På spinningcykeln

En brasklapp: Jag beskriver bara som det har blivit i den här åldern. Rent dokumentärt.

I småskolan var det förstås helt jämnt och det höll allt i sig även längre upp. På första "riktiga" jobbet var nog tjejerna i minoritet till en början, men allt eftersom har jag aldrig tänkt annat att det funnits både killar och tjejer på jobbet. Möjligen fler män som chefer, det är ju klassiskt.

Så hamnade jag i en spinninggrupp för äldre, kanske 10 år sen nu. Mogna män, några övermogna och och runda andra lite mer vältränade, hrmm, och så Liisa från Torneå och hennes kompis. Nästan alla killarna satt i bastun efteråt och pratade "om tjejer och om fotboll, om livet med ibland" (Gunnar Wiklund) och vi arrangerade fotbollsresor. Två ggr till London och en gång till Istanbul. Sen kom damerna!

Kärntruppen av killarna har tacklat av och fler och fler kvinnor tar plats. Ingen värdering, bara ett konstaterande. Snacket blir lite annorlunda och killarna som nu kommer med sina fruar kommer oftast omklädda, tränar sitt pass och åker hem och duschar efteråt. Bastusnacket blir lite lidande. Men fortfarande är det rätt jämnt 50-50. Men på de flesta andra av Actics pass är det 80-20 med kvinnorna i majoritet.

För att inte tala om hur det är ute i kulturlivet. I kören jag sjunger i är det väl 85-15 ungefär och lite åt det hållet på många andra ställen också. Vi mogna män med hår på bröstet är mer som pittoreska inslag.

Det är så här det är. Vi mogna män, eller förresten även yngre också, är svårare att få ut i en del sociala sammanhang, men det där med gymmet tycker jag är lite förvånande.

Kvinnorna sociala och aktiva, det är positivt, och männen stannar gärna hemma, det är negativt. Det var också temat i filmen jag såg igår med nästan bara kvinnor i publiken, men som motsats har jag Lidingöloppet härom veckan. I M70-klassen var vi 100% spänstiga män.

Det här var bara som jag tänkte idag på spinningcykeln, och i spinninggänget är det alltså fortfarande rätt jämnt.