Gilla läget!

Jag gillar indisk mat. Tandoori Chicken Sizlar t.ex.

Så vi knallade ner till stan på lördagseftermiddan för en matbit. Vi  (jag) glömde boka bord, men klockan sex är det nog lugnt tänkte vi, vi får nog plats på Laxmi, annars får det bli grekiskt, det är också gott.

Det var tjuvtjockt med folk i restaurangen och bara ett bord ledigt närmast kassan, men vi var glada att få plats. Bara två tjejer i kassa och servering och kö i kassan av folk som beställer hämtmat, det var högt tempo på restaurangen om man säger så. Det var lätt att se att det här kunde ta tid, men nu hade vi gott om tid så då tänker jag bara: Gilla läget!

I väntan på maten

Och jodå, vi fick beställa rätt snart, tandoorimarinerad kyckling och tog in varsin indisk öl, en Kingfisher och en Cobra. Dom är ju jättestora, 650 ml, men det behövs till indisk mat och då gick det ingen nöd på oss där vi väntade på kycklingen, inget problem att gilla läget.

Men aldrig nånsin har jag sett sån fart på serveringspersonalen. 10 meter mellan serveringsluckan och kassan och tjejerna bokstavligen sprang den biten för att tjäna nån sekund, mat ut till borden, och så ringde det i kassan, språngmarsch för att svara och ta emot en hämtmatbeställning, språngmarsch till luckan igen, in i köket ett ärende, så ringer det igen, snabba fötter till kassan. Tjejerna borde inte gilla läget, dom var två personer kort, och som kund så gillar inte heller alla läget om man nu ska ut och äta och koppla av och får sitta i vinddraget av joggare, men inget blir ju bättre för stunden av att gnälla på tjejerna som joggande skötte ruljansen. Dom gjorde ju så gott dom kunde.

Vi fick vår mat efter att ha väntat ett bra tag, men efter omständigheterna i alla fall inte överdrivet länge. Och den som väntar på nåt gott etc.... och indisk mat på Laxmi är alltid gott. Vi gillade läget den här gången men kanske väljer ett lugnare tillfälle nästa gång vi går dit.

Och man får hoppas att tjejerna i serveringen inte gillar läget utan ser till att bli fler som serverar!                             

Jag missköter jobbet som kulturarbetare

Tur att jag frilansar och inte heller har jag nån inkomst på jobbet, så det gör inte så mycket.

Men i mitt hårda tempo i Mitt Sjuttital får bloggen stå åt sidan ibland för viktigare uppdrag. Men så idag, lördag fick jag en stund över och kan ta upp nåt intressant. Kan börja med kaffebryggar'n.

Brygger utmärkt kaffe

Köpte en ny häromdan och valde länge och väl på Elgiganten. Fanns så många modeller. Och dyrt eller billigt - vilket är bäst? Så slog vi till i mellanklassen. 4-500 tror jag den skulle kosta och kommer till kassan: 199 kronor ville dom ha.

Hur gör man? Det var förstås nån som flyttat om bland kartongerna, men det fick bli ett snabbt beslut, vi tog den, det fick bli en billig kaffebryggare. Och den är jättebra, Melittas billigaste, rekommenderas. Det blev ett bra köp och jag ser att ICA säljer den för 300 så då blev köpet ännu bättre. Rekommenderas!

En miniräknare är bra att ha i skrivbordslådan, min köpte jag för 25-30 år sen på OK: Billig, under 25-35 kr har jag för mig, Utan batterier, går på solceller och funkar fortfarande. Roade mig att googla och banne mig, den finns fortfarande att köpa på nätet på en site med lite retroprylar. 300 kr vill dom ha nu så den här behåller jag tills priset gått upp några 100% till. Den här rekommenderas också. Ja, jag vet att det finns i mobilen, men det här är bättre.

Så till sist några ord om vittnesidentifikation. "Den där långa killen som stod bredvid dig förut, vart har han tagit vägen"  frågade ett par tjejer i kören mig igår. Jag visste inte vem så dom fick beskriva honom mer, och det enda dom kom med var att han var sååå lång. Sjöng högt och bra också sa dom. Vi funderade tillsammans och jag hittade honom som en Facebook-vän: Lång? Tja 180, inte så förskräckligt långt va? Men att han var helt kal på huvudet, blankpolerad, det hade inte tjejerna tänkt på. Inte heller att han saknar några tänder. Men han var väldigt, väldigt lång - det berodde förstås på att han brukade stå bredvid mig (167) på träningarna. Men beskrivningar ska man ta med en nypa salt.           

