Snål och misstänksam

Är det så jag blivit? Jag som brukar känna mig generös.

Det är så många som vill ha mina pengar, insamlingar, tiggare på gatan, pensionärsskatten, bli månadsgivare etc. Man får lära sig att bli lite onödigt hård.

Men när ett par unga tjejer utan ett ord sätter fram en lista om ett upprop för bättre villkor för dövstumma, då är det klart att jag kan skriva på uppropet tänkte jag. En namninsamling kan man ju stödja och det såg riktigt ömmande ut i texten överst på listan. Men så kom jag till kolumnen där jag fick välja hur mycket jag skulle ge till den här dövstumma flickans organisation. Eller till henne själv kanske. 200 kronor var rätt vanligt såg jag i listan.

"Nej några pengar har jag inte tänkt ge dig" sa jag till den dövstumma flickan. "Men 100 då. Eller 50" svarade hon snabbt botad från sitt handikapp. Sen gav hon mig en ilsken knuff och försvann. Det var ju rent bedrägeri som borde polisanmälas.

Så träffade jag på en gammal arbetskamrat i affärn, Jag slutade nog jobba i rätt tid. Jobbet jag lämnade har bara dragit ner, inget är som förr. Nu var hela verksamheten outsourcad till Indien, han också. Han gjorde samma saker som förr men chefen och arbetskamraterna satt i Indien. Service till kunderna var det inte tal om, nu gäller bara att hålla i kostnader. Vi hade rätt kul på det här jobbet, men nu är alla profiler skingrade, arbetsglädjen fanns inte kvar. Han såg bara fram mot pensionen trots pensionärsskatten. Det går väl att sköta svenska stålverk hjälpligt från Indien, dom är ju bra utbildade där har jag hört. Och har man en svensk kvar på plats i Sverige så kanske det är nån tanke med det, men tjänar man nåt på affären?

Så det har blivit. Snål och misstänksam men glad att jag slutat jobba i tid får bli dagens spaning.                

Härskarteknik

Det måste bli några rader om härskarteknik innan jag stämplar ut från #blogg100. Ett halvseriöst inlägg, men många av mina #blogg100-kollegor är lite mer seriösa än jag.

Misslyckades med sin
härskarteknik

De allra flesta folk man möter är hyggligt folk, men visst har jag råkat ut för varianter av härskarteknik ibland, oftast på jobbet. Var det härskarteknik som Göran Persson visade Maud Olofsson i en debatt en gång som man sa eller hade han bara ont i ryggen som han sa själv?

Härskarteknik har jag varit road av att läsa om allt sedan jag läste Elaine Bergkvists bok (hon heter Eksvärd nu) men jag gillar inte att hon kör med svepande invektiv när exemplen handlar om några gubbar som gjort nåt dumt. Eller äldre gentlemen som jag föredrar att säga. Vi är väl inte så farliga?

Men en massa bra exempel finns i den boken och jag skulle kunna lägga till ett par kapitel från egna erfarenheter. Som den där chefen som ofta gäspade ljudligt och satt med fötterna på bordet när man skulle prata med honom. Petade sig gärna i näsan! Och han som alltid visste allt och gärna visade att han kunde bäst. Och dom där som alltid var sena så man fick sitta och vänta.

Här har jag ett par aktuella exempel: "Jag ska sätta upp en bastu i stugan" sa jag till en vän häromdan. "Hö hö, det har jag en i källarn men den har vi bara som förråd! Hö hö hö"  Jag som hade tänkt berätta lite och kanske föreslå att vi kunde ta en bastukväll tillsammans, men det fick vara. Ett annat aktuellt exempel är vännen som med eftertryck förklarade för mig hur dumt det är med min typ av motion vid min höga ålder. Det hade vännen hört som Povel Ramel sjöng i en sång en gång "det har jag hört av en vän som hört av en granne strax breve´"

För det mesta bryr jag mig inte. Säger gärna emot och skrattar lite.  Men värsta härskartekniken är nog dom där som ointresserat ignorerar och börjar prata om något annat. Då blir jag lätt lite ställd och kanske blir lite löjligt obstinat. Och de flesta som kör med härskarteknik vet nog inte om det själva, märker det inte. Och jag är nog inte alltid helt oskyldig själv, men det är intressant tycker jag.

