmatchen, näst sista matchen i Div 1 och har stor chans att klara sig kvar i ettan om dom vinner sista matchen på söndag. Vik i hockey har startat jättebra och redan nu kan man hoppas att dom får kvala till SHL till senvintern.

En vintermånad i varmare land satsar vi på i år, där har vi något att se fram mot att få lämna vinterkylan en tid. Om det nu blir någon vinter i år.

Beredd på vinterhalka!

Rekordtidigt sitter vinterdäcken på bilen! I oktober!

Jag brukar annars vänta så länge som möjligt, ibland alltför länge så att jag fått stå ute i snöoväder med däckbytet en tidig iskall morgon, men den här gången när vi köpt nya vinterdäck och fick monteringen gjord på däckverkstan så lydde jag däckfirmans råd: Byt hyfsat tidigt för nya däck mår bra av att rulla några hundra mil innan den värsta halkan kommer, sa dom. Vad vet jag, men säger experten det så är det väl så. Och det var många fler än jag där hos Henrik på Däckkompaniet så det kanske är rätt.

Och så glad man blir när man blir vänligt bemött! "Hej på're Örjan!" sa Henrik när jag kom in i verksta'n, Däckkompaniet i Västerås. Kom han verkligen ihåg mig sen jag var där och beställde däcken? Jag hade visserligen bokat den tiden, men det var massor med folk där som kom och gick där i butiken, kunde han veta att just jag var jag? Däckbyten på löpande band, men Henrik skojade och fick fram en montör åt mig som fixade däckbytet medan Henrik serverade mig kaffe.

Så himla roligt kan det väl inte vara att jobba på en däckfirma, men så glad man blir av ett sånt bemötande, en bra start på dan. Montören (glömde hans namn) var också lite extra trevlig, "Kom bara tillbaks så efterdrar vi bultarna, nu har du fått bra däck, nu börjar det likna nåt, titta här ska du se..."

Jag har alltid köpt däck hos en annan firma men fick väldigt dålig service där sist jag handlade där. Så här skrev jag då, så där handlar jag inte mer. Och inte heller fick jag förtroende för några andra firmor jag kollade priser hos nu vid det här däckköpet, högre priser och sämre däck fick jag intrycket av så nu får det bli Däckkompaniet nästa gång också, men det ska väl dröja ett tag hoppas jag.

Och vinterhalkan får också gärna dröja, men när den kommer är jag beredd!

Lyssna är en bra egenskap

En av killarna på spinningen hade häromdan en ny T-shirt med ett tryck om ett 50-miles lopp. "Är det du som sprungit" frågade jag förstås.

Nej, det var grabben hans som han fick tillfälle att berätta om. Sonen var olympier, skridskor, och hade blivit kvar i Kanada för att jobba med OS i Vancouver 2010 och han var fortfarande kvar där. Han hade mycket att berätta och jag ställde bra frågor tycker jag själv.

Ett gott råd i ämnet

Vid nästa träning fick jag en fråga av en av killarna om min egen T-shirt, Stockholm Marathon stod det på min tröja. Jag har nästan alltid såna tröjor, har så många såna hemma i lådan och nu hade han läst texten och frågade alltså och jag tänkte berätta lite om mina eskapader, men han var direkt tillbaka till 1983 när han sett Ingemar Johansson och Floyd Patterson i Stockholmaran: "Då hände det här och det här, oj vad fort dom i täten sprang, osv osv". Han berättade initierat hur det är på Stockholm Marathon där jag kunde flika in i nån paus att "Jo jag vet, jag har sprungit där snart 20 gånger.."

När jag sprang i New York var det nåt liknande, någon hade stått som publik för några år sen, nån annan hade en bekant som sprungit där som han ville berätta om, och jag är en bra lyssnare tycker jag själv.

Ett annat gott råd

50-miles loppet hade jag kunnat kontra med min egen sons 100-miles lopp (där jag själv var "medlöpare" de sista två varven, ett par mil), men just då var det lite onödigt och okänsligt att ta upp det och ta bort glansen från olympierns prestation och min spinningkamrats berättelse. Nej, det får bli vid ett annat tillfälle.

