Min jul med Henning Mankell

Jag har firat julen med en själsfrände i år. Mentalt firande bara förstås. Men så snart jag haft en stund över har jag tagit del av Henning Mankells visdomsord.

En äkta Homo Narrans

Irriterad på en författare jag träffat vid några tillfällen var jag tidigt i höstas tvungen att fortsätta mitt bloggande och inspirerad av Henning Mankells TV-intervju "Homo Narrans" så var saken klar. Jag tog tag igen med att knappa ner mina funderingar i min sjuttitals-blogg tack vare Henning Mankell, och jag är väl också en Homo Narrans.

Mitt sällskap i jul 

Av en tillfällighet laddade jag nu till jul ner Hennings "Kvicksand" som han skrev under sin sjukdomsperiod. "En tankebok om en enskild människas och hela mänsklighetens livsvillkor" står det lite högtidligt. Boken består av korta nedslag från hans liv, hundratals korta episoder, ibland fristående, ibland finns det nån röd tråd. Inte alltid kronologiskt ordnade, en tänkvärd tankebok. Och han kan så mycket och har varit med om så mycket.

När han var 16 år stal han en radio som han sålde och fick pengar till en väska som han behövde för att kunna flytta till Paris. 16 år gammal! Det skulle aldrig jag ha vågat. Sen är det historier från Afrika, från Sveg från Portugal från.... En tankebok och mycket handlar förstås också om hans sjukdom.    

Jag har inte läst ut boken än. Den tar lite tid att läsa för jag läser rätt ofta om den senaste episoden om han har fått till något extra bra. Jag gillar hans sätt att skriva och håller med om så mycket och känner igen mig själv i mycket av hans sätt att formulera sig. En själsfrände.

Ett genomgående ämne han tar upp och kommer tillbaka till flera gånger vill jag i all blygsamhet nämna. Jag har också tagit upp flera gånger i mina bloggar det där med kärnavfallet som ska lagras i urberget i 100.000 år. Är det ett ämne som är helt avfärdat från dagordningen? För 100.000 år sen fanns knappt människorasen och om 100.000 år har istiden dragit in för länge sen och människorasen kanske inte ens finns kvar. Men atomsoporna finns kvar. Det där tänkte Henning mycket på och jag också. Men det är nog omodernt att tänka så.

Nu ska jag läsa några kapitel till i Kvicksand,