95%-ig idag

OK, jag erkänner. jag har allt sämre motståndskraft mot virus och baciller numera än när jag var yngre. Och det har varit segt ett par dar med hosta, huvudvärk och rinn i näsan. Men nu är jag 95%-ig.

Tur det - jag har inte tid att vara vissen och framför allt måste jag vara 100%-ig till fredan då det är showtime för rockkören igen. För sjätte gången sjunger vi på Västerås konserthus och det vill jag inte missa!

Några träningar på Actic ficka jag skippa och klassträffen med RIVc i Sthlm bokade jag av och jag är extra noga att tvätta händer för att inte dra på mig kräksjukan och formen har så sakta kommit tillbaka. För  som sagt, fredagsshowen vill jag inte missa, en hel timmes rockmusik med Rock Everybody på Västerås konserthus! På en intern fest där Andreas Weise har den otacksamma, närmast hopplösa uppgiften att försöka toppa vårt program, han sjunger efter oss.

Som artist i rockbranschen är det rösten jag mest oroar sig för, man vill ju inte stå och flämta och kraxa. Och hur går det med  lufttrycket när vi kommer till Pavarotti-momentet i vår Elvislåt. Jag har så många bekanta i publiken den här gången, Aktiva Seniorer, så det måste gå bra. 

För att visa hur seriöst jag ser på problemet gjorde jag i helgen en test med vår lilla uppsjungningsmelodi som vi ofta börjar en körträning med. Jag tänkte hoppa av direkt när jag hörde hur det lät och räknade med startförbud.

Men jag har ändrat mig. Jag rakar mig och har i lite Brylcreme i håret och hoppas på kvällsträningen i kväll. Är rösten tillbaka så tränar jag på alla texter så blir det succe på freda på Västerås konserthus.

Veckan i korthet: Början i moll och finalen i dur! 100-ig avslutning. 

Veckan som var - #metoo

Det var fantastiskt vilket genomslag #METOO fick.

1000-tals kvinnor har vittnat om sexuella trakasserier och övergrepp. En amerikansk filmproducent anklagas för sexuella trakasserier, sen lanserade en amerikansk skådespelare som varit drabbad #METOO på Twitter 15/10 och redan idag 22/10 är det manifestationer runt hela Sverige från kvinnor som tröttnat på sexuella kränkningar. 1000-tals kvinnor har berättat sina historier och många män som betett sig svinaktigt och olagligt har avslöjats och fått sina karriärer körda i diket. Vilket genomslag för en hashtag.

Så tänker jag själv på skoltiden på 50-60-talet, hur blev flickorna behandlade då? Jag kan inte påminna mig några problem i det här häradet. Att tjejer var utsatta och så, aldrig nånsin, men det kan ju vara att man inte pratade om det. Inte på mina jobb heller hörde jag nånsin talas om nåt som kan gå under #METOO-hashtaggen, men jag vet ju inte om sånt som mörkats.

Däremot på mitt senaste jobb körde alla med interna skämt i en jargong man inte borde ha på en arbetsplats. En "klassens clown"-typ slog an tonen och alla, både tjejerna och killarna körde i samma stil. Utom jag då och ett par till som var 10-20 år äldre än alla andra. Men när ingen brydde sig brydde inte jag mig heller mer än att jag tyckte det ibland var lite obegåvat och ovärdigt.

Det flesta exemplen man hört senaste dagarna är självklart sånt som inte ska förekomma och som inte flickor och kvinnor ska behöva utsättas för. Klandervärda och ofta åtalbara saker har man hört.

Men så är det några som berättar att dom fått en lite för inbjudande blick, nån råkade ut för att nån stötte på henne lite för ihärdigt. Tur att man inte är ute i svängen om det blir alltför känsligt hur ett frieri ska gå till.