Lyssna är en bra egenskap tycker jag och inte bara det, lyssna aktivt. Ställ den där frågan, visa intresse, håll med nån gång och säg emot ibland men det är dumt att bara låtsas lyssna och vänta på att komma in med egna stordåd.

Så fina råd jag kommer med!

Dessa rasister

Jag blir så himla upprörd över dom där mordbrännarna och Sverigedemokraterna.  

Så här sjunger vi i rockkören Rock Everybody i en Abba-låt från 80-talet. Känns aktuell.

"Something bad is happening, I'm sure you do agree
People care for nothing, no respect for human rights
Evil times are coming, we are in for darker nights"

Jag vet inte vad Abba tänkte på då, men nu tänker jag på nedbrända flyktingboenden, jag tänker på Sverigedemokraterna som ska jobba utanför riksdagen, ja utanför Sverige också i sin kamp för att hålla flyktingar borta och jag tänker förstås på kriget i Syrien, hur länge kan det här få hålla på.

Bashar Al-Assad i Syrien är förstås den allra största skurken. Konstigt att det är så svårt att få väck honom. Och nu backas han upp av Putin, då blev det bara ännu värre. IS härjar med sitt kalifat och talibanerna härjar i Afghanistan så folk måste fly för livet. Det är självklart att det måste bli ett stopp på det här eländet.

Men nu flyr ju människor och jag gör själv alldeles för lite, skänker några hundra då och då till insamlingar, men nog kunde jag väl göra mer. Och det ska jag göra på något sätt.

Men det första jag gör är att skriva av mig hur ynkligt, ynkligt det är att bränna flyktingboenden, hur vedervärdigt det är att läsa på Flashback att det är OK att bränna, etc etc. Och många där hoppas att Sverigedemokraterna eller ännu mörkare krafter ska rädda Sverige.

Sverige kan väl inte göra hur mycket som helst och jag kan väl också undra om det finns nån gräns om resurser måste prioriteras och man kanske måste säga nej till nånting, men det här otyget (alltför snällt ord) med att bränna och på Flashback tycka att dom är duktiga gör mig vansinnig. Och inte behöver man vara alltför begåvad för att tro att dom triggas av Sverigedemokraterna, Sveriges tredje största riksdagsparti...              
    

Musik, alkohol eller motion? Vilket är bäst?

I veckan läste jag några artiklar om mycket bättre alternativ till motion, det är säkert populärt för många motionsallergiker. Och det blev ett par bra rubriker.

Rena träningspasset.

Det första jag läste om var musiken. "Musik är bättre än idrott". Mycket bättre att sjunka ner i favoritfåtöljen och lyssna på Schubert, Sinatra eller Jularbo läste jag. Vilket trams! Det är klart att man mår bra av musik och det har säkert mätbara effekter på nåt som har med hälsan att göra, men en så löjlig rubrik. 10 dagar av 10 är det "bättre" för hälsan att välja en sund hållning till motion. Sjunga i kör har positiva, mätbara hälsoeffekter, att spela själv vet jag inte men utgår från att man mår bra av och att lyssna på musik mår man också bra av och det fanns en del positiva, mätbara effekter där också i artikeln, men "bättre än motion..." Man tar sig för pannan och suckar djupt.

Sen igår läste jag nästa artikel. "Vin är bättre än motion" Samma trams här, men motionsallergiker blev väl glada för  den där rubriken. Med en så oseriös rubrik var det ingen idé att läsa hela artikeln så jag är okunnig, men samma sak här: 10 dagar av 10 är det "bättre" för hälsan med ett motionspass än att botanisera i barskåpet. Men samma sak som med musiken finns det undersökningar som visar på en del positiva effekter av alkohol, för hjärta och kärl och på säkert en del andra sätt också, vårt Aftter Work med PRO i morgon blir ju lite pratigare och mer uppsluppen med några glas vin.

Det var min gamle chef som hade delat den där vin-artikeln på Facebook och jag undrar om han blev sur på mig när jag kallade den trams, han har nog strukit mig som Facebookvän nu.