Flugsnapparen körde med härskarteknik i fågelholken såg vi idag där han försökte jaga bort blåmesen och ta över holken men han blev resolut bortmotad. Det så man ska göra, säg ifrån!          

Sommarn började idag

Mager frukost. Vi börjar med en 2-dag.

Idag kom Vlt till Stentorpet. Det är då sommaren börjar.

Det började visserligen med ett rejält åskväder i går kväll, vi blev utan internet och TV hela kvällen. TV var väl strunt samma, men det var ett par grejer jag tänkte fixa på nätet, jag slutar aldrig att förundras hur fort det gick att bli beroende av internet.

Men mobilerna då? Svt har haft ett projekt och testat internet på vischan och det fungerar bedrövligt, det bara är så. Vårt vanliga, fasta internet, som nu slogs ut av åskan är rätt OK, men nu var det väl också några mobilmaster som också slogs ut. Rätt skönt i och för sig, sängen och boken kallade, men det var bra att Svt körde den här kampanjen, om inte förr så borde politikerna nu vara medvetna om hur dåligt det fungerar utanför tullarna. Min 3-mobil visar idag godkända 4 pluttar av 5 men Margaretas Tele2 ligger på 1 eller högst 2 av 5 och igår kväll var det tvärstopp.

Stentorpet i morgonsolen

Sommaren är kort säger Ledin och hur vädret än blir, visst kommer sommaren att gå fort. Det här är inlägg 96 i #blogg100-racet som har gått hur fort som helst, fyra dagar kvar, sen blir det lite mer sporadiska inlägg. Runt 120 inlägg på de här 100 dagarna är jag nöjd med även om ett och annat inte borde skrivits.




    

Sommaren är kort säger Tomas Ledin
Men slutet känns avlägset nu här i början
Och just den här dagen är solig och fin
Det fortsätter så sommarn ut hälsar Örjan      

Prisvärt, del 2

Förra inlägget tidigare idag handlade om prisvärt, det här är en fortsättning som jag glömde ta upp i morse. Jag hade tänkt få i ett exempel på vad jag tycker inte är prisvärt.

Jag har alltid gillat färg på bilar, vi har haft röda, blåa och tom en gul en gång. Såklart skulle vi ha en röd den här gången, min favoritfärg där blå kommer god tvåa. Men vid närmare eftertanke blev det inte så.

Nog har man ofta fått betala nån krona extra för färg på bilen men då har vi fått lite fräsigare klädsel samtidigt eller nåt annat lull lull.

Citroën satsar hårt på röda bilar i sin kampanj i år och har en riktigt fin röd färg, men så kollade vi prislistan. 7.500 extra kostade en röd bil. Utan några andra finesser än just röd färg, nä det kunde vi inte kosta på oss. Inte prisvärt. Sen är det nog miljöaspekter också att ta hänsyn till med en del färger så det fick bli standardfärgen, den kostade 0 kronor extra.

Min nästnästa bil

Då var ju extrautrustningspaketet mer prisvärt, 16.700 kronor kostade det för en himla massa finesser, men det är det extrapris på just nu, det bjuder man på. Kostar 0 kronor. Ja, jag vet gungor och karuseller, försäljningstrix, på nåt sätt får man väl betala det ändå, men bilfirman får en nöjd kund som tycker att han gjort en bra affär.

Men röd blev den alltså inte, det väntar jag med tills jag vinner på Triss, då blir det en röd Ferarri har jag tänkt.  
          