Men den här kommentaren kanske är en typisk kommentar av en gammal stöt som inget begriper hur kvinnor har det numera. En ännu äldre gammal stöt, en kompis på FB, 85 år, delade en skämtbild där man drev med #METOO, det var dumt och det sa jag till honom. Klart det här är allvar för tjejerna, men frågan är: Vände det här med sexuella trakasserier av kvinnor i vecka 42 år 2017. Eller går allt tillbaka och blir som vanligt? Jag får se längre fram i Mitt Sjuttital. Årliga avstämningar i vecka 42 allt framgent.

#METOO som hashtag fick ett fantastiskt genomslag. Nu lanserar jag  #ROCKENLEVER och hoppas på bra genomslag där också. Vad uppropet syftar till kommer att visa sig under vintern.

Två olika personligheter

Så trillade jag dit på höstförkylningen till sist så fredagsträningen på Actic fick jag ställa in. Och kom i stället att tänka på träningen förra fredan.

På cirkelträningen då satt jag med min träningskamrat en stund i jägarvilan. Vi kör 2*45 sekunder och det är jobbigt men överkomligt. En av mina favoritgrenar på cirkelträningen och i Mästarnas Mästare har Magdalena Forsberg rekordet, hon klarade 12.59, ett par minuter mer än Stenmark..

Nog ska man väl klara 2 minuter?

På en träningsmaskin alldeles bredvid mig satt en riktigt luggsliten figur och kämpade med biceps. Jag låtsades oberörd och kunde inte låta bli att skoja lite med honom och sa åt honom att komma med i gruppträningen i stället för att sitta och slita alldeles för sig själv. Han skulle fundera på´t sa han.

Så hamnade vi senare i bastun, jag, min träningskompis och den nya killen. Så olika folk är, min träningskompis på fredagspasset är negativ till det mesta och vet alltid bäst, men den här nya killen jag aldrig sett tidigare var lättpratad och intresserad. Han berättade några kul episoder, och var intresserad när jag kom med nånting. Med följdfrågor och kommentarer så att det blir ett samtal.

Det där händer rätt ofta att jag tänker att folk är så olika. Jag har haft arbetskamrater i 10-tals år jag knappt pratat med, andra är man på samma våglängd med direkt. Varför blir det så?

Kanske hittar jag några bra svar i boken jag började med i går, "Omgiven av idioter - hur man förstår dem som inte går att förstå" . Sånt där är jag lite intresserad av, personligheter, dålig kommunikation, psykologi etc. jag ska kanske jobba med nåt sånt i mitt nästa liv. Eller så ska jag bli kändis, få se.

I stället för gymmet blev det stugan och en bok om idioter framför brasan. Trevlig helg

No particular place to go

En stund för sig själv på stan  är lite vardagslyx. Bara traska runt lite och nynna Chuck Berrys gamla höjdarlåt från min ungdom. Ta en fika, men absolut inte shoppa! Kanske ett museum.

Fin utsikt. Vinflaskan är vanligt kranvatten.

Jag hade några timmar i Stockholm igår för mig själv och hamnade på Fotografiska Museet. "Hit kan väl ingen hitta nu"   tänkte jag när jag kryssade förbi ombyggnaden av Slussen och rejält hungrig tog jag mig först till restaurangen, "Dagens Varma" för 165 kr. Ugnskokt kummel med mycket grönsaker och fast det är så bökigt att ta sig dit var det massor med folk där en onsdag lunch men det är det väl alltid  där.

Fina utställningar av duktiga fotografer, men det blir nästan för mycket att titta på. Roligast kanske "Last night i Sweden" där Donald Trumps uppmärksammade tal gick non-stop på en TV och vardagsbilder från Sverige visades på väggarna men jag traskade rätt snart tillbaka mot City lite på några bakgator där vi normalt inte rör oss. Så där skulle man ta sig tid att göra då och då. Åka till Sthlm och traska runt. Bara stå och kolla en stund på Slussenbygget kan vara kul det också. Blir det nånsin färdigbyggt i Stockholm?


Fler museer? Livrustkammaren har jag faktiskt aldrig varit in i och det var ju mycket fint att se där. Moderna brukar vara kul och jag hade några andra på listan också, men vädret var så fint så jag struntade i fler museer, kul att bara trava runt och kolla på folk. With no particular place to go.

Men ingen shopping! Lagom till att kaffetarmen började suga stötte jag ihop med Margareta som haft annat för sig. Långfika är också en vardagslyx.