Och "bättre än...." I förhållande till vad? Långt liv och starkt hjärta? Bra lungor? Bra tid på Vasaloppet?      

Det var några roliga men oseriösa  rubriker och det ligger väl mycket forskning bakom hoppas jag, men jag är så tråkig att jag tycker att den bästa motionen är motion sen får väl andra träna på sitt sätt!
                       

Nytt personligt rekord!

Dimmigt idag men inte så kallt. +3 på nordsidan och +4,5 på sydsidan. Vindstilla, Kortbyxor.

Ett par km raksträcka, men så här tomt är ovanligt. 

Vintern blir väl lång och kall så det blir nog tid att bylta på sig på joggingen och benen fryser man inte så mycket om men dubbla lager på bröstet fick det bli, och den vanliga Vallbyrundan. Morgonturen på 2-dagarna är nog den optimala joggingtiden och den optimala tiden för att bränna kalorier så jag var verkligen sugen att komma ut på det här träningspasset idag.

Började som vanligt med den långa raksträckan Vasagatan ut i dimman där alla jag mötte på cykel och till fots var påbyltade med vinterjackan eller åtminstone varma höstjackan. Här brukar jag ofta möta bekanta i bil eller på cykel. Nio-tiden verkar vara då när många av oss äldre börjar komma igång. Ulf på väg till simträningen brukar tuta och Maria som jobbar fortfarande möter jag ofta på cykel. Men det är många andra också, Ulla, Roffe, Bengt - det här är ju stråket ner mot stan där alla norrifrån kommer. Och alla jag mötte kollade in mina ben, ovanligt snygga?

Dom här benen väcker uppmärksamhet!
På väg mot en ny storhetstid, 

Jag är igång riktigt bra med träningen igen, riktigt bra. Lite kluven bara hur mycket ska jag springa och hur mycket ska jag gå på gymmet? Två gånger jogging i veckan är lite lite, men tre gånger på gymmet vill jag inte minska och som pensionär har man ju inte all tid i världen, men kanske jag ändå kan klämma in ytterligare ett joggingpass. 

Vi joggare mäter formen med tiden per kilometer när vi tränar och en mycket bra tid för en 71-åring är en tid under 7 min/km, t.ex. 6.50 som jag hade som snittid på maran 2014, 4,2 mil! En tid som jag är otroligt mallig över, mycket malligare än dom mycket bättre tider jag hade i 50-årsåldern. Men efter uppehållet har tiderna nu halkat iväg uppåt 8,5-9 minuter! Bra det också för en genomsnittlig 70+:are.

Men så idag i dimman på Vallbymilen så släppte det på allvar. Lätt på foten som vilken elitgymnast som helst och nytt personligt rekord. Alltså nytt i min nya tideräkning, i min nya löparkarriär efter vurpor och smällar i joggingspåret förra året. 

En bit kvar till tiden jag hade som ung 70-åring, men dagens personliga rekord gjorde att dimman lättade, bara solsken idag!              

Lunch på slottet

Det man gjorde vareviga dag en gång i tiden är lite vardagslyx numera  - lunch på stan, och för att göra det extra lyxigt åt vi på slottet den här gången.

Konstutställning

Rätt prisvärt med "Dagens lunch" nån gång i veckan och det finns ju hur många ställen som helst att välja mellan även i en stad som Västerås och kan vi så tar vi ofta ett nytt ställe och på slottet var det första gången vi åt. Nästan helt tomt när vi kom dit, märkligt - med en sån miljö!

Ändå hängde vi inte direkt på låset, hur kan det vara så här tänkte vi. Fem gubbar i hörnet, det var allt, och dom var ju knappast stimmiga. Men ingen nackdel för oss att det var lugnt, man har ju lunchat alltför ofta i stimmiga och stressiga miljöer. Men konstigt med så få gäster, men ett par stenkast från själva centrum räcker väl för att folk ska vara svårflirtade.

Hur många får man ta?

En ovanligt trevlig och sympatisk tjej skötte ruljansen och vi åt riktigt gott, fiskspett med oliv och tomatsås,och allt eftersom dök det upp flera matgäster och det roliga var att se minen på folk när dom kom in i matsalen - gobitarna till desserten! "Är dom gratis, tror du dom ingår" och sånt hörde vi folk viska och Margareta och jag satt och tänkte på det där som barn alltid säger när det serveras bullar och kakor: "Hur många får man ta?"

