Bortkastat år

Lite tillspetsat kanske, men det känns lite så ibland. Så mycket som inte blev gjort 2020. Och i den här åldern har man ju inte hur mycket tid som helst, men ändå: Det är orättvist mot själva livet att inte vara tacksam för det man ändå har. Mycket har varit  bra och många har haft det otroligt mycket värre. Nästan lite religiöst är jag ändå tacksam för 2020.  Långt ifrån bortkastat.

En riktig tomte

Ingen av mina närmaste har varit drabbade av Covid-19. Vi hade det fint i stugan ända från mars, jag vann ett par joggingskor och vi klarade älgkrocken utan minsta skråma. Dessutom kunde vi köpa en ny bil, elbil tom, det hade jag inte trott skulle bli av under min livstid. Och på årets sista dagar fick klanen en ny medlem, Kira 8-9 veckor. Ridgeback. Skulle jag se 2020 som ett bortkastat år? Dumheter.

Jag missade nog en semesterresa den här vintern, det hade nog i normala fall varit läge för en månad i Portugal eller Italien igen i år. Och jag har missat några konserter, teater och restaurangbesök och missat simträningarna med Almungeungarna, det var ju synd. En himla massa bastusnack blev aldrig snackat, men där är det ju mycket dösnack också, så so what? Strosa runt i Stockholm lite planlöst saknar jag och en himla massa annat, men allt det här finns ju kvar, och jag har långt kvar till 100!

En av Povel Ramels vackraste visor,  Följ mig bortåt vägen  slutar 

               Det du inte gör idag kan du göra bra, tids nog längre fram 

Dagny, min bloggarkollega, fyller 109 i år och skriver fortfarande dagligen på sin blogg så jag räknar med att jag har tiden för mig. Missade jag lite i år så var inte det hela världen.

         Det finns ingenting som ej låter ordna sig, tids nog längre fram