Och jodå, då blev det väl trots allt lite shopping men jag brukar oftast hänga utanför affärerna medan Margareta letar nåt snyggt. För mig räcker det gott att ta en tur till Dressmann när jag behöver nya strumpor eller en ny skjorta. Och det behövde jag inte igår.


 

 

Jubileum idag!

3000 blogginlägg, och alla av samma höga kvalitet. En litterär kulturskatt.

Idag kan jag luta mig tillbaka en stund och begrunda utvecklingen inom den här konstformen. Och det är nog så att utvecklingen har sprungit ifrån oss stenåldersbloggare.

Det var ett visst skimmer över bloggeriet den första tiden. Bloggar diskuterades i Kulturradion, det var så jag började, och redan första veckorna fick jag några intressanta kommentarer och ur ett av mina allra första inlägg hamnade ett slagfärdigt citat på hemsidan hos ett bokförlag som reklam för en bok jag recenserade.

Men det var då det, nu lagom till jubileet har den här typen av bloggar gått i stå. Inte bara den här kanalen, det verkar vara likadant för alla oss traditionalister, vi som visar upp oss i #blogg100 varje vår. Lika för alla, men vi plitar på i samma hjuöspår.

Men här är en som kör lite nytt: Grattis idag till Angeliqa Mejstedt från Västerås som driver Vandringsbloggen och igår fick ett fint pris tillsammans med Morakniv. Dom vann "Årets Samarbete" för jobbet att driva "Kvinnliga Äventyrare". Grattis, och jag är så okunnig att jag inte vet mer än det jag just skrivit här, jag hade innan idag inte hört talas om Angeliqa, men jag ska kolla lite mer nu hur hon gör med sitt skrivande och sitt vinstgivande samarbetet med Morakniv. Är det också en blogg?

Ungdomarna i Rockabeat har växt upp numera

I så fall kan ju Mitt Sjuttital också skryta med ett samarbete. Med bloggen Rockabeat som efter att legat i träda ett år nu kommer ut varje söndag för att dokumentera jobbet inför ett stort arrangemang för rockkören Rock Everybody i mars. Kanske det här samarbetet kan ge några poäng inför nästa års nominering till "Årets Samarbete". Det är kanske med samarbete som bloggandet ska bedrivas numera. Om det nu räknas att samarbeta med sig själv. Vi har ju samma bloggredaktör, men det kan man ju mörka med.                 

Inte så dumt med buss

Vi gamlingar har bestämda platser

Ett par tre gånger om året åker jag buss, knappt jag minns mellan gångerna hur man gör. Men det fungerar bra med VL:s app och nästan varje gång blir det en notis i bloggen, men så himla märkvärdigt är det ju inte, men idag är jag lite trött och       gör det enkelt för mig..

Jag åker oftare med pendeln i Stockholm än buss i Västerås  men till bilverkstan blir det buss här i stan. Och egentligen kunde jag väl ta bussen lite oftare, kostar bara 12 kronor. Skulle man klara sig utan bil brukar jag tänka ibland. Den dan kommer väl men inte under Mitt Sjuttital hoppas jag men bilen kostar lite väl mycket ibland, nu några veckor har det blivit nästan 10.000 i service o underhåll. Servicen idag gick på över 4.000, lämnade in i morse och är redan klart nu på förmiddan. Undrar om dom verkligen gjorde allt på listan.

Jag gör ingenting med bilen numera mer än tankar och fyller på spolarvätska och tvättar den alltför sällan. Kollade bilpool just nu, det finns en parkering alldeles i närheten, fem minuters promenad hemifrån. En dryg tusenlapp för en liten Volvo en hel dag och 25 mils körning och mycket billigare om man blir medlem och betalar en månadsavgift, det verkar intressant när den dagen kommer.

Men nu tar jag bussen igen till Nyströms. Stora plånboken är med.

Upsala Simsällskap

Efter några dar i Uppsala med bl.a. några turer till Fyrishov måste det bli en fundering.

Det är imponerande med alla föreningar i Sverige med ideellt arbetande funktionärer som gör så mycket för ungdomar. Det finns 1000-tals bra föreningar, den ena bättre än den andra, men i helgen var jag alltså hos Upsala Simsällskap, världens äldsta simförening sägs det. Från 1796 står det på deras T-shirt.