Sen blev det en fin promenad hemåt genom Stadsparken.

Vi tänkte väl att två borde vara OK, men så började gubbarna i hörnet komma till kaffe och dessert och tre verkade vara standard. Så Margareta och jag skämdes inte att öka på till fyra. Ett gott fiskspett med oliv avrundas med kaffe och fyra gobitar! Allt för 109 kr inklusive konstutställning i slottsmiljön.

Maten, desserten, miljön och inte minst den ovanligt sympatiska servitrisen gör att dit kommer vi gärna tillbaka. Lunch på slottet ligger på favoritlistan nu.

Oseriösa Facebookvänner

Jag accepterar alla som vill lägga till mig som Facebookvän om det är nån jag känner. Nån enstaka gång har jag även accepterat nån jag inte känner, jag är inte så nogräknad, men då har det väl ändå varit nån form av koppling.

3-4 stycken av mina FB-vänner kommer jag aldrig att träffa, som ryskan och finskan t.ex. som delar några hobbies med mig men killen i Afghanistan då, hur kom han in på min lista? KD-politikern i Gävle med narcissistiska drag och några till skulle jag väl kunna stryka, och nu har jag börjat få så många vänförfrågningar från unga flickor, 6-7 stycken på några månader. Varför det? Distingerade gentlemän må ha en viss dragningskraft har jag hört, men det ska nog vara Sven-Bertil Taube-typen med skräddarsydda skjortor och bra sångröst. Kavaljerstypen. Kanske är det groupies som har hört mig sjunga Goodnight sweetheart? Kan få flickhjärtan att smälta!

Nej snarare är det nog en FB-variant av busringningar, och jag brukar först kolla om det t.ex. finns någon koppling till en gemensam bekant eller till nån av mina hobbies. Om inte så blir det Ignorera-knappen.

En tjej i Indonesien accepterade jag en gång efter en kontroll, men tog bort efter ett tag. Hon hade fina semesterbilder och familjebilder och hade väl i något sammanhang råkat trycka fel, det har hänt mig också. Och det hände mig igen för en kort tid sen.

En Uppsala-tjej med en profil som såg helt normal ut ville bli FB-vän med mig för en tid sen. Hade hon nåt med vår Elisabeth i Uppsala att göra tänkte jag och letade men hittade ingenting och tryckte Ignorera. Men tryckte fel, det blev Acceptera i stället. Jag visade Margareta mitt misstag och sa att det får väl bero ett tag och sen glömde jag bort det.

Sen gick det en tid innan jag såg att jag blivit taggad i ett tveksamt sammanhang tillsammans med några scandal beauties. Nej, det var absolut inget party jag deltagit och hoppas inte ryktet om mina påstådda utsvävningar har spridit sig! Jag brydde mig inte om att skriva nåt argt till Uppsala-tjejen, jag bara strök henne från min lista.

I den här veckan tackade jag först nej till en lättklädd Västerås-tjej och idag fick jag ett erbjudande från en annan Västerås-tjej med högst normal profilbild, men hon får vara utan mitt sällskap! Rätt var det är hade jag väl blivit taggad i nåt olämpligt sammanhang igen.

Det finns så många ensamma lättlurade människor så det är nog lätt att få någon på kroken men jag undrar varför det blivit så många nu sista månaderna. Jag har aldrig kollat några datingsiter och så himla snygg tycker inte ens jag själv att jag är.
                                   

Aldrig försent att lära sig nytt

Det här inlägget hör mer kanske hemma på rockabeat.blogspot.se, och det kanske blir nåt liknande inlägg där nån gång, men det här är mer en allmän fundering om att lära sig nya saker i mogen ålder.

