Fars Dag och släktforskning

Nåt firande har för egen del aldrig varit aktuellt den här dagen, "all ev. uppvaktning undanbedes".

Däremot slog det mig just nu en seriös fundering om tidens gång, alla andra farsor före mig i mitt släktträd, den lilla bit jag känner till. Men jag kommer i alla fall till 1700-talet och självklart har jag fått ärva gener, bra eller dåliga från dom där grabbarna. Det kom jag att tänka på idag, pappor i släktträdet före mig.

Jonas - Olof - Carl-Alfred - Sven är papporna som kom före mig. Och så jag... Det är en hel del deras fel att jag blev som jag blev. Eller "tack vare dom" i någon enstaka egenskap. Och förstås generna från deras fruar också, Anna - Sofia - Ann och Karin. Tål att tänka på, man är bara ett litet blindskott i släktträdet.     

Jonas, född 1808, var lite väl vild i sin ungdom och fick en reprimand för fylleri men "bättrade sig sedemera" står det i kyrkoböckerna. Kanske för att han gifte sig med Anna, född 1798 och alltså 10 år äldre än Jonas, var det hon som fick honom att bättra sig? Han blev gammal, över 80 år, ovanligt gammalt på den tiden, speciellt efter ett liv som soldat.

Olof (farfars far) känner jag inte till alls, men att Carl-Alfred (farfar) och Sven (min egen pappa) var bra pappor  är helt klart. Carl-Alfred var lång och ståtlig, pappa Sven också, men själv blev jag inte mer än en tvärhand hög. Genen för min längd kom inte från den grenen av släktträdet, den kom från min mammas sida, helt klart.       

Nån släktforskare kommer jag inte att bli, bara kul att några namn och gubbar att tänka på speciellt en sån här dag. Kvinnorna får vänta till Mors Dag.

Så har jag sett en kampanj för att med ett DNA-test spåra sitt ursprung. Seriöst eller humbug? 99 euro kostar det, lite väl dyrt för att prova. Jag nöjer mig med grabbarna från Vingåker och Märsta som jag redan känner till.