Grattis Nelly till första tävlingen

Först var jag på en träning med 8-9-åringar. Med ledare i 15-16-årsåldern (!) som hanterade 20-30 adepter där alla barnen visade respekt och bjöd till under hela träningen. Inte tillstymmelse till tjafs. "På edra platser"  sa Alva innan startsignalen. Inga tjuvstarter och tidtagning med 100-delar av en sekund.

Imponerande. Dels hur barnen, simmarna, tog information och instruktionerna och var skärpta hela timmen simträningen höll på. Uppvärmning, träning längd efter längd och avrundning efteråt. Men ska man bli duktig så måste man ju ha kul också, och det hade alla barnen helt klart på den här träningen och inga föräldrar la sig i. Det räckte med ledare i 15-årsåldern!

Sen idag var jag på en klubbtävling, Nellys första i US. Imponerande det också. Så många barn, så många klasser. Pojkar, flickor, 25 meter, 50, 100, bröstsim, rygg, frisim etc. Samling redan kl 8 och Nelly var inte klar förrän efter 12 då vi kunde åka hem och då återstod ändå många klasser. Vilket arrangemang för en "enkel" klubbtävling.

Vattnet kokar av ungdomar

Och strikta regler. Om man gjorde nåt fel vid starten eller vid målgången blev man diskad och det hände då och då, men så är reglerna. Redan från yngsta åldern kör man med OS-regler!

Jag blev imponerad över US och räknar med att VSS hemma i Västerås är lika duktiga dom också och förresten det är nog andra idrottsklubbar och föreningar också. Liksom i sångkörer, dansklubbar, scouter, orkestrar mm mm som håller igång på ungdomarna där tyvärr alltför många med svaga föräldrar inte kommer med. Det är en utmaning att få med dom ungdomarna!

Det var dagens fundering här i Mitt Sjuttital.     

Sverker och surgubbar

Sverker Olofsson är fortfarande en auktoritet i samhället och senast hade han på News55-siten en fundering om surgubbar. Vad nu surgubbe betyder, det är ju viktiga frågor vi irriterar oss på.

Här är vår partiledare i FIS på ovanligt gott humör

Sverker har gått igång på stora frågor. Verkligt väsentliga samhällsproblem som sillburkar (etiketten går inte att få bort) IKEA:s påslakan (saknar hål i hörnen) och SVT:s alla trailers för kommande TV-program.

Och det har egentligen inget med "surgubbe" att göra att irritera sig på sånt, det visar snarare att man engagerar sig i samhället. Jag hör dessutom till stödtrupperna i ett intressant parti, FIS (Förbannat irriterande surgubbar) som kommer att bli att räkna med inför valet nästa år, och det är stora frågor som diskuterats i  FIS Facebooksgrupp där i första hand det hägrande partistödet driver partiledningen och ofta diskuteras. Dagsnoteringen är 967 medlemmar med en och annan kändis som frontfigur.

Så här i Mitt Sjuttital med klimatförändringar, masskjutningar i USA, Trump i största allmänhet, flyktingfrågan, Katalonien, Syrien, IS, kärnkraft - listan kan göras hur lång som helst med diskussionsämnen men då är det tacksamt att få diskutera etiketterna på sillburkar ibland. Bra tänkt Sverker! Vi är ju inte surgubbar fördenskull och kan behöva ett litet partistöd (eller gärna ett stort).

Släpp taget!

Det är inte alltid att jag känner att jag förstår  "ekonomipriset till Nobels minne" och inte alltid jag gillar litteraturpristagaren, men i år var det rätt OK.

Ekonomipriset gick till Richard H Thaler som är inne på just min idé, kanske jag kunde ha fått en slant jag med. Vad sägs om mitt inlägg i söndags: "håll inte kvar vid allt gammalt. Rensa i pärmarna åtminstone. Och i källarförrådet."   Det är ju bra nära mina och Rickys teorier och nåt sånt kommer Ricky (som vi kallar honom) att säga i talet 10 december. "Och läs inte ut en tråkig bok, sälj dåliga aktier"   Att inte läsa ut tråkiga böcker ska jag ta tag i direkt, det har jag hållt fast vid alltför länge. Bra vardagsråd av Ricky, men rent ekonomiska råd och idéer blir nog lite värre, jag är så dålig på sånt. Men jag ska försöka.