Grabbarna i Rock Everybody
dansar och sjunger

I "min" rockkör, Rock Everybody, är vi enbart pensionärer och vi har runt 20 låtar på programmet. Avancerad körsång och inte bara ord och melodi. Vi har stämmor, det ska betonas extra på vissa ställen med en speciell dialekt, nån rad ska inte alla sjunga etc etc. Det är mycket att komma ihåg och helst ska man inte bläddra i textpärmen på våra framträdanden, "utantill" är ett hedersord.

Helt omöjligt trodde jag tidigare, jag som inte kan hålla rätt på nycklar eller plånbok och ibland glömmer att stänga av kaffebryggaren. Men det går!

Redan till vår första stora föreställning  i juni förra året (2014) kunde jag hela programmet utantill, 10-12 låtar hade vi då och nu ser jag till att plugga in varje ny låt utantill och det gör många andra också, kanske de flesta av oss och det är det jag är väldigt imponerad över. Imponerad över mig själv och även alla andra i kören, vi är ju inga ungdomar nån av oss.

Och idag gick vi upp en nivå till i inlärandet, nu ska vi tänka på på koregrafin också. Inte så att kören med 150-200 sångare ska göra några enorma piruetter, men det ska klappas, några steg hit och dit, böjas på knän och viftas med armarna i rytmiska mönster. Det blir mycket att lära sig och det är en nivå till att kunna göra några avspända  moves som det heter, men det kommer att vara effektfullt.

Så jag var imponerad idag och säker att vi kommer att lära oss det här, imponerad på alla i min ålder som går på kurs och lär sig nytt, imponerad på dom som generellt vill lära sig nya grejer. Datorn och mobilen, svampar och trädbeskäring, navigation, språk och akvarellmålning i all oändlighet.

Och idag fick vi tom ett litet 4-stämmigt parti i en ny låt!

Spegelprovet avslöjade 5:2-läget

På Actic. Vi körde biceps med hantlar på ett nytt sätt och jag tog plats framför den stora spegeln. Då ramlade polletten  ner.

Vi är inne på 3:e året med 5:2 och rätt skönt att aldrig behöva tänka på vad man äter, aldrig tänka på bantning och aldrig behöva ta ordet "diet" i sin mun, allt sånt slipper man som 5:2-are Gott bröd, goda såser, basturökt skinka, raggmunk, potatis.... Häromdan tog vi en burgare på McDonalds och det kan bli en pizza ibland när vi blir sugna. Men mest äter vi "bra" mat, väldigt gärna husmanskost. Sill och potatis, fläskkorv med rotmos, strömming etc. Sen får larmrapporterna komma och gå men vi 5:2-ar vidare.

Slim fit

Men sista tiden har vi gått upp några kilo och nu händer inget med vikten, vi ligger där och skvalpar på 2-3 kilo högre vikt än när det var som lägst. Men som sagt idag gjorde jag spegelprovet.

Tyvärr hade jag inte mobilen med mig och kan inte dokumentera, så ni får tro mig på mitt ord. Nu vet jag: den något ökade vikten har hamnat i mina biceps där jag jonglerade effektivt med 4-kilosvikterna. Låter inte så märkvärdigt, men 3*40 sekunder är rätt plågsamt mot slutet där Actics Frida hejade på och gav sitt beröm. Och jag sög i mig och kämpade vidare!

Sen är det benmusklerna också som svällt sista tiden så att jag nästan har svårt att få på dom här röda brallorna. Inte för midjans skull, men vadmusklerna spänner så hårt så det här är i smalaste laget. Vadmuskler väger också en hel del.

Muskler väger mer än fett, och de första åren med 5:2 när vi gick ner så mycket blev vi väl av med det inre fettet men nu får jag nog vara nöjd med att hålla vikten. Lite inre fett försvinner fortfarande men ersätts med muskler....

Skryt? Ja, lite men det är allt så det är. Om jag vacklat lite med 5:2 (en och annan 2-dag kan vara lite tråkig) så fick jag en positiv puff av spegelprovet!            

Downtown Arboga

Söndag och otroligt fint höstväder, "ska vi ta en liten tur?"

Arbogaån, mycket bredare än jag trodde.

En gång i tiden gick vägen västerut mer eller mindre genom Arboga, men vi kom att tänka på att vi har nog banne mig aldrig sett torget i Arboga. Dags nu! Av Västmanlands sju städer är det nog Arboga vi sett minst av. "Söndagslunch i Arboga", sa vi.