Prisvärt

Nokia 630

Dyrt eller billigt? Är dyrt alltid bra kvalitet och billigt alltid dåligt? Dagens fundering när jag såg Margareta kolla nyheter och Facebook i sin mobil nu på morgonen. Riktigt prisvärd mobil.

Operatören ringde henne häromdan: Vi sänker din mobilkostnad med 25% utan bindningstid om du utan avgift tar emot en ny mobil.... Vem kan säga nej till det? Hake?

Kostar en knapp tusenlapp i affärn men Tele2 hade väl ett lager dom inte blir av med, det ska ju vara Android eller Iphone - vem vill ha en Windows Phone. Jo, nu får hon riskfritt prova den en tid och får väl byta upp sig till en mer populär modell senare. Men en sällsynt prisvärd mobil tycker jag.

Värt priset är ju annars helt en subjektiv fråga så här är några exempel helt ur mitt perspektiv: 1000 kronor och mycket mer för en flaska vin som man kunde betala på Tapasbaren i lördags, det kanske nån med alltför hög lön tycker är OK men inte jag. Ett glas för 125 kr var lite mycket det också men OK i alla fall. Det blir väl 6-800 för en flaska om jag räknar rätt.

Datorn jag knappar på just nu är sex år gammal och var rätt dyr då men prisvärd då tyckte jag eftersom jag köpte den och det är inte aktuellt att byta även om man i den prisklassen (10-12000) får mycket mer för pengarna nu.

Billiga skor som slits fort köper jag ibland, men dom som är 2-3 gånger så dyra har jag år efter år. Mina Ecco för 1300 gick sin 10:e vinter i år. Ungefär. Och dom tar jag fram till vintern igen, strax efter midsommar alltså. Alltför billiga kläder är jag tveksam till också för man vet ju hur förhållandena är där dom tillverkas i Bangladesh och Kina. Min "Haglöfs-jacka" som kostade uppåt 2000 kronor i maj 2005 (jag köpte den inför en resa) är lika fin fortfarande, den hade jag på mig i busvädret i helgen.

Till sist prisvärda bilar, finns det såna? Miljöaspekter säger väl att man borde vara med i en bilpool, men det är lite opraktiskt för oss med fritidshus. Så i förra veckan beställde vi så en ny och tyckte väl att det var prisvärt för oss. Vår gamla körde vi 24000 mil med under 13 år, skötte underhållet som man ska plus normala förslitningsreparationer och någon lite onödig udda reparation, men summa summarum rätt OK bilkostnader har vi tyckt. Fransk kvalitet står sig bra så dom fick en chans till. Andrahandsvärdet är inte det viktigaste, förstahandsvärdet smäller högre för oss frankofiler.

Tycker sen någon att bilar som kostar 2-3-x gånger så mycket är 2-3-x gånger bättre och mer prisvärda så är det ett privat tyckande. Så här tycker jag. Prisvärt är sällan en absolut vetenskap.

Mer än att Margaretas Nokia 630 var riktigt prisvärd, har jag rätt eller har jag rätt?                                                            

Det värsta med att bli gammal

Som nestor här i #blogg100-rallyt där vi skriver minst ett inlägg om dan kan det vara värt med några rader till ungdomarna om hur det är att bli gammal. Här är några osorterade tankar.

Här studsar jag inte upp längre.

Alltför många av mina vänner i min ålder har krämpor här och var. Knän är vanligt. Och jag får hela hela tiden frågor om varför jag springer så mycket. Jo för att slippa problem med knän och leder är ett standardsvar jag kör med. Jag håller emot så gott det går, men det är klart att jag känner av mina år, här är några exempel:

Förr studsade man som en getabock uppför trappor och över hinder. Men på läktaren på Stadion i söndags där vi satt och tittade på Minimaran och väntade på Clea och Natan och deras kompisar kände jag mig riktigt seg när jag behövde ta mig upp och nerför läktaren. Jag fick röra mig långsamt och med värdighet och fick hålla i ett räcke eller sätta knät för varje steg. Klättrar inte i träd så bra längre.

Ja, balansen och smidigheten är nog det värsta. Näst värst kanske det är att man inte orkar lika mycket som förr. Ungdomarna kanske tycker man sjåpar sig när man behöver vila middag, men
efter en intensiv helg var vi riktigt tagna på söndagskvällen, orkade knappt fixa kvällsmaten. Ja så trötta kan väl barnfamiljer också bli men helt klart behöver man ta igen sig lite oftare mellan varven nu i sjuttitalet. Tur att Margareta är så ung än, hon får ta i när jag behöver ta en tupplur.

På tredje plats kommer kanske det som känns påtagligt i #blogg100-svängen: man är inte lika flink med IT-tekniken som kollegorna. Jag klarar mig väl hyfsat, men inte orkar jag sätta mig in i alla förkortningar och all ny teknik.

Mer ordning och reda!

Mindre stresstålig är jag och det är inte lika lätt längre att hålla 100 idéer samtidigt i huvudet men jag är också lite mer noga tror jag. Noga? Ja åtminstone några av ungdomarna i #blogg100 hoppar över bloggandet ett par tre dar och skriver ifatt senare. Eller struntar helt några dar och tar nya tag senare. "Det var lite stressigt". Vad är det för utmaning? Har dom inte sett Stig Järrel i Ingmar Bergmans Hets?: Fusk min herre!

Nu blev det kanske ett snedsprång och jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men jag ger mig här. För den här gången. Hur det är att bli gammal är ett självklart ämne jag kommer tillbaka till stup i ett här i mitt sjuttital.

Vadå roadmovie?

Inne på sista rakan i det här #blogg100-racet är det hög tid att kommentera undertexten i bloggrubriken.

Egotrippad först - ja ALLA #blogg100-bloggare är mer eller mindre egotrippade så det skäms jag inte för. Alla bloggare över huvud taget. Men Roadmovie? Ja det kan jag kanske behöva förtydliga.

Roadmovie mot okänt mål

Mina nedslag längs min fysiska förflyttning längs vägarna är ju rätt måttliga. Längs sträckan från Katrinelundsvägen i Västerås till Stentorpet i Sala gör jag sällan några stopp för att prata med intressanta personer och få intressanta upplevelser att dokumentera. Vi stannar på Coop Extra ibland i Sala och köper filmjölk, det är mer på den nivån. Ibland åker vi till Almunge, Sollentuna eller Solna inte mycket att komma med där heller längs själva vägen.

Nä, den här fysiska aspekten på min roadmovie kommer nog att bli mer intressant framåt sommaren då vi välkomnar en ny liten fransyska in i familjen, vår trettonåring börjar ju ge lite illavarslande oljud ifrån sig från baken och kan behöva tas om hand av åldringsvården.

Men sen finns det en annan aspekt av roadmovie som ju är den jag i första hand tänker på: min roadmovie genom sjuttitalet där jag dagligen dyker på intressanta personer och intressanta upplevelser. En sån här helg som vi har bakom oss skulle kunna bli hur mycket som helst och bara strapatserna i regnet ger en massa associationer och uppslag men nån måtta får det vara.

Uppslag - associationer....Som ett brev på posten (förr i tiden vill säga, nu får man inga brev) kom ett uppslag just nu ur min förvirrade hjärnas källararkiv: Lars Ekborgs avhyvling av Beppe Wolgers i en populär sketch från 1967 om just "uppslag". Ett exempel på vad jag plockar på mig under min roadmovie som nu kommit ytterligare ett år in i sjuttitalet, 71 ljus hade jag i tårtan igår. Det här skrattade vi åt för 50 år sen. Lars Ekborg och Beppe Wolgers som båda två tyvärr avslutade sina roadmovies alltför tidigt.