Litteraturpriset då. Satt uppe en stund på nattkvisten inatt och passade på att låna hem en e-bok från bibblan till mobilen,. Det fick bli "Återstoden av dagen" där en superkorrekt butler år 1956 hamnar på sitt livs första semesterresa i bil genom England. Butlern är hyperengelsk, hyperkorrekt, hyperlojal mot chefen. Engelsmän är i det här fallet som ett annat folkslag, det kanske var lika bra att dom lämnade EU. Men fast jag bara kommit de första 20-30 sidorna så är det här helt klart en bok jag kommer att läsa ut. Nobelvinnarklass? Ja, sånt kan ju inte jag bedöma mer än att den här var lättläst och bra. Fast den än så länge egentligen inte handlar om just nånting.

Och jag blev intresserad att sätta mig in lite mer i Rickys teorier. "Släpp taget" får bli mitt nya ordspråk och höjdpunkten på årets Nobelvecka. Det kan vara bra att ta till när man inte har något att vinna på att bara hålla fast vid det gamla.

En tråkig dag

Gu' va' tråkigt, men det känns rätt bra ändå. Jag har länge tänkt att det måste göras.

Ett sånt trist jobb!

Man samlar på sig så mycket papper, mina pärmar var sprängfyllda med onödiga papper. Där fanns några gamla "Att göra"-lista från evigheter sen där det mesta var gjort, det fanns kvitton och broschyrer över prylar jag sen länge gjort mig av med, pensionspapper och papper från jobbet i massor. Varför ska man spara på sånt. Planer jag skissat på för stugan var kanske kul att se hur jag tänkte en gång, men inget att spara på.

Jag är rätt bra på att slänga och har gjort sånt här förr, tex när vi flyttat, men ändå blev det ett par överfyllda papperskassar.

Nåt intressant då? Nej inte mycket. Jag hade visst gått på en kurs tillsammans med en tjej i kören men hon gav väl inget bestående intryck för det har jag inget minne alls av.

Nästa insats blir källarförrådet, men det orkar jag inte tänka på idag. Rensa och organisera om på datorn då? Det gör jag nog en annan dag det också.     



   

Fast i konsumtionsträsket

Utan bil hela helgen och Margareta snörvlande i första höstförkylningen var det lite långsamt för mig.

"Jag tar en promenad" sa jag. Inte ner till stan där jag annars alltid hamnar när jag går ut ensam, jag tänkte mig i stället en långpromenad åt utkanterna av stan. Men kom inte längre än uppför första backen mot OKQ8-macken innan jag tänkte att det var längesen jag var in till Netonnet!

"Jo, det finns alltid nånting jag inte behöver och inte har råd med så varför inte?" Det första som slår en när man kommer till såna ställen är att det alltid är så mycket folk där. Nu var det visserligen lite ruggigt ute, regn i luften, så både jag och alla andra var ursäktade idag, men annars är det ju bort i tok med all elektronik. Det tar på miljön, men samtidigt ska man ju hålla fart på ekonomin i samhället. En balansgång och jag tog en vända och funderade om nåt lockade lite extra.

Ny TV behöver vi inte, men vi har bara en sån där liten 32-tummare som visserligen fungerar alldeles förträffligt, men visst kunde det väl var dags att byta upp sig ändå. En på 49-tum var det första jag såg. Till halva priset av vår "lilla". Nej, den skrev jag inte upp på önskelistan.

En maffig förstärkare behöver vi inte heller, men det är jag nog mer sugen på. Såg några stora burkar som man rullade på hjul och en annan i tuff design. "Stort Rock'n'Roll-ljud i litet format" sa reklamen. Sånt går jag på, så den ligger högt på listan.

Ny grill?

En ny grill? Vi behöver egentligen inte heller en ny sån men en till kan man ju alltid behöva. En liten som passar oss två. Såg en rätt bra till ett bra pris. Står på listan.

Kontorsstol?

Gamingstolarna såg intressanta ut. Det behöver jag en "sisådär".  Gaming låter bättre än kontorsstol och dom såg alla lite tuffare ut än stolen jag sitter på just nu framför datorn så en sån hamnade också på listan. En ny dator, stationär, kan behövas endera året, elvisp, cirkelsåg, handdammsugare, rakapparat, drönare, smartwatch, telefoner......