Jo dom har sina medeltidsdagar, då är det säkert fullt med folk där. Och säkert en massa andra arrangemang också, men med ett fritidshus blir det väl så att man lite väl ofta bara åker till stugan, aldrig att vi ens överväger en Arbogatur när stugan lockar. Vi missar en massa kul här i Västerås också när vi alltid åker till Sala på helgerna.

Men nu skulle det alltså bli Arboga där vi tänkte börja med en lunch men först tog vi en liten promenad. Folktomt, men det är det ju i alla småstäder en söndagsförmiddag på hösten. I Sala förstås och ja, i Västerås också om jag ska vara ärlig. Men matställen då? Jag som var så hungrig.

Ågården - fint på sommaren!

Några pizzerior.. Nja. Kebab? Thai? Nej tack. En grekisk såg trevlig ut på håll men var abonnerad. Stadskällaren var inte öppen på söndagar men så hittade vi Restaurang Ågården med menyn ute efter vägen. Biff med lök tänkte jag mig och Margareta valde något annat. Oj vad det kurrade och restaurangen ligger rätt fint längs vattnet där man får leta sig in på gården bland några gamla hus, men ajaj- det var söndagsstängt där också!

Fin promenad och vi hade gärna velat se lite mer av Arboga, men hungern tog överhand, det blev en charmlös pannbiff på Dinners längs med E18 utanför stan där det var knökfullt med matgäster, men så här är det ju nu när vi folk har bråttom på vägarna, matstället inne i stan kan förstås inte hålla öppet på söndagar för några sporadiska stadsflanerare. Det kan man ju tycka är trist, men det är allt bara att acceptera.

Vi knaprade på våra lite väl hårt stekta pannbiffar och undrade varför Dinners i Ekolsund var tvungna att stänga. Där åt vi ofta en matbit på väg till eller hem från Stockholm och alltid mycket folk. Där tyckte jag det var rätt prisvärt att käka lite så där i all hast när man är på väg.

Jag konstaterar...

Turbulensen i politiken känns här i 70-talet också.

Korken ur på KD-stämman!

Vi hade en lättklädd bastudiskussion på Actic i onsdags där nog ingen trodde att DÖ skulle falla. "Decemberöverenskommelsen" från 2014 som skulle hålla Sverigedemokraterna borta från makten ett tag till, men med champagne och jubel hos KD föll den och en ev. kommande statsministerkandidat, Anna Kinberg Batra var snabb med ett uttalande: "Jag konstaterar att uppgörelsen fallit". Det är att göra det enkelt för sig.


Nej, jag ska inte politisera mitt 70-tal för mycket, men sticker inte under stol med min politiska hemvist, men jag har väl på senare tid bara stridit på barrikaderna för att avskaffa pensionärsskatten. Den striden känns ju nu hopplöst omodern och ointressant när Sverigedemokraterna för varje dag får allt fler anhängare. Flyktingströmmen till Sverige med familjer och ensamkommande barn, krig och oroligheter, arbetslöshet, skolan och allt annat. Vi äldre som blir allt fler. Och så dricker KD champagne och M "konstaterar" och verkar nöjda med att den uppgörelse de själva drivit igenom har fallit och tuppkammen hos SD bara växer. Dom hoppas på nyval och ställer misstroendeförklaring.

"I have a dream" här på min kant att det klimatet kunde lugna ner sig lite så att det kunde bli lite mer bra lösningar på politiska utmaningar och lite mindre champagne och konstaterande att motsättningar ökar. "Samarbete" har jag hört talas om. Men jag tvivlar. Att en del pensionärer får det lite bättre nästa år är bra men i sammanhanget inte så viktigt.

I bastun var man inne på att det var odemokratiskt att inte lyssna på SD, och partiledare Åkesson är rätt skicklig debattör, men det får nog dröja. I det partiet hör man åsikter som tex den kvinnliga Skånepolitikern som tyckte att flyktingar kunde mötas på bron med en kulspruta, och det är bara ett exempel av hur många som helst. "Ta inte in flyktingar, det kan slinka in terrorister."

Jag gillar politiska debatter men är en usel debattör själv så normalt ligger jag lågt i bastun, men det kan väl bli litet snack på onsdag, och så ser jag fram mot partiledardebatten i kväll. Det ordinarie söndagsnöjet Bron III får jag se senare.  

                   

Homo Narrans - Motarbetad av Henning Mankell

Ett praktexemplar av Homo Narrans

Så hade jag precis brutit mitt löfte att lägga av som bloggskribent när jag SAMMA KVÄLL satte mig vid TV:n för att titta på Henning Mankell "Homo Narrans - den berättande människan"

En fantastisk människa som just gått bort, men hans testamente som Homo Narrans slog undan benen för mig, jag kan inte hålla mitt löfte att låta bloggen vila i frid,

"It hit me right between the eyes, and left me almost paralyzed"       sjunger Jerry Williams och även vi i Rock Everybody-kören. Kunde inte sagt det bättre själv. Och tack Henning för det där med Homo Narrans, jag kunde inte sagt det heller bättre själv. I kväll ska jag kolla programmet igen. Att du så fint pratade om solidaritet var också lite omskakande, det är ju ett lite mer bortglömt ord numera.

Bloggen är delvis restaurerad och kompletterad med några sidor som man kommer åt från omslagsbilden. Där ska jag fila lite mer, bara ditskrivna lite i all hast, men när nu Henning Mankell har öppnat ögonen på mig får jag väl flytta in mitt 70-tal igen, städa lite och uppträda som den Homo Narrans jag känner mig som.

Hur många böcker har jag läst av Henning Mankell? Ett 10-tal kanske och alla har varit bra, men hans testamente i det här TV-programmet var alldeles som kronan. Han stämplade ut för tidigt. RIP.

Löftesbrott

Jag blev så irriterad igår att jag måste bryta mitt löfte att inte skriva nåt mer i den här bloggen, men ett inlägg till måste det allt bli.

Jag hörde ett föredrag, intressant, roligt och levande berättat med dialoger och målande beskrivningar i ämnet som hen talade om, precis som det ska vara. En intressant människa, en hen, som brinner för ett angeläget ämne.

Men varför bli irriterad? Jo hen är så onödigt negativ och onyanserad. Det är det här med att vara social på nätet som hen fullständigt sågar vid fotknölarna bl.a. med argument som visar att hen inte förstått vad det handlar om. Allt positivt och så har hen elementära faktafel. Men alla ser upp till hen och tar till sig hens argument i ämnet. Världen går mot sin snara undergång med okunniga ungdomar känns det när hen pratar, och det gillar en del av oss äldre att höra.    

Så här sa man 1978 och så har det väl alltid låtit.
Här gällde det väl 50-60-talister. 

Häromdan när jag grävde ur en gammal grund i Almunge råkade jag bland jordmassorna stöta på ett gammalt tidningsurklipp, en halv kvadratdecimeter stort ungefär. Där kunde jag läsa en recension av ett radioprogram där några ungdomar sjungit och burit sig åt, antagligen i "Swing it magistern"-stil. Ohyfsat, oväsen, skrammel.

Sokrates rackade ju ner på den tidens unga som lata och odrägliga sägs det och när jag själv var ung så var det t.ex. det där långa håret, Elvis höfter, raggare, musiken och sånt och i generationerna innan dess hade man också problem med musiken, "negermusik" och bara allmänt oväsen. Och nu är det mobiler som irriterar (som hen ändå hade av senaste modell) och det där att skriva så här på nätet, det är inte bra. Tycker hen, ja. Så jag var tvungen att reagera och bryta mitt löfte.

Hen är en trevlig, lättsam och intressant person på alla sätt men hen har fallit för det där klassiska att inte hänga med i utvecklingen, en utveckling som verkligen inte enbart är positiv, men som det ändå är bäst att förhålla sig positiv till. Och driva sina angelägna ämnen utifrån den verklighet man lever i.

Tycker jag och kanske hen också om hen någon gång tittar in i mitt sporadiska 70-tal.