Kipchoge och jag springer lite lika

Hjärtat dunkar och vill nästan hoppa ut ur bröstet. Fötterna knappt snuddar marken.

Eliud Kipchoge

Kipchoge slog nytt världsrekord på marathon i går i Berlin. Undrar om inte min löpning påminner lite om honom och hans spurt genom Brandenburger Tor. Jo, jag tror det. Det känns så. 

Svetten rinner från pannan ner i ögonen. Svider. Fartvinden lägger kalufsen bakåt. Svisch sprang jag om en gubbe som var ute och gick. "Heja" ropar en annan på cykel. 

"5 km, speed 7.56" säger rösten i mobilappen och jag ökar och svetten rinner ännu mer. "6 km, speed 7.34".

Närmare stan ökar trafiken så mobilrösten hörs inte längre eller är det fartvinden som brusar allt mer? Här skulle nästan Kipchoge ha svårt att hänga med känns det som och jag trycker på lite extra. Bara en kilometer kvar längs cityringen, sen är jag hemma. Sitter hjärtat kvar i bröstet ända hem?

Jag hade tur med båda rödljusen så jag behövde inte dämpa farten in mot målet. Några unga mammor med barnvagn jag mötte skrattade lite och tänkte nog på sina egna farfarsor och framme vid hissen kunde jag stoppa klockan och kolla tiden.

Jag var lite för långsam första kilometrarna men ökade allt eftersom. På slutet 7.56-7.34-7.42 etc och fick en snittid på 8.06! Men vackert Stickan! Snart framme vid första målet, 8.00 minuter per kilometer!

Jojo, jag vet - vi killar vill alltid vara bäst, så det där är väl inget att komma med. 8.06 - löjligt.

Men kom igen när ni börjar gå mot 75 och liksom jag springer som Kipchoge!