Jag är rätt bra att bara gå och titta så det blev billigt för mig idag. jag handlade inte för ett enda öre, det fick räcka med att ha lite prylar på listan för framtiden om jag skulle få några kronor över efter nästa löneförhandling.

Det var en gång...

När jag blir riktigt gammal ska jag berätta för mina barnbarns barn hur det kunde gå till en gång när världen inte var så utvecklad. Så här kan det komma att  låta:

"Jag är så gammal så jag har kört mina bilar 25 varv runt jorden. Eller 50.  Ännu mer? Till slut blev jag yr i huvudet och tappade räkningen, men många varv blev det. Och några gånger har bilarna krånglat och någon gång har jag stått med tomt däck. Punktering!  

Under den outvecklade tiden fanns det alltid ett extra däck i bilen och skulle det vara tomt i ett däck bytte man själv på en kvart till det extra däcket ock resan kunde fortsätta. Spooky!"

Hej då! Vi ses en annan gång!

Ja, i en inte alltför avlägsen framtid finns väl inte det där med däck ens kvar, man åker väl på luftkuddar eller nåt liknande och har säkert nya problem i självkörande, flygande bilar, men just nu i den här perioden när vi just lämnat tiden med domkraft och reservdäck bakom oss så känns det som man längtar tillbaka lite till den tiden. Men så enkelt kunde det ju inte få fortsätta vara.

Tidigt ute för en tur till Uppsala stod vi med ett tomt däck som i gamla tider alltså hade varit fixat på en kvart men nu går det till så att man ringer försäkringsbolaget som skickar en bärgare som tar bilen till verksta'n. Som inte har tid att kika på den förrän dagen därpå och som tycker att bilen borde lämnats hos en däckfirma, inte hos en plåtverkstad. Och så gick det första dagen.

Andra dagen nya samtal och så sitter man och väntar. En tjej på Skadeanmälningen förklarade lite för mig varför dom väljer den och den verksta'n så nu vet jag mer. Men som jag skrev häromdan i ett annat inlägg "Första gången ska bli den sista". Första gången jag behövt anlita Citroën Assistans alltså. Trevliga människor som gjort det dom ska, men dom kan ju inte trolla så jag ska undvika det här i fortsättningen.

Hur ofta har man punktering? Det kanske var en onödig lyx det där med extradäcket i bilen och vi har i stället en manick för att spruta in skum i däcket och köra vidare i låg fart om man står illa till och behöver komma hem. Inget alternativ den här gången, nu står bilen på verkstan. Hoppas dom ringer innan måndag för då ska bilen in på service. Bilpool ett alternativ?
         

På spinningcykeln

En brasklapp: Jag beskriver bara som det har blivit i den här åldern. Rent dokumentärt.

I småskolan var det förstås helt jämnt och det höll allt i sig även längre upp. På första "riktiga" jobbet var nog tjejerna i minoritet till en början, men allt eftersom har jag aldrig tänkt annat att det funnits både killar och tjejer på jobbet. Möjligen fler män som chefer, det är ju klassiskt.

Så hamnade jag i en spinninggrupp för äldre, kanske 10 år sen nu. Mogna män, några övermogna och och runda andra lite mer vältränade, hrmm, och så Liisa från Torneå och hennes kompis. Nästan alla killarna satt i bastun efteråt och pratade "om tjejer och om fotboll, om livet med ibland" (Gunnar Wiklund) och vi arrangerade fotbollsresor. Två ggr till London och en gång till Istanbul. Sen kom damerna!

Kärntruppen av killarna har tacklat av och fler och fler kvinnor tar plats. Ingen värdering, bara ett konstaterande. Snacket blir lite annorlunda och killarna som nu kommer med sina fruar kommer oftast omklädda, tränar sitt pass och åker hem och duschar efteråt. Bastusnacket blir lite lidande. Men fortfarande är det rätt jämnt 50-50. Men på de flesta andra av Actics pass är det 80-20 med kvinnorna i majoritet.

För att inte tala om hur det är ute i kulturlivet. I kören jag sjunger i är det väl 85-15 ungefär och lite åt det hållet på många andra ställen också. Vi mogna män med hår på bröstet är mer som pittoreska inslag.

Det är så här det är. Vi mogna män, eller förresten även yngre också, är svårare att få ut i en del sociala sammanhang, men det där med gymmet tycker jag är lite förvånande.

Kvinnorna sociala och aktiva, det är positivt, och männen stannar gärna hemma, det är negativt. Det var också temat i filmen jag såg igår med nästan bara kvinnor i publiken, men som motsats har jag Lidingöloppet härom veckan. I M70-klassen var vi 100% spänstiga män.

Det här var bara som jag tänkte idag på spinningcykeln, och i spinninggänget är det alltså fortfarande rätt jämnt.

Första gången ska bli den sista!

Det brukar ju vara lite magiskt över "första gången". Man har varit lite skraj inför det, men förstått att nån gång måste det ske.

Det gäller att sikta rätt

Så var det med här också, men idag hände det! I trapphuset precis då hissen kom. Hissdörrarna öppnades och jag skulle bara åka ner ett kort ärende till garaget när jag fumlade med bilnycklarna som gled iväg över stengolvet och med en exakt precision gled dom med exakt rätt fart fram till springan mellan trapphuset och hissgolvet. Hole in one! Henrik Stensson hade inte kunnat gjort det bättre!

Snopet! Det har hänt mig förr att jag tappat nycklarna, men då har jag inte varit så här exakt, då har dom legat på kanten och inte riktigt nått ända fram, men nu var bilnycklarna borta. Finnycklarna, dom med knappar för att öppna dörren och vi har bara två par nycklar till bilen.

Ringde Yvonne hos hyresvärden, "det kan bli dyrt" sa hon. "13-1400 om hissfirman ska göra en utryckning, men jag ringer dom så får ni komma överens". 

Men så dröjer det en halvtimme och en kille ringer. "Jag ska just åka förbi ner på stan. jag kan fixa't Vilken våning bor du på?"  

Sen tog det nog inte en kvart innan det ringde på dörr'n. Nästan lite chockad över effektiviteten tog jag emot min nyckel, fransk kvalitet så den hade förstås klarat fallet från femte våningen. Lämnade ett par hundringar till kaffekassan och så känns det bra.

Även om sens moralen av detta är att servicen hos min hyresvärd är jättebra så kommer jag inte att testa detta några fler gånger. Nu kommer nyckeln alltid att ligga i min ficka när jag ska ta hissen.

Tills jag glömmer bort mig och gör om den här tavlan.      
   

Au claire de la lune

Den där barnvisan nämnde man några gånger i boken jag läste ut i går kväll och sen dök hela texten upp för mig i natt när jag skulle sova. Jag hörde den kanske på franskan 1962 eller sisådär, tänk att man kan komma ihåg den så pass bra efter så många år:

Mon ami Pierrot

"Au claire de la lune, mon ami Pierrot
prete moi ta plume, pour ecrit un mot
ma chandelle et morte, je ne plus de feu
ouvrez ma ta porte, pour l'amour de dieu"

Stavningen är bedrövlig, jag läste bara franska i tre år, men banne mig. jag är imponerad hur mycket som fastnade under skolåren. Jag har läst spanska lika mycket nu på kvällstid på gamla dar, men där kan jag bara prestera ett "Hola, senora!" Och några spanska sånger fick vi aldrig sjunga på lektionerna med senor Juan Scardovi. Och nu har jag gett upp. "Un cerveza por favor"

Och jag erkänner - det är lite mycket "kommer du ihåg?" både i den här spalten och när jag umgås med mina jämnåriga vänner, men det kanske inte är så konstigt när allt man varit med om som ung sitter så mycket bättre än det man gjorde igår. Om ett par veckor ska vi som gått i min skola, Högre Allmänna Läroverket, träffas över en fika och nån vecka senare ska jag käka en lunch på Stadskällaren i Stockholm med några klasskamrater från gymnasiet. Kanske allt "kommer du ihåg?" börjar gå för långt?

Undrar om dagens yngre blir lika fixerade över sin barndom/ungdom som vi 40-talister blev och är? Kanske / kanske inte. Nu när allt för evigt blir dokumenterat på nätet är det kanske inte lika roligt att fundera på hur det var förr.

Och förresten, den där franska sången är nog lika känd som O Tannenbaum, så kanske varenda kotte kan texten till Au claire, vad vet jag? Ute i ogjort väder. Tankefel! Det här var väl inget att komma med! Gör om och gör rätt! Ha nåt bättre att komma med i morrn!