Au claire de la lune

Den där barnvisan nämnde man några gånger i boken jag läste ut i går kväll och sen dök hela texten upp för mig i natt när jag skulle sova. Jag hörde den kanske på franskan 1962 eller sisådär, tänk att man kan komma ihåg den så pass bra efter så många år:

Mon ami Pierrot

"Au claire de la lune, mon ami Pierrot
prete moi ta plume, pour ecrit un mot
ma chandelle et morte, je ne plus de feu
ouvrez ma ta porte, pour l'amour de dieu"

Stavningen är bedrövlig, jag läste bara franska i tre år, men banne mig. jag är imponerad hur mycket som fastnade under skolåren. Jag har läst spanska lika mycket nu på kvällstid på gamla dar, men där kan jag bara prestera ett "Hola, senora!" Och några spanska sånger fick vi aldrig sjunga på lektionerna med senor Juan Scardovi. Och nu har jag gett upp. "Un cerveza por favor"

Och jag erkänner - det är lite mycket "kommer du ihåg?" både i den här spalten och när jag umgås med mina jämnåriga vänner, men det kanske inte är så konstigt när allt man varit med om som ung sitter så mycket bättre än det man gjorde igår. Om ett par veckor ska vi som gått i min skola, Högre Allmänna Läroverket, träffas över en fika och nån vecka senare ska jag käka en lunch på Stadskällaren i Stockholm med några klasskamrater från gymnasiet. Kanske allt "kommer du ihåg?" börjar gå för långt?

Undrar om dagens yngre blir lika fixerade över sin barndom/ungdom som vi 40-talister blev och är? Kanske / kanske inte. Nu när allt för evigt blir dokumenterat på nätet är det kanske inte lika roligt att fundera på hur det var förr.

Och förresten, den där franska sången är nog lika känd som O Tannenbaum, så kanske varenda kotte kan texten till Au claire, vad vet jag? Ute i ogjort väder. Tankefel! Det här var väl inget att komma med! Gör om och gör rätt! Ha nåt bättre att komma med